Brancaia Il Blu 2004

IMG_2338


Jag har taskig krama just nu. Inte nog med att det skiter sig på alla plan utanför vinsfären, jag åker dessutom numera på de mest udda skador i vinerna som korkas upp. Fulkorkad Champagne, TCA galore i portvin och en skum klump som såg ut som en hårig vinägermoder i en disktrasesmakande Merusault var bara början. Den här kvällen kulminerade i en ättikssyrastinn
Giaconda Warner Vineyard 2004, en normalt spektakulär storhet förstörd intill oigenkännlighet. Men vill bara gråta (och öppna en öl)!

Skam den som ger sig, bara att gräva vidare i källaren och hitta något vettigt...
Så, den har provats förut, lovande givetvis men det finns samtidigt alltid en rädsla för dessa moderna italienare. Blir det något eller tar ek och koncentration över i en virvel av bitterhet och grova fat?

Brancaia, Il Blu 2004
La Brancaia, Toscana, Italien
Solbakad doft, kryddig med lakrits, läder och kanel, kaffe och bitter choklad. Den har en del trätoner i förgrunden, ceder och mullrande Merlot backar upp all Sangiovese, visst är den porrigt modern men samtidigt har den alla italienska markörer på plats - sura körsbär trängs med kryddor och rostade aromer. Den utvecklar lite besynnerligt rökiga toner efterhand, brinnande trä och grillkol.
I munnen är den sträv, kärv med närmast piemontesiska tanniner, körsbärssur känsla, sandig och prominent bitter, snyggt fatad - eken har krupit in fint i frukten de senaste två åren. Merlot & Sangiovese har dessutom gift sig utmärkt och faten är i absolut schack. Det är gott, snyggt, modernt och Italienskt, men samtidigt lite charmlöst och vresigt i svansen. En efterhängsen grovhet drar ned betyget.
Betyg:++

Den har inte utvecklats på det sätt jag hoppats, charmlösheten finns kvar trots att fat och frukt harmonierat fint. Den lite brända övertonen pekar på aningen valhänt ambition. Varför inte bara slappna av lite och låta frukten spela första fiolen? Visst har Sangiovesen krupit in snyggt i all Merlot men det rockar inte riktigt, det finns en gnagande känsla av torrhet och bittert skev struktur. Den känns lika sträng som
Beatrice Axelsson, min lärare i årskurs ett till tre där i mitten av 70-talet…

-- Winepunker

blog comments powered by Disqus