C och jag tog oss ett välbehövligt avbrott (torsdag till måndag) i floden av viner och gjorde en tur till ett av våra favoritländer, Belgien. Ett litet struntland till ytan med matglatt folk och en riktig skärpa i öltill-verkningen gör en rysligt glad & nöjd. Dessutom, det konstarv den flamländska traditionen givit världen går inte av för hackor om man är lagd åt gamla mästare. Det är rätt skönt att emellanåt rensa ut jobb, sträv Cabernet och sur Riesling med Rubens, Lambic och riktigt god choklad i massor. Jag gillar belgarna på samma sätt som polacker och portugiser, privata, vänliga och tämligen osturska i sätt och framtoning. Man är direkt välkommen, lämnad ifred mitt i gemenskapen liksom, internationellt och larvigt pittoreskt på en gång.

Det blev en del öl, några av de bättre var:

Grimbergen Blond & Dubbel

För att vara industriöl (med belgiska mått mätt) var detta rent ut sagt skitbra. Både Blonde med sin rika charm och Dubbel med alldeles lagom ton av kaffe och rostade söta mandlar skulle lätt bli min standardöl om den bara fanns att köpa här uppe i lapphelvetet.

Rochefort 6

På Kulminator, en sjabbig och personlig pub i Antwerpen med 500+ sorters öl i sortimentet, hittade vi Rochefort 6. Svåråtkomlig som få (8 & 10 finns på Bolaget), rika toner av kaffe och lite melass men med en ganska stram och kryddig avslutning gjorde den ett seriöst försök att bli resans bästa öl.

Ciney Blonde

Ljus, stram med kraft och rikedom i klassisk Belgisk stil, bara skitgod.

Mort Subite Framboise/Peche/Kriek/Gueuze

En helt annan sak, en av Belgiens bättre Lambic, och bara så god. En läsk för vuxna, Framboise, Peche och Kriek är alla lika bra, rena med liten stramhet och fina syror. Dessutom puben själv en institution.

Bush Blond

Detta var udda, men bra. En lite skitig och jästig brygd med mycket humle och aningen parfymerad stil. Gott.

Det är svårt att skilja ut något av den massiva mängden bra tavlor som hänger på i stort sett varenda vägg i Belgien. Svag som jag är för hela klanen Brughel, Rembrant (det finns en del i Belgien också) och Van Eyck (även om 1400-tals tekniken lämnar lite övrigt att önska) får mig att storkna närmast. Två tavlor satte sig dock speciellt, Den Förlorade Sonen av Rubens och Stephanus Geraerdts av Frans Hals.

Verket av Rubens är ganska olikt hans normalt storvulna produktion, en levande och charmig bondeidyll med finess och knivskarp komposition i klar kontrast till alla feta kvinnokroppar man annars ser.

Geraerdts av Hals är bara ena halvan av ett par, en bröllopssvit där Isabella är i privat ägo. Normalt är ren porträttkonst något jag har lite svårt för, speciellt när burgna handelsmän eller ädlingar stryker sig själva medhårs i uppenbar självgodhet. Det finns undantag, och Hals är ju ingen klåpare direkt. Tavlan är så full av liv, detaljerna är närmast impressionistiska och tekniken modern och lätt. Blicken mellan paret är fylld av känslor, glädje och närvaro, detta är riktiga personer som tittar ut genom tidens töcken. Stort! Trist att tavlorna inte får sitta tillsammans, bara den ena ger en liten slagsida, tyvärr, tyvärr.

Så, tillbaka till viner och jobb...

-Winepunker