La Pèira var god senast men frukt, fysiologisk mognad & vinifiering verkade dränka syrorna i ett hav av massiv frukt och kryddiga fat. Som en referens kanske samma vin av årgång 2007 skulle fungera, en på många sätt mer solbakad och fetmogen årgång med ännu lägre syror och hyfsat hög alkoholhalt (14,5%). Om 2007 funkar borde 2009 ha en framtid, även om jag tycker mig skönja en progressiv polering av La Pèiras viner som inte enbart är av godo. Lite funkyness och dissonans mår solbakade saker med Grenache i botten bra av, blir de för rena tappar de ofta förmågan att dra intresset till sig.

Las Flors de la Pèira 2007
La Pèira en Damaisèla, Terrasses du Larzac, Coteaux du Languedoc, Frankrike
Doften är tät, kryddig och solvarm med görmogna svarta körsbär, en hel del fat men de är snygga och superbt integrerade, det finns en del sötlakrits, fänkål och dyr mörk choklad dessutom. Vinet är lite kluvet, samtidigt som en del drag av starkvin visar sig hittar man en massa charkuterier, grillat kött och buketter av blommiga toner, fudge & syrén i salig blandning. Smaken är rik, bred, eldig och hyfsat utvecklad, massor av solmogen frukt med litet inslag av kåda, rosmarin och bitter choklad. Syrorna är avvägda men absolut inte för låga, svansen är fylld av sötlakrits, kaffe & lite kakao, snygg bitterhet i avslutningen. Eftersmaken är eldig & kryddig med liten sälta & karamell. Faktiskt skitgod, men den drar lite för mycket åt enbart kraft för 3+, även om det är snubblande nära. Kanske, kanske kan något år till i källaren lyfta den ett snäpp men jag tvekar. Då har nog 2008 mer potential med sin lite stramare framtoning och 2009 mer att ge med sin rättframma stil & vassare frukt.
Betyg:++

Tja, några problem med syrorna hittar jag inte, de är dämpade men vinet är i perfekt balans avseende sin stil. Blandningen (Grenache 40%, Syrah 40%, Mourvedre 20%) i kombination med klimat ger ju precis detta om handlaget är det rätta. Dessutom är det på väg åt rätt håll utvecklingsmässigt.
Jag drar mig till minnes Rob Dougans egen kommentar på min blogg, ”Vänta lite så blir det mer Ecco och mindre Brown i vinet, mer hjärna och mindre hjärta”, mycket riktigt har han rätt, tiden behövs och mina förhoppningar på 2008 & 2009 blir ingalunda mindre.
Dessutom, ’C’ tyckte vinet var ’grisgott’, ett betyg så gott som något.

-- Winepunker

Tags: Grenache, Syrah, Mourvedre, Sydfrankrike

Pierre Moncuit Brut Grand Cru Blanc de Blancs Delos
Pierre Moncuit, Mesnil sur Oger, Champagne, Frankrike
Väldigt mycket Mesnil i doften, kritig med ren citrus och strama ungdomliga drag, lite brioche och limeskal. Hög syra i munnen, ren & snygg med flintig framtoning, stram, seriös med fin mousse. Lite gröna äpplen och mineraler i svansen, klar potential med något år på rygg. (Enbart ’08-frukt, Caviste 245:- / Bristly 289:-, kap oavsett leverantör)
Betyg:++

Pierre Moncuit Brut Grand Cru Rosé
Pierre Moncuit, Mesnil sur Oger/Ambonnay, Champagne, Frankrike
Lätt doft av hallon och mineralig stenkross, lite grillad citrus och ett uns nyslaget gräs. Höga rena syror i munnen, trädgårdshallon och lite röda vinbär, massor av mineral och en liten kul bitterhet i svansen. Liten rökig eftersmak, seriös och vuxen men behöver lite tid för att gå ihop. (Enbart ’08-frukt)
Betyg:++

