Fatfredag med C

IMG_1149


Under senaste tiden har det klankats en del på fatbehandling och ek i svenska bloggosfären, speciellt i kombination med 'modern Toscana' och den stil som föraktfullt representeras med epitetet 'Mondovino'. En del av kritiken är berättigad, utslätade kommersiella produkter (vilken produkt är inte kommersiell förresten, det handlar till slut om pengar) med lite restsötma och komplett avsaknad av ursprung är ett gissel men man skall samtidigt vara försiktig att klampa ned i vinrasism och onödigt snobberi. Alltför ofta blir det lite väl mycket kulturlarv av debatten, ett välgjort vin är ett välgjort vin och skall väl gå att uppskatta bara man försöker förstå vad det försöker vara. Titta på vinets själ (
corr:stjäl) och bedöm det efter intention oavsett om det är en rostat fatlagrad Merlot från Bolgheri med ett del manipulativ insmickrande fruktsötma och micro-oxidation eller en naturlig Beaujolais som efterjäser i flaskan och mognar snabbare än bananer.

Nåja, man kanske skall ta en av alla supertuscans moder vid hornen; Ornellaia, Marchese Lodovico Antinoris skapelse från det då outvecklade Bolgheri som skulle sätta Nicolò Incisa (Sassicaia) & Piero Antinori (Solaia) på plats. Tillsammans med Tibor Gál (olyckligt död i en trafikolycka under sitt arbete på Capaia i Sydafrika 2005) mejslades en förhållandevis elegant bordeauxlik italienare fram med alla små muttrar snyggt & precist passade, en storhet i vardande månne? Själv har jag haft många kul upplevelser med Ornellaia, men som ganska gammal i gården är erfarenheten störst före Frescobalids lite fula övertagande via Robert Mondavi under början av 2000-talet. Exit Lodovico & Tibor, enter Rolland, mer Merlot, nya rostade fat, alkohol och massor av poäng i Winespectator & Wineadvocate.

Visst har vinet gjort en resa i stil och visst kan till och med jag tycka att det på många sätt gjorde sig bättre i sin gamla lite 'grumpy' och mer slimmade utformning, men man får se det i ljuset av tidevarvet. Pendeln lär väl svänga tillbaka, det är det som är så djävla kul och frustrerande i den här branchen. Vinerna ändrar sig i stil, allt är ett rörligt mål som håller oss på tåspetsarna som en underbetald säkerhetsvakt i Kabul (tack ock lov för det, annars skulle man ju kunna tro att dussinkunskap från 80-talet fortfarande var relevant, det finns de som fortfarande tror att 'Chablis' enbart stavas 'Brocard').

Årgång 2004 är 60% Cabernet Sauvignon, 25% Merlot, 12% Cabernet Franc och 3% Petit Verdot, kul att jämföra med 1990 där det bara är 14% Merlot. Förändringen i druvsammansättning kom krypande men accentuerades ju mindre inflytande grundarna fick och ju mer den amerikanska marknaden visade sin uppskattning, 1998 blev 'Wine of the Year' år 2001 i Winespectator. Ett marknadföringstrick initierat av "The Mondavis" (låter som en HBO-serie) när kontrollen började glida Ludovico ur händerna eller en välförtjänt prestation? Konspirationsteorierna frodas. 2004 är på många sätt perfekt, problemfri blomsättning och lång jämn mognad. Skörden började tidigt i september för Merlot och avslutade tidigt i oktober för Cabernet Sauvignon. Vinet jäste en vecka, fortsatte maceration i 18 dagar följd av malolaktisk jäsning på 70% nya fat (resten gamla) och lagrades sedan 18 månader på samma fatuppsättning i barrique. Vinet drogs om och blandades (blend och egalisering) efter 12 månader. Efter buteljering hölls flaskorna 12 månader på egendomen före försäljning och distribution. Åtta år efter skörd borde det visa sig lite i alla fall, det är ju trots allt en modern konstruktion.

Ornellaia 2004
Tenuta dell’Ornellaia, Bolgheri, Toscana, Italien
Mjuk och inbjudande doft, fylld av intensiv cassis, exotiska kryddor och förhållandevis dämpade fat, lite trätoner med ceder och antydan till malört (?!). Efterhand tittar både kanel och lakrits fram, tonerna är nyanserade och snygga med liten eterisk rökighet, inte alls så ’in your face’ som man kunde väntat sig, alkoholen finns där (14.5%, puh!) men är otroligt snyggt inbäddad utan att dominera vinet. Smaken är läcker med exakta syror, snygg ganska stram mörk frukt och nyanserad fathanetring, den är dominerad av sura körsbär, söta plommon och perfekta finkorniga sandiga tanniner. Man hittar rosmarin, kåda och lätta toner av lakrits & tjära i svansen, den är lång och förvånande slank & närmast elegant, nästan behagligt feminin. Skitgod, modernt italiensk och redigt personlig.
Betyg:+++

Jag kan inte annat än kapitulera, detta är skitsnyggt och mycket
italienskt trots MTA och Cabernet Sauvignon med en Rollandsk dos av Merlot. Faktum är att detta är den elegantaste Ornellaia jag provat ’post Ludovico’, snuskigt snyggt sammansatt, nästan manipulativ. Den kommer dessutom att utvecklas fint, att man lyckas gömma all alkohol är en bedrift i sig.
Det skall bli kul att prova vinet på vertikalen tidigt nästa år, jag skall själv hålla i spektaklet i slutet av Januari.

Och, ni som inte sett den ännu, 'Mondovino' är skitkul, intressant och lite lagom provocerande. Jag som ende marknadsliberale vingeek på biografen (Zita / Folkets Bio, Birger Jarlsgatan 37) tillammans med en massa radikala antiglobaliseringsmotståndsaktivister skrattade glatt på helt fel ställen och fnös högljutt på andra ännu mer fel ställen under filmen (aktivisterna skrattade och fnös också, men på helt rätt ställen enligt gällande antiglobaliseringsmotståndsaktivistnorm). Jag drog åt mig blickar på vägen ut som om jag hade haft frimärksmustach och snedlugg, jag som har helskägg och flinar glatt nästan jämt…

-- Winepunker

blog comments powered by Disqus