En av den sena sommarens begivenheter är sortimentsprovningen hos Divine, en av de pålitligare importörerna i riket. Gänget som Gunnar leder börjar bli ganska drivet att hitta godsaker (en del nytt som var rysligt bra behandlas nedan), genomgående bra och kul framför allt. Gillar man som jag expressiva viner i modern stil är det helt rätt. Under ett par timmar var det skarpt fokus, stälvbetjäning och speed-tasting i en entusiastisk och lätt kaotisk miljö. I vanlig ordning samsades liten enklare saker med elitviner, även om den genomsnittliga profilen ligger väl så högt.

Som ouverture gick jag snabbt igenom Gosset, Grand Millésime Brut 1999 [++] har utvecklats vidare och har nu en klar begynnande mognad. Gosset Célébris Rosé Extra Brut 2003 [++(+)] är fortfarande oförlöst men har en mycket lovande framtid i sin vansinnig torra och asketiska stil, flintbomb med pinotfrukt och en syra som skär genom ben. Dessutom, Gosset Grand Rosé [+++], fortfarande en av de allra bästa och mest prisvärda årgångslösa bubbel som går att hitta på Bolaget. Vinet känns lite rikare och fetare en här gången, men det blir aldrig klumpigt utan behåller charmen i sin lite lagom bussiga stil.

Första ronden var i ett behagligt träsk av Chardonnay, varierat och intressant. Felton Road Chardonnay 2007 [++] har utvecklats sedan sist, fruktig och lätt exotisk med fin citrus och pigga syror, en hel del ek men det funkar. Svansen upplevde jag som närmast stram, inte illa alls.

Melville Estate Chardonnay 2007 [++] (Santa Rita Hills) är en och snygg med ganska dämpade fat, elegant och läcker med finess. Syskonvinet Melville Estate Inox Clon 76 Chardonnay 2008 [++] är något helt annat, helt utan fat med stramhet och klass, ren i aningen grön stil som drar ned betyget lite. Ett eget och gott vin i nyskapande anda.

Pinotfältet toppades av Brewer-Clifton Santa Rita Hills Pinot Noir 2007 [++(+)], ung och rik i doften med bredd i smaken, fina tanniner och lite kryddig, mycket lovande. Melville Estate Pinot Noir 2007 [++] höll väl så hög klass också men i en lite annan form. Här var det mycket pinosity ren med läcker och sexig frukt i ganska typisk NZ/Otago-stil besynnerligt nog, fast lite kryddigare och lite mindre rättfram, förföriskt god.

Motsatsen är Beaux Freres 2006 [+(+)], för 599:- får man en ganska ren doft med bra pinot, skog och lite stall, tyvärr fet smak med lite väl skarpa tanniner. Jag har aldrig varit så imponerad av just Beaux Freres, OK, inte mer.

Ten Minutes By Tractor är avhandlad i detalj tidigare, den bästa representanten från södra halvklotets pinotproduktion den här kvällen (även om Craggy Range gjorde ett hyfsat jobb också).

RedHeads och La Curio var representerade, till och med Return of The Living Red som drog ned en del ovationer från populaset. Den enklaste från ReadHeads Studio, Yard Dog 2008 [+] känns lite väl enkel dock, betyget är med tvekan.

Warren Adamson från Craggy Range var där, en lätt kontrast till Steve Smith's überkiwi. Något mer balanserad presenterade han Craggy Range Te Muna Road Sauvignon Blanc 2008 [++],  örtig och ren med bra struktur utan alltför överdrivna aromer. Lillebror till Le Beaux Caillou är Craggy Range Kidnapper Chardonnay 2008 [++], en mer citrusdriven sak med behagligt dämpad fatbehandling. Den är lite återhållen, bra mineral och citrus, snygga syror med gul frukt och citron i svansen.

Craggy Range Te Muna Road Pinot Noir 2007 [++] är lika bra som 2006, bra och krydig pinot i klassisk Martinborough-stil, ren med fina fat och bra balans.

Lite besviken är jag dock på Craggy Range Block 14 Syrah 2006 [(+)] (Gimblett Gravels), lite svettig och örtig, svart frukt, slank och elegant men något sträv och kärv svans. Den känns lite inkomplex. Craggy Range Sophia 2005 [++(+)] däremot är precis så bra och lovande som jag minns, fylld av kryddig tobak, lager och ceder, sträv med massor av svart frukt och kaffe, seriös men behöver tid.

Andreas Kössler var på plats likaså, exportchefen från Plozza pratade entusiastiskt om 'sina' viner från Valtelina med ett par Sfurzato och en grappa i absolut världsklass. Speciellt Passione Barrique 2003 [++(+)] en fatlagrad och speciellt utvald Sfurzato visade framfötterna. Det är sällan man ser ett så pass eget vin, tät och underbar doft, massor av rökta bär och snygga fat, kryddigt sträv och komplex. Fylld av anis och rosmarin, lite florala toner och mognad var den superläcker och personligt till max.

Kvällens absoluta höjdpunkt var dock något helt annat än alla dessa godsaker från nya-världen. Châteuneuf-de-Pape från 2007 är bara för bra. Jag värmde snabbt upp med Clos Saint Jean Tradition 2007 [+(+)], ett vin jag normalt inte gillar visade sitt bästa humör. Den är mycket lovande i återhållen, exakt och dämpad stil med röda bär, ung, sträv och rödfruktig.

Allra bäst var dock Domaine de Cristia, den vanliga Rouge 2007 [+(+)] (Grenache, Syrah) var lite mineralig, ung med rödfruktig rikedom, oförlöst och lovande, ett bra vin på alla sätt med klar potential men det aspirerar inte på storhet. Det gjorde storasystrarna däremot. Domaine de Cristia Vielles Vignes 2007 [+++] (urgammal Grenache) har en närmast gudomlig uppenbarelse, rik, bred och härligt parfymerad, tät röd frukt i extremt sexig stil, kort sagt superläcker. Det känns som en stor blöt puss av en glad komule, mitt i plytet, ogenerat och rättframt med allt som gör en glad i glaset. Sällan har jag känt sådan hedonism och perfektion i samma brygd, bara för djävla gott. Domaine de Cristia Cuvée Renaissance 2007 [+++] (Grenache, Mourvedre) håller samma kvalitet men i en helt annan stil. Vinet är betydligt stramare än Vielles Vignes, men är lika läckert och sexigt, fylld av komplexa rökiga toner kommer det att utvecklas länge, en exakt storhet i vardande.

Man tackar!

-Winepunker