Pierre Moncuit Brut Grand Cru Millésime 2004
Pierre Moncuit, Mesnil sur Oger, Champagne, Frankrike
Doft av cirus & stenkross, bra bredd med rondör, nybakad brioche, valnötter och rosor. Den är härligt bred med crème brûlée, och en del exotisk frukt i övertonerna, ganska utvecklad faktiskt. Smaken är rik och fylld av rostad citrus, ren & läcker med bredd och massor av uppstramande mineral, syrorna är exakta men förvånande gräddiga och inbjudande, lite nötter & flintkross i svansen. Seriöst till max, ett par år till i källaren och den kan nog växa ytterligare.
Betyg:++(+)

Martin visade i vanlig ordning bara det som kommer i 'nästa låda', han har ju inget egentligt stående sortiment utan bara en långsam ström av utvalda ihopplock från en producent åt gången. Gabriel har ett gediget dito å andra sidan, totalt 57 viner ställde han upp den här gången (alla provades) och en del är riktigt djävla bra. Bäst i test är nog dyrgriparna från Italien och en del sanslöst läckra Ch9dP.

Domenico Clerico presterade nog allra bäst, Barolo Pajana 2007 [++(+)] har redan en fint utvecklad och elegant kryddigt rödfruktig doft, härlig röd frukt och bärande strävhet, oerhört seriös. Barolo Ciabot Mentin 2007 [++(+)] står inte efter alls, ganska stram, floral och med stadig ännu oförlöst struktur är den mycket lovande. Kanske kvällens bästa vin var Barolo Percristina 2004 [+++], härligt utvecklad doft, fylld av underbara florala, parfymerade och rödfruktiga aromer, den är packad med exklusiva kryddor. I munnen är den dominerad av höga syror, superb klass, enorma tanniner med sandig struktur. Ge den tid och en storhet kommer att titta fram, mycket tid.

Något helt annat hittar vi från Sicilien, en triss från Girolamo Russo (Etna Rosso, företrädesvis Nerello Mascalese) med ’a Rina 2009 [+], Feudo 2008 [++] och San Lorenzo [++] presterar strålande med tanke på priserna. Det är riktigt kul viner, lite olika stil, elegant rödfruktiga och lite funky, dansanta och fyllda av drickglädje i mycket personliga paket.

Châteauneuf-du-Pape 2010 från Domaine Saint Prèfert överträffar med råge 2009, 2007 & framförallt 2008. Både Classique 2010 [++] & Réserve August Favier 2010 [+++] är briljanta med härliga expressiva hallon, nyanserade och packade av kryddor och fräschör. Det känns som 2010 är en riktig killer. Dessutom Domaine Saint Prèfert Blanc 2011 [++] är härligt dansant med fina syror och blommigt citrusdränkta aromer, mycket lätt och läcker för att vara en Ch9dP.

En liten flagga måste höjas för Oliver Bernsteins bourgogner också, dyra som stryk, packade med fat & koncentrerad 2009-frukt visar de på en oförlöst och lite gruffigt ruvande storhet. Det sagt, med all de här faten vet man inte vartåt det barkar (fast, har man någonsin provat en ung DRC blir man rätt oroad av faten också). Det känns som Gevrey-Chambertin Premier Cru Les Champeaux 2009 [++(+)] och Chambertin Clos de Bèze Grand Cru 2009 [++(+)] har potential, rikedomen i frukten borde hålla upp mot fataromerna även i längden även om oron finns kvar. Kommer de ut ur ekdimman och sakerna faller på plats kan det nog bli riktigt intressanta.

La Pèira 2009 [++(+)] & Las Flors 2009 [++] (Orbiers har jag egentligen aldrig gillat något vidare, men + blir det för ’09 i alla fall) håller samma klass som vanligt, galet rika, breda och lena i stilen med fat & kraft är det inget för de hjärtsvaga eller quercofoba. En liten brasklapp för de lite låga syrorna dock, jag får återkomma vad det lider med en mer ingående analys. Kan det vara så att syrorna är lägre än i ’07 & ’08? Aningen oroande i så fall.

Sedan var det en massa annat gott & blandat också, han har en redigt bra portfölj Gabriel.

-- Winepunker

Tags: Champagne, Châteauneuf-du-Pape, Italien, Frankrike, Bourgogne

Vissa klassiska vintyper har man alltid ett rejält lager av i källaren (röd från Bordeaux), andra inte en enda flaska (vit från Bordeaux). Det är lite besynnerligt, men skall jag slänga ned något torrt stilla vitt från Frankrike med åtminstone en liten fatvektor blir det Bourgogne nittionio gånger av hundra. Jag har helt enkelt ingen användning för torr vit Bordeaux, utkonkurrerad av Chardonnay på bred front tyvärr.
Kvällens övning: först vin & sedan vitello tonnato, man kan lita på att maten håller extra hög nivå när PW står för kalaset.

