Nyligen läste jag på Artberg om Vin en lätt raljerande kommentar om oss bloggares sätt att uttrycka en smaknotering:

"Inspirerad av nätets alla bloggare funderar jag på att starta bloggen MegaWine, med lite utförligare vinbeskrivningar. Så här skulle det kunna låta, blint:

   Färgen skirt cinnoberröd med toner av vallmo, kobolt och ockra, kärnan något mörkare men fortfarande transparent, kanten ljust blålila.

   Doften juvenil, fräsch, mellanstor. Tydlig fläkt av mauritisk vanilj, parad med mint och rabarber. Möjligen anas också små hints av söt pepparkaka och varmkorv, som ger associationer till bardomens julgransplundringar. Efter fem minuter har vaniljen förtätats - vi hittar kokos, sockerkaka, marsipan och yorkshirepudding.

   Smaken slutligen är frisk och läskande, med ungdomliga skikt av skogens alla bär, lingon, odon, smultron, lätt omogna hjortron plus mesimarja. Till det en diskret eftersmak av citrus, hallonbåtar och syltade Anjoupäron. Allt sammantaget indikerande en fint fatad Pinot Noir från norra Oregon, alternativt inre Otago.

   (FACIT: Grogg på Absolut Vanilj och blandsaft…)"

Jag skrockade glatt åt satiren, ett svar på kritik Artberg fått för hans "svassande" för dessa bloggare som "…bara rapar upp flaskor de druckit…" (vad vi nu annars skulle hålla på med, bloggandet är ju närmast en hobby i form av konsumentupplysning). Visst kan vansinnet ta över ibland även om jag gillar (över)poetiska beskrivningar bättre än torra kommentarer.

Finare Vinare skriver om Pajoré, ett av de bättre vinerna på mycket länge:

"Tredje glaset är gnistrande kristallklart med en ljust rödbrun färgnyans (flaskan hade också en massiv fällning). Här bjuds en eterisk, svindlande elegant och helklassisk doft där vi kan notera tjära, salmiak, menthol, lösningsmedel, röda bär, nypon och rosenblad. Det är väl ungefär här någonstans vi börjar mumla om hur fåfängt det är att dra enskilda trådar ur en så märkvärdig väv, och att poesi är det enda som skulle passa som beskrivning. I munnen är vinet superintensivt och lika fokuserat som en laserstråle - stunden är kommen att skåda ljuset! Vinet besitter en enorm potens - jo, visst brinner det en eld i mitten av smaken - men de strålande syrorna räddar elegansen och tanninerna har med tiden slipats till perfektion. En munfull av detta vin får sötfruktiga aromer av rönnbärsgelé, röda vinbär, läder, nougat, calvados och konjak att eruptera i hela gommen. Lyckotårar stiger i ögonen medan hjärnan förvandlas till en supernova och vällust-rysningarna avlöser varandra. Det här måste vara vinet som fick Gaja att se ljuset."

Själv skrev jag:

"Finstämd och lätt kryddig doft med aningen möbelpolish, målarlåda och en angenäm antydan till stensöta, en del torkad röd frukt och lite läder, liten överton av tobak och rosor. Fantastiskt komplex med både tjärsnöre och pastill, antydan till spearmint. Härligt kryddig smak, balanserad med exemplariska tanniner, finkorning strävhet och en del solmogen röd frukt. Perfekt harmoni. En liten läcker fruktsötma finns kvar trots åldern, lite tjära i svansen, lång och komplex. I eftersmaken ligger de goda tanninerna kvar i evighet. Fenomenalt!"

Det är tämligen självklart att detta är samma vin trots att vi nog upplevde det ganska olika. Jag är inte speciellt känslig för hög alkohol och efter att ha läst noteringarna några gånger tycker jag båda sammanfattningarna är ganska relevanta. Vilken stil man föredrar är mer en smaksak, jag gillar att skriva och ha noteringar som är korta och tekniska (de passar bra i databasen för sökning) men läser hellre något i Finares stil som egentligen säger allt om vinet.

Betygen ger en del också, 97p vs. mina 4+ är väl ungefär samma sak.

Efter tagit till mig av kritiken ventilerad på Artberg funderade jag hur vi står oss mot proffsen. Följande skrev jag:

"Fruktig och lite lätt exotisk doft med ren fin citrus och förvånande bra mineral, ovanligt dämpade fat, snyggare än förra året. Pigga syror i smaken, mycket fat men det funkar bra, rikedom och klass i ganska rökig stil med massor av gul frukt, hyfsat stram svans. Har bättrat sig sedan sist. 2+"

Per Bill på Livets Goda skiver ('The Wall' stod för särtrycket, man tackar för tipset):

"Doften är ung, fräsch och fruktig med med ren, aromatisk frukt, citrus, vita päron och fat. Smaken är ung, fräsch och fruktig med ren, fräsch frukt, härlig balans, bra syra och inslag av vita päron, gula päron, persikor, ananas, nektariner, vita blommor, ceder och fat. Ett ungt, fräscht och fruktigt vin med ren, aromatisk frukt, söta bär och ung, aromatisk eftersmak. 92p"

Vinet? Felton Road Chardonnay 2008 (ceder?!).

Jag är ingen litteraturkritiker, men "Smaken är ung, fräsch och fruktig med ren, fräsch frukt…" är väl lite av en plattityd. Vingrodan skulle vältra sig i saker som denna; man ser lätt att klassen på proffsens bedömningar på intet sätt är bättre än den lite mer kärnfulla delen av bloggarkåren. Jämför sedan detta med Finares text blir det bara larvigt att ens antyda kritik.

Dessutom, LG kostar pengar, en blogg kostar inget och kommentarerna är lika relevanta och insatta. Att sedan samma nummer av LG nämner om Block 2 Chardonnay 2001 "Ett ungt, fräscht och fuktigt vin med klingande ren frukt…" samtidigt som det får det ett drickfönster mellan 09-11 är aningen besynnerligt. Häll i dig inom två år med andra ord. Borde inte vinet i så fall vara utvecklat och moget, eller med begynnande mognad i alla fall?

Nåja, spy galla över LG är väl lite lättköpt och dessutom har jag respekt för Per Bill trots smaknoteringarnas kvalitet (en som provar så mycket har i alla fall en svårslagen bredd). Det blir bara aningen larvigt att bloggarna kritiseras för sina noteringar när den etablerade pressen ofta håller en betydligt lägre nivå både i språk och information.

-Winepunker