The Penfolds Collection

thumb_IMG_4251_1024


Jag har ett extremt kluvet förhållande till
Penfolds. Samtidigt som de är en central spelare på södra halvklotet, en historisk gigant med en kontinuerligt förbättrad och i dagsläget rätt intressant portfölj ägnar de sig åt något jag närmast betraktar som geschäft. Tilltag som “The Ampoule”, “50 Year Old Rare Tawny” och en prislapp över 4000:- på Grange är bara blaj, men de har samtidigt förbättrat saker som St.Henri till ett intressant & personligt världsklassvin vilken synvinkel man än har - oavsett vad man gillar måste St.Henri idag respekteras. Resan som Yattarna gjort visar också på lyhördhet och äkta ambition, idag är det ett absolut ess. Det är mest kombinationen med larvlyxen som stör - “Le Bon Vins” legendariska kommentar ekar i bakhuvudet, “Det är inte ens ghetto-fabulous utan bara öst...”, något alla borde reflekterat över när “The Ampoule” lanserades i Moskva.

Men, den här kvällen fick till och med
Punkarn hålla inne med kritiken lite, en tillställning på Operan i regi av Penfolds där hela buketten som lanseras i Sverige 2015 presenterades. Det är trots allt rätt bra viner. Att det hela mest påminner om en galavisning av en ny bilmodell eller en slags skruvad modevisning får man försöka ha överseende med, så långt från sittande provning med anteckningar man kan komma.

thumb_IMG_4243_1024 thumb_IMG_4249_1024


Yattarna är ett av de vin som nog gjort den allra största resan alla kategorier, från en übermogen sönderekan klumpkloss med popcorn och svinester till en stram, koncentrerad och vässad mineralstinn godsak med ek så dyr att Sauzet skulle bli avundsjuk. Att ha tillgång till frukt från halva Australien och att glatt flytta fokus mot svalare och svalare områden har sina poänger, numera företrädesvis från Derwent på Tasmanien med inslag från Adelaide Hills och Henty är det långt från vad vi såg 1995. Nu är den för djävligt bra, och dyr som en Corton...
Yattarna 2013 är inget undantag, den är lite knuten i dagsläget men har ren tät frukt, behaglig stenkross och lagom med fat, enorm potential men är faktiskt drickbar redan nu - klar +++, närmast snålt i längden skulle jag tro, det finns kanske frantidsutsikter för högre nivåer.

Parallellt med
Yattarna har Reserve Bin xxA visat på en helt annan personlighet - yvigare, vildare, mer personlig och med en “jag blir som jag vill”-attityd är den rätt bångstyrig. Den mognar snabbare, är mindre aristokratisk men samtidigt fantastiskt god (och ännu hanterlig i pris). 2014 är tyvärr i dagsläget väl fatad på näsan men det backas upp av läcker renhet och galet med mineral i munnen. Kan några år på rygg få faten att krypa in bara lite kan den nog växa. ++(+).

thumb_IMG_4245_1024


Bland de röda var
Bin 389 2013 den mest klassiska i sin überfruktiga och rätt hårt fatade stil, den har en del uppstramande stjälkiga aromer och är ganska ystert fruktsöt just nu, god men med väl mycket choklad & lakrits, ++ blir det i alla fall. Ett helt annat djur är givetvis St.Henri 2012, en absolut ren och uttrycksfull storhet med superbt blodig & parfymerad mörk frukt, nu i sin absoluta ungdom men med enormt fina framtidsutsikter. Givetvis redan +++ dock, avsaknaden av fat ger det högklassiga grundmaterialet fritt spelrum. 2012 kommer nog att stanna på 3+, men en årgång som 2010 har absolut potential för äkta storhet, och det för ett pris under 600:-
St.Henri går verkligen från klarhet till klarhet, en exakt och sylvass konstruktion som för tankarna till helt andra breddgrader. Visst är det OZ, visst är det Penfolds, visst är det modernt (fast de på många sätt har gjort samma sak sedan '50-talet) - men, samtidigt har den en klang & närvaro som får i alla fall mig att försiktigt mumla “LaLaLa...”, försiktigt, försiktigt...

thumb_IMG_4252_1024 thumb_IMG_4254_1024


Antitesen är
RWT 2013, doftar vanilj, bourbon, röda bär, mjölkchoklad & Hawaiian Tropic - men, i munnen är den kryddig med finkorniga och strålande tanniner, solvarm sammanhålen frukt och rejäl längd. Kan faten krypa in i vinet lite blir det nog alldeles utmärkt ++(+). Härlig Barossa på bara franska fat, men den behöver tid för att harmoniera.

Avslutningsvis fick vi prova
Grange 2011, en svalare årgång med stramhet under kraften. Grange är som vanligt svår att bedöma som ung, men det känns som en ganska nyanserad och lite slankare variant än man är van vid. Frukten är lite knuten men ren (100% Syrah den här gången), hälsosamt med fat och en hel del minrealitet, i munnen rakryggad med oförlöst parfym och lovande men lite hopknycklad struktur. God, men behöver givetvis en del tid för att komma till sin rätt, +++ i alla fall.

Kul kväll, men mer cocktailparty än vinprovning.
Förra året med Peter var intressantare.

-- Winepunker

blog comments powered by Disqus