Te Koko 2008
Cloudy Bay, Marlborough, New Zeeland
Aromatisk doft med nässlor och bara en liten tveksam antydan till fat, citrus & lite själkiga toner, grönt parfymerad med syrén och vinbärsblad. Smaken har bra & rena syror, mineral, stram & exakt lite omogen frukt, fräsch och rätt god i rättfram men aningen enkel stil. Lite trist NZ eller en ganska tam Loire får bli gissningen.
Betyg:+

Det var svårt att hitta faten i detta, jämfört med tidigare årgångar (främst från sent ’90-tal) finns det i princip ingen ek alls. Från att ha börjat som ett exotiskt trämonster och sedan omformats till en nyanserat fatrostad stramhet har den nu blivit en närmast ofatad och lite slätstruken mineraldriven tolkning utan egentlig terroir. Vart är vi på väg?

Château de Chantegrive 2008
Graves, Frankrike
Lite besynnerligt oren doft, gummi & våt mark med anslag av alkohol, en del citrus och mineral, den hämtar sig efterhand men det finns hela tiden en lätt obehaglig ton av rengöringsmedel och osundhet. Smaken är rik och bred, lite eldig med tydliga fat, bra syror och generös frukt. Svansen är aningen bitter. Smaken räddar 1+.
Betyg:+

Château Brown 2007
Pessac-Léognan, Graves, Bordeaux, Frankrike
Rik och rejält, men snyggt, fatad doft, smörig med grillad citrus, vax & aningen kokos, en del gröna blad och underliggande mineralitet. På det hela taget väldigt burgundisk. Utvecklad smak, tät och lyxig med en del bittra skal, rik citrus i allmänt påkostad fatfrack, en del gula plommon i svansen, faten dominerar i eftersmaken men de är så pass högklassiga att det inte stör. Riktigt bra, betyget är snubblande nära 3+.
Betyg:++

Den här gillade jag skarpt, men jag hade nog satt den i Bourgogne om jag fått den blint. Faten och bredden pekade mer mot Meursault än Bordeuax, det är lurigt med ek & citrustoner i perfekt harmoni.

Reignac Blanc 2007
Bordeaux, Frankrike
Fatad och rejält utvecklad doft med vax, harts, gummi & högmogen gul frukt, lite drag åt arrak & lakrits. Helt mogen smak, lite oxidativ karaktär, harts & äppelskal under citrus och ganska dominanta fat. Svansen är kryddig med antydan till anis och allmänt bittra toner, känns klart på väg utför. Betyget är generöst.
Betyg:+

Château Carbonnieux 2008
Pessac-Léognan, Graves, Bordeaux, Frankrike
Mineralstinn doft, fräsch & fruktig med citrusskal, gröna blad, lite vått rispapper (!?) & snyggt nyanserade fat, till en början finns dessutom lite svavel men det vädrar ur snabbt. Smaken är ren & syrligt frisk, lätta fat, örter & citrus med mineralbittert anslag, bra & stram men ännu lite ogin & krävande. Känns som man skall avvakta lite här.
Betyg:+(+)

Château Malartic-Lagravière 2007
Pessac-Léognan, Graves, Bordeaux, Frankrike
Mogen doft, fatig med härlig gul solmogen frukt och lite vax, eldig och rätt komplex. Smaken är utvecklad och mogen, fatig med fin rondör, gul frukt & fina kryddor, aromatiska drag med citrusskal, lite honung och mineralbitterhet i svansen. Eftersmaken är aningen eldig, tyvärr för eldig för 3+ men annars är det ett snyggt paket.
Betyg:++

Château Smith Haut-Lafitte 1995
Pessac-Léognan, Graves, Bordeaux, Frankrike
Utvecklad och helt mogen doft, inslag av frityrolja (!?) & citrusskal, rostat bröd och grönsåpa. Smaken är rund och helt utvecklad, hartsiga & vaxiga toner, citrus, lite övermogna plommon och en hel del kryddor. Rätt god, men har varit bättre, känns som en dalande trend.
Betyg:+

Inte illa, men samtidigt lite symptomatiskt att jag rankade den mest bourgognelika bäst. Detta är inte riktigt min grej, Sauvignon skall vara ofatad och är den från Frankrike ligger Loire bra mycket bättre till i Punkarns gom (visst, undantag finns men det är inte varje gång man får dricka Château Haut-Brion Blanc).

