Årets...

ipL.9sHQoeb4


Det har varit ett bra år, genomsnittet efter ett par tusen provade viner var nog
lägre än 2011 men topparna överglänste i princip allt. Aldrig tidigare har bästalistan hamrat in så många 4+ (endast kategorin 'Bubbel' misslyckades att producera riktigt stora viner trots att en hel del Comtes de Champagne och enstaka Krug poppats), några av dem har dessutom varit i övre delen av klassen. Utmärkelsen "Årets vin" måste gå oavkortat till Château Haut-Brion 1989, aldrig tidigare har bäst vitt & rött visat sig på samma provning, från samma år och samma slott. Två perfekta buteljer med exemplarisk mognad förgyllde sensommaren och visade att alpha & omega är och förblir Bordeaux, när korten faller rätt får till och med självaste Bourgogne huka i kulisserna. Gudinnan dansade hula-hula i rasande tempo hela kvällen, det var i sanning magiskt och minnesvärt. Dessutom besynnerligt & sorgset hjärtvärmande att tänka sig att men en gång hade råd med dessa godbitar - bittersweet indeed som britterna skulle sagt.

Andra viner som kostar mer än de smakar numera är
Quilceda Creek - "Årets Nya Världen" - en nyanserad storhet från Washington med tusentals välförtjänta parkerpinnar under bältet. Man skulle förvänta sig maxade fruktbomber men får en kryddig och intellektuellt krävande elegant (nåja, allting är relativt), enda invändningen är prislappen.

John-Portugallo-763552

"Årets Producent" måste nog Sandra Tavares da Silva bli, med tvekan skall sägas men efter noggrant övervägande blir valet lätt. Med en förmåga till att ompröva inslagna vägar, att dra nytta av traditioner utan att bli konservativ och att hålla hög kvalitet i alla prislägen hör Wine & Soul till vinets framtid. Att vara modernist behöver inte betyda enbart Cabernet Sauvignon och nya franska barriquer, det kan vara ett själfullt förvaltande av Touriga Nacional i sval och fruktigt elegant stil för dryga 200:- också. Kudos, lyckat till och stort tack för den magiska Pintas 5G (1880-tal Colheita), i sanning stort - a real moment of zen.
(bilden är Sandra med maken till höger och vinkritikern John Radford till väster, tyvärr gick John bort i oktober)

Bland langarna har småskuttarna visat framfötterna under året, roligaste bekantskapen var nog
Martin BerggrenCaviste - "Årets Langare" med en egensinnig, personlig och prismässigt överkomlig portfölj. Toppen på berget är nog Champagne Savart och Domaine Coursodon, att ta in elitviner från Saint-Joseph och kränga lådvis kräver en del mod, inte något pokerspelande Martin saknar kan man tänka.
Skall man tala 'prismässigt överkomligt' måste man också nämna
Muscadet i sammanhanget, "Årets Djävla Brakfynd" måste det snabbefordrade såsvinet från Sauvion bli, så bra för sina futtiga slantar har jag aldrig sett maken. Rent, snyggt, jordnära ambition med respekt för terroir och klassiskt driv, enda vinerna som kan konkurrera i pris/prestanda är en och annan Côtes du Rhône. Man får hoppas att hela buketten behåller sin låga prisprofil, jag är lite trött på kostnadsexplosionen.

Även andra drycker och en del äta är värda ett eget omnämnande,
Hoppin' Frog med sin Hoppin' to Heaven satte ett nytt hack i bänken och visade att öl kan vara lika vässad och personligt färgad som vilket bra vin som helst. Det krävs handlag i samma utsträckning att uttrycka humle & malt som att uttrycka druva och terroir, att göra en kryddig parfymerad bukett med lagom alkohol och perfekt balanserad beska är lika stort som att få till ett balanserat vin. Dessutom kan man dricka någon liter utan att klappa ihop i soffan, något som är knepigt med en 16.5% Grenache. "Årets Öl" går utan minsta tvekan till grabbarna från Ohio.

