När jag för mer än tjugo år sedan började intressera mig för vin var det knappast någon kärlek vid första korken mellan mig och pinot noir. Som företrädesvis öldrickande teknolog kändes pinot lite 'sissy' liksom, strukturlöst utan välbehövligt manliga tanniner, snarast tunn och utan karaktär. Det tog ett tag innan jag lärde mig att koncentration inte var samma sak som kvalitet och att 'tunt fast bra' stavas finess. Pinots svårfångade karaktär i kombination med problemen att få tag i vettiga viner från Bourgogne till studentmässiga priser (på denn tiden var Bourgogne dyrt och farligt men Bordeaux moderat prissatt och pålitligt) gjorde att den mycket länge hamnade på min alldeles privata soptipp.

Efter att åren gick utvecklade förhållandet till pinot likt en grekisk tragedi driven av pavlovska reflexer, allt ljust med dämpad hallondoft tyckte jag var fullkomligt odrickbart, dyr glorifierad rosé. På ett intellektuellt plan insåg jag att jag borde gilla vinerna, alla andra pratade sig varma, men jag fattade bara inte poängen. Så fortsatte det till AuZones tioårs-jubileum då La Tâche 1978 och Romanée-St-Vivant 1990 bland andra provades. Det var som att ställa om en spak i huvudet, 'Pinot-ON' liksom. Två stora viner rättar upp alla missuppfattningar tydligen, plötsligt föll alla bitarna på plats. Nu fattade jag vad det rörde sig om, varför pinot är bra och gott och vad som gör det stort. Det riktigt roliga var att jag begrep billigare och enklare viner också, att uppskatta pinot i sin simplare form också och inte bara den absoluta eliten.

Nästa stora kapitel öppnade sig när jag var i Nya Zeeland andra gången 2000 (första gången 1993 var de röda vinerna inte så kul, möjligen med undantag för lite cabernet från Waiheke, pinot rent räligt). I både Central Otago och Canterbury på Sydön och i Martinborough på Nordön provade jag många riktigt lyckade viner som inte försökte vara direkta kopior av Bourgogne, något vi alla vet är dömt att misslyckas. Uttrycket var annorlunda men lika gott, jag var nu helsåld på pinot i alla former och Nya Zeeland utgjorde ett perfekt komplement till vinerna från Bourgogne.

Tyvärr finns det rejält med smolk i bägaren dock, C gillar inte pinot alls (trots att hon var med i NZ båda gångerna) så det blir inte ofta hemma man får chansen att sätta tänderna i någon bra Volnay. Länge har jag funderat på hur i himmelens namn jag skall få henne att uppskatta pinot, men alla försök har hitintills misslyckats.

Så vad göra? Jag har insett att jag måste trixa till det lite för att få C vänligt inställd, måste liksom hitta hennes 'Pinot-ON'. Vinet måste givetvis drickas blint och förutsättningslöst, vet hon att det är en pinot får det inte ens en chans (hennes integritet är stor, men vi vet alla hur det funkar). Det måste vara objektivt bra (C är rätt kräsen) och på någon slags platå i mognadscykeln. Tyvärr kan jag knappast finansiera en La Tâche 1978 en lördagskväll, samma sak gäller all annan riktigt bra bourgogne. De är alla lite för dyra för vettlösa övertalningsförsök så jag måste plocka något annat med bra uttryck. Dessutom får jag lägga lite krut på maten, all pinot mår bra av resonansen från anka eller vilt.

Felton Road 2005 får det bli, ganska sträv, koncentrerad och rakryggad årgång, liten skörd med generellt mycket lågt uttag (20 hl/Ha). Den är ännu ung och rent fruktig med bra uttryck men med begynnande utveckling och komplexitet. Jag tror nog den skall passa till ankbröst, potatispure med tryffel, rostade hasselnötter och parmesan, nykokta morötter och kaffesky (kaffe och anka funkar snuskigt bra).

Felton Road Pinot Noir 2005

Felton Road Wines, Central Otago, Nya Zeeland

Underbar doft med solmogen frukt, lite djuriska toner, massor av ‘pinosity’ på klassiskt Otago-manér, vildhallon, perfekt hanterad fat, syrlig med aningen skogiga övertoner. Visar lite utveckling, viss söt krydda, nästan lite kanel, aningen nyfälld lönn (?!). Tät, balanserad och harmonisk smak med massor av ren pinot-karaktär, rödfruktig med toner av hallon och lite råbiff, mogen frukt, lite eldig, liten utveckling men fortfarande mycket potential. Fint hanterad fat, lite rökiga aromer i svansen, lite sot, fina dämpade tanniner, sexig och god. Kommer att bli bättre med största sannolikhet.

Betyg:++(+)

Resultatet då? Knasflopp, C tyckte att det smakade saft, att röda viner utan tanniner bara är ‘halva’. Visst var smakerna och dofterna goda, men att vinet är totalt strukturlöst i sin finlemmade stil (tur att jag inte korkade upp en Chassagne Montrachet, den hade hon väl tagit för en rosé). Ett rödvin utan stadiga tanniner är som en strut utan glass (eller hur det nu var), det funkar helt enkelt inte. Det intressanta är att jag upplever tanninerna som dämpade men tydliga, C lyckas inte hitta några alls. Jag tror vi är fundamentalt olika virade på något sätt.

Nu ger jag upp, gillar hon inte Felton Road gillar hon inget, jag får dricka upp alla mina ’Block 3’ & Block 5’ med någon annan (eller själv kanske, de är ju så äckligt goda).

-Winepunker