-- Winepunker

Tags: Bordeaux, Sauvignon Blanc, Semillon, Frankrike

Vi var några stycken som startade kvällen hemma hos Magnus, en exemplarisk flaska Henriot Cuvée des Enchanteleurs 1995 [+++] fick bli oljan att väcka aptiten. Mognaden är absolut perfekt, ganska rik i stilen med nötter och lite choklad i doften under citrus och härligt bred gul frukt. Det är sällan man får en Champagne på sådan absolut topp, gräddiga syror och strålande längd med brioche och liten känsla av crème brûlée. Som en bonus åkte dessutom en flaska De Saint Gall Cuvée Orpale 1996 [++(+)] fram, utmärkt och ren med klar citrus och fin mineral, förvånande ung och lite oförlöst ännu men kommer sig nog ordentligt om några år.

Så, till Dahlgren, runt bord och åtta sittande; fem vinnördar och tre sansade respektive. Tack och lov hade Lasse Solum redan tipsat om vettiga viner till humana priser (jodå, det finns om man ger sig i kast med Grand Hôtels stora vinlista och skippar vinpaket och Matsalens vanliga utbud). Vi startade med Bürklin-Wolf Hohenmorgen, Fass 23 - 2004 [++], en lätt off-dry fatlagrad sak från Pfalz. Fat & Riesling är ungefär som fotogen & vatten, det blandar sig mycket illa normalt men med rätt handlag kan det bli bra. Dessutom, till lite kul ammisar (kyckling-kroketter, kycklingskinn & sparris, gurka & havsskum), bröd i världklass (med bl.a. vispat baconflott, sinnessjukt gott) & spektakulär sashimi med ingefära, pepparrot och soya i form av tapioca-pärlor satt den absolut perfekt. Nivån på första rätten var nästan provocerande hög, här kan både Råkultur & Akki faktiskt slänga sig i väggen.

Det är alltid lite läskigt när första anhalten i en åtta-rätters är så här bra, känslan att det kan bli en svagt dalande utflykt infann sig direkt. Sedan fick vi andra rätten, alla tvivel skingrades som morgondimma i en vindtunnel för militärbruk. Ostron och hjärtmusslor (vongole) parad med purjolök tog klivet från provocerande till obscent, lite lökaska ovanpå och en kul syrlig touch i botten var galet bra. Allt är gjort med absolut perfektion, varenda liten djävla vongole är så mjäll att jag inte har ord. Att vi dessutom plockade upp en flaska William Fèvre Chablis 07 på Magnum [++] gjorde inte saken sämre, snyggt dämpat fatad med bra syror, mognad och klingande mineralitet. Kort sagt, en perfekt länk till nästa rätt.

Kål är normalt inte mig grej, men långsamt bakad i ugn med extremt tunn skivad rökt fetfläsk ovanpå var det inte ens en marginell svacka gentemot föregående rätt, syra (någon slags citron i botten), sälta & kålens bakade sötma var en perfekt symfoni. Makalöst! Saltbakad rödbeta med rökt oxmärg följde, i princip lika bra med en rekommenderad ale (Traquair House Jacobite [++]) till som lyfte sötma och saltstick perfekt med de rökta aromerna, humle och rödbeta är svårslaget.

Vad är ett besök på Dahlgen utan ägg & tryffel? Med stekt spenat & gruyère i ganska oväntad form fortsatte upplevelsen som en slags omvänd seriekrock, brutalbra utan en enda minsta skavank. Nu började jag aktivt leta efter felgrepp, en avig nyans eller något att reta mig på. Nada, maten är så bra att det är oroväckande. Nästa vin, Radio Coteau County Line Pinot Noir 2009 [++(+)] (Anderson Valley) funkade fint, inte alls klumpigt eller syltigt utan rent & snyggt med fin pinosity och definierade fina tanniner, personligt och med framtid.

