Reynvaan In The Rocks 2010

IMG_2263


När jag dricker en väl sammansatt och uttrycksfull Syrah samjäst med några klasar gröna druvor inser jag att det nästan räcker med det, jag behöver inte få ut mer av livet så länge flaskan inte är helt tom.
Côte-Rôtie, Beechworth (flera gånger), Canberra District, Santa Rita Hills och Columbia Valley står alla för sin egna tolkning av denna grundbult i vinvärlden. Cuvéen är lika viktig som den klassiska bordeauxblandningen men den tycks kräva mer av klimat & terroir för att få just den där lite skitiga & saftigt köttiga stilen och samtidigt visa på en floral och expressiv doft. Man lyckas lite varstans utanför moderlandet men alltför ofta vågar man inte hålla igen tyglarna tillräckligt för att stämman skall bli nog hög & klar. Det känns som man måste vara lite mer lagd åt Bourgogne snarare än Bordeaux i tankesättet för att tonerna skall bli de rätta, kraften är förstås viktig men saknas skärpan blir det alltför lätt bara en väldigt god flaska fruktplump.

Verkligen kämpa mot bättre Côte-Rôtie kvalitets- och stilmässigt kan väldigt få dock.
Enstaka trollkarlar i Australien klarar biffen, någon slinger från Schweiz och några få i Kalifornien även om stilen då normalt börjar dra åt ett helt annat håll. Men, på senare år har utmanare börjat spänna musklerna, från Washington State har en lätt porlande bäck av strålande väl sammansatta samjästa pärlor visat sig. Av det jag själv provat har mindre delar av Charles Smith's sortiment visat sig vara riktigt vässat och stilrent, det finns andra förstås, Cayuse lyckas nästan med det exakta uttrycket likaså. Men, den som hållit den absolut högsta nivån i klassen "Côte-Rôtie hommage utan direkt risk till förväxling" (eller?) är nog Reynvaan.

Reynvaan In The Rocks 2010
Reynvaan, Walla Walla Valley, Washington, USA
Läckert anslag med köttslamsor och fårtalg, snyggt parfymerad och vild med tät svart frukt, plommon & björnbär, massor av komplexa kryddor. Den har egentligen allt, blod & hyacint dominerar, stenkross med lite lakrits & oregano i övertonerna. I munnen är den rökig och djuriskt vild, tät med lakrits, torkade örtkryddor och råbiff. Den är helt underbar, kroppen sotigt skitig och samtidigt örtigt floral, den har lite lagom svala drag i svansen. På många sätt är detta ganska likt en Côte-Rôtie, men samtidigt inte, det är ett helt eget djur som uttrycker druvorna med absolut gehör. Eftersmaken är kryddig, tät och ännu ungdomlig. Den är skitbra idag men har fantastiskt mycket mer att ge, det är en seriös spelare som kommer att bättra sig under minst ett decennium.
Betyg:+++

Fan vad detta är bra, den kan ställa sig rakryggat upp mot alla utom de allra bästa från
Côte-Rôte (Guigal vill säga) vilken dag som helst i veckan. Stilen är personlig och annorlunda, men kvaliteten är på absolut nivå med samma kraft och personligt uttryck. Skitgott på alla plan! Kudos!

(Vinopia gör den tillgänglig i Sverige, överpris givetvis eftersom privatimport krävs men var gör man inte för konsten ??)

-- Winepunker

blog comments powered by Disqus