UrbanDeli_114

På äta-sidan får Urban Deli ett hedersomnämnande med sin unika kvalitetsprofil och sitt själfulla sortiment. Det blir inget pris i egen kategori, jag har lite svårt för den väl medvetna "Sofo-Hipster med Assecoar-vänstertouch™-känslan" de odlar - det sagt, hade butiken legat i NYC skulle jag svalt det med tryne, svans och allt (ergo, det säger mer om en vresig Punkare än om UDs klientel).

timthumb.php


"
Årets Mat" får istället gå till Mathias Dahlgren, en restaurang som går från klarhet till klarhet, skärper knivarna och bjuder på exceptionell mat utan effektsökeri, larv eller snobbism. Matsalen med personal och Mathias själv i köket (han är väl en av de få som blivit riktig posterboy som fortfarande rör med slevarna) formligen osar professionalism, hjärta och underfundighet. Exakta kombinationer, balans och inte ett enda stolpskott eller ens en riktig svacka under hela stora avsmakningsmenyn är mycket imponerande, det är i Punkarns bok Stockholms (och troligen Sveriges) absolut bästa restaurang (jag har ännu inte ätit på Fäviken och i kontrast till de flesta tycker jag F&L inte är i samma klass som Dahlgren).

Nu har 2012 en undersida också, en sorgkant som i ärlighetens namn måste avhandlas också tyvärr. "
Årets Övergrepp" måste gå till tragedin med mega-vaskningen av sex årgångar Gianfranco Solderas Brunello. En sur före detta anställd lät 60.000 liter förstklassig Brunello rinna ned i avloppet - man får hoppas brunråttorna hade en riktigt kul kväll i alla fall. Tack och lov verkar det inte vara en efterbörd av "Brunellogate" eller allmän maffiainblandning, bara mänsklig svaghet och italiensk långsinthet.

En annan form av övergrepp är den besvärande ovanan att klä medelmåttiga viner (läs: bubbel) i hallick-kostym och ta ut fyra gånger för högt pris. Ärke-exemplet är
Armand de Brignac, men årets "Årets Fultjut i Fulkostym" går till larvet Hatt & Söner, ett svenskt initiativ att sälja skräp i glansingt papper. Gör om och gör rätt.
(sen braklapp skall tilläggas att Elvis inte ställt sig helt avvisande rörande andra produkter, det kan vara en engångsföreteelse så vidare analys måste till - men så länge motsatsen är bevisad gäller mitt omdöme)

worlds-most-expensive-wine


Samma larv, fast i betydligt mer sofistikerad form har en av mina absoluta favoriter börjat ägna sig åt.
Penfolds & Peter Gago verkar ha tappat greppet med sin nya 'harmonierade' prisprofil vilket sätter Bin 707 i prisläget 1500:- och Grange i det dubbla, en aggressiv inbrytning på den lukrativa ultra-exklusiva oligark-marknaden i Ryssland & Asien. Prisbilden kan man väl acceptera för de unika Block 42, Bin 60A & Bin 620 men för vanliga Bin 707 & Grange blir det lite Bordeaux-löje över hela härket. Nu tog tokerierna en mycket speciell vändning med "The Ampoule Project", ett försök att göra objekt av vinerna som appellerar till det superrika segmentet för att dra med sig det övriga sortimentet prestige- och prismässigt in i stratosfären - givetvis presenterades The Ampoule i Moskva, var annars?

"
Årets geschäft när det är som sämst" går till Penfolds för "The Ampoule Project" och försäljningen av ett litet vinpaket för 1.2 M£ med influgna vinmakare och annat larv. Det finns en lätt stank av hybris i Penfolds attityd numera, hoppas konsumentvinden tar den djävla torpeden och skickar den rätt upp där den hör hemma - det är så djävla öst. Det är inte utan att man mest vill ge sådana som Claire Michel en stor blöt puss, de glömmer inte vad det verkligen handlar om - vad som kommer att överleva upp & nedgång och oss alla. Penfolds får min alldeles egen Punkarhälsning i hopp om bättring.

Så, gott nytt år på er alla andra.


-- Winepunker

blog comments powered by Disqus