Första varmrätten på vildand med grillad pepparfrukt & ångad levain lyfte nog ribban ytterligare ett snäpp, viltig med attityd och lagom rock&roll avvek den från de normala, peppartonerna skulle kunna bli för mycket om inte handlaget är så känsligt. Det här är riktig mat, vågat, kaxigt och bara så djävla gott. David Duband Côte de Nuits Villages 2009 [++] gjorde sig alldeles utmärkt till, hederlig Bourgogne med liten trevlig rustik örtighet under all ’09-frukt och eleganta röda bär.

Nu kändes det som toppen borde vara nådd, men med sista varmrätten lämnade vi nog omloppsbanan, svindeln infann sig vid första tuggan. Den här versionen av stekt kalvbräss med vit sparris & toppmurklor är möjligen det bästa jag ätit i Sverige överhuvudtaget. Här har vi igen ett avsteg från den ängslighet jag tycker finns på så många andra krogar just nu, Dahlgren fegar inte med smaker, det är tryggt, intressant och talar till en med hög stämma. Inget mummel, inget larv; här är det kalvbräss med ramslök (jupp tom. Dahlgren måste bara ha ramslök i maten just nu) och inte Ramslök™ med kalvbräss.

Tyvärr var inte efterrätten på riktigt samma nivå, äpple med risgrynscrème, havtorn och mjölksorbet blev lite tråkigt & smakmässigt färglöst i sammanhanget. Det funkade fint, exemplariskt presenterad men saknade det där lilla extra. En Pithon-Paillé Quartz de Chaume 2010 [++] lyfte det hela lite, väl utvecklad och lättillgänglig med lagom sötma passade den äpplena fint, inte världsklass, men nästan.

Bara på slutvarvet slant det en minsta aning, i övrigt var inte bara varje anrättning i sig närmast perfekt men också helheten. Varje steg är en bit på resan genom något större, summan är verkligen så mycket mer än delarna. Hade efterrätten varit bara lite vassare hade jag inte haft något att anmärka på alls.
Nåja, något skall de väl fila på för den tredje stjärnan också; och den kommer, var så säker…

Kaffe & en bricka med kul chokladskapelser fick avsluta, och bröd fick man med sig hem till frukost också.

Betyg:++++ (och två !!)

-- Winepunker

Lillian California Syrah 2006
Maggie Harrison, White Hawk Vineyard, Santa Barabara, Kalifornien, USA
Härligt rik doft med cassis, söta biggarårer, örter och massor av björnbär, den har en kul fethet och bara lite lagom nya dyra fat (tja, Punkarlagom, kanske inte F&V-lagom). Frukten dominerar totalt i dagsläget men under alla bären kikar lite skitighet och en skiva blodkorv fram, aningen kanel, anis & kardemumma. Under kvällen blir det en del grillat kött och pyrande björkbrasa. Den har ett eldigt anslag, men 15.5% gömmer Maggie med bravur. I munnen är den klingande ren, rik, supertät och slimmad med fullkomliga silkiga tanniner, här har vi fodret på kavajen du aldrig har råd med. Balansen är perfekt, syrorna exakta, lätt fruktsöt med skitläckra körsbär, aningen sötlakrits, garrigue och en förvånande sval örtig och blodigt charkig avslutning. Eftersmaken är kakaokärv & snyggt skalbitter. Här finns drag av Roman Bratasuik, Manfred Krankl & Rick Kinzbrunner, den röda tråden är densamma, kraft och besynnerlig elegans i samma paket. Alldeles strålande.
Betyg:+++

Man får inte vara fatfobiker eller ogilla rikedom, men klarar man lite tyngd i glaset är detta fullkomligt strålande. Balans, kraft och perfekt struktur snyggt svetsat samman i en odelbar enhet, det är väldigt mycket SQN över detta. På många sätt är det mer lättillgängligt, som om det krupit ned lite Giaconda i fatet, en nyans av stramhet som rundar av de hedonistiska dragen. Det är svårt gott, Punkwine™ på alla sätt.

-- Winepunker

Tags: Syrah, Kalifornien, USA