Spanien 2001 med AuZone

thumb_IMG_5195_1024


Modernt (och gammaldags) Spanien från 2001, kan det vara något? Utskällt som få i internetbruset är ’Det Nya Spanien’, och kanske speciellt de årgångar som följde Jay Millers uppgång & fall - den tid som kom direkt
efter 2000/2001, de årgångar då man började dra på rejält med fat & koncentration i jakten på feta advokatpoäng.
Jag har själv mindre problem med detta än andra, men är samtidig absolut inte utan invändningar. Skall man generalisera, och det skall man, blir det snabbt några enkla tumregler: 1) - Toro är klumpigt 2) - Priorat skall drickas ungt 3) - Ribera är gott men alltför ofta stilmässigt lite grovt, och 4) - Rioja är gott utan att bli klumpigt, men 5) - Det går fan inte att placera något av de moderna sakerna, bara ärketraditionella saker hittar man adresslappen på.

Vintomas ställde upp åtta alster i varierande kvalitetsläge och traditionalistnivå, alla från 2001 och Spanien (skulle det visa sig) - min alldeles privata spådom var att de moderna riojorna skulle passa både mig & gruppen bäst.

thumb_IMG_5197_1024 thumb_IMG_5198_1024 thumb_IMG_5199_1024


Conde de Valdemar (Gran Reserva) 2001
Bodegas Martinez Bujanda, Rioja, Spanien
Rödfruktig doft, utvecklad med fin krydda och snygga klassiska fat, trätoner & nyansrikedom med en skopa dill, lätt att känna igen men samtidigt ganska anonym. Rödfruktig i munnen, bra syrlig balans & vanilj, snyggt slank med skärpa och bra fräschör, lite lingon och körsbär i svansen, utvecklar en puff kanel. Tyvärr alltför enkel. (Tempranillo 85%, Mazuelo 10%, Graciano 5%)
Betyg:+

Klassikt uttryck, men den är bara
för trist - liksom anonym trots att den skriker ”Rioja”. Jag har många varma minnen av Conde de Valdemar från 80-talet dock - annan tid, annat liv...

Castillo de Ygay (Gran Reserva) 2001
Marques de Murrieta, Rioja, Spanien
Utvecklad doft, ganska mörk frukt, lite våt päls och undervegetation, aningen köttig ton, lite burkig med ett uns tomatsoppa. Utvecklad röd och svart frukt i munnen, kryddig med stenkross, tobak & solbrända körsbär, bra syror, lite burdus med lakrits och tyvärr ganska dammig eftersmak. Känns lite gisten, men funkar hyfsat trots att tomatsoppan växer till sig efterhand. (Tempranillo 93%, Mazuelo 7%)
Betyg:+

Samma sak igen, fast den här är direkt trött - lite märkligt med tanke på alla urgamla
Murrieta man druckit under åren. Jag provade 1989 nyligen, den kändes ungefär lika åldrad - dammigheten och tomatsoppan känns besvärande efter någon timme i glaset. Fan vet om inte godbitarna från 50-talet hör till en annan & bättre era.

San Vicente 2001
Señorio de San Vicente, Rioja, Spanien
Doft av ceder, stall & mörk läcker frukt, solvarma moreller, stenkross & torkade örter, lite syrén och blod, intressant & modern på väldigt snyggt sätt. Utvecklad och sträv i munnen, tät med svart sval frukt, cassis & choklad, lite kaffe & snärtiga rena syror, bra balans & längd med kryddigt komplex svans. Modern på fenomenalt bra sätt, betyget är generöst. (Tempranillo)
Betyg:+++

thumb_IMG_5200_1024 thumb_IMG_5201_1024 thumb_IMG_5202_1024


Cirsion 2001
Bodegas Roda, Rioja, Spanien
Läckert djurisk doft, blodstänk & torkad röd frukt, plommon och florala övertoner, fatig med kraft i läckert intensiv & solbakad stil utan att tumma det minsta på nyansrikedom och elegans. Tät, sträv och svartfruktig i munnen med fräsch cassis, bitter choklad, tuggtobak & silkiga prominenta tanniner, lång med moccha & sötlakrits i svansen, komplex och nyanserad med supersnygga fat. Så långt från en karikatyr man kan komma. (Tempranillo)
Betyg:+++

För att vara representanter för det ’nya’ Rioja är både
San Vicente och Cirsion riktigt lyckade, rena och expressiva med koncentration helt utan klumpighet. Det lite blodiga tonerna och de superbt integrerade faten gör dem enormt personliga, inte Rioja på det sätt man växte upp med men samtidigt med ett uttryck som nog går att lära sig känna igen med lite övning. Det är inte utslätat, kanske svårfångat och oväntat men faktiskt skitbra. Både min och gruppens favorit.

Clos de l’Obac 2001
Viticultors Costers del Siurana, DO Priorato, Spanien
Utvecklad doft med lite päls, röd och solmgen frukt, aningen metalliskt drag med nejlikor och mörka plommon. Utvecklad, sträv och solvarm i munnen men med klart uttorkad känsla, lite bitter och svartfruktigt klumpig med fudge och ålderssyror. Den funkar men är på väg utför - den var bra mycket bättre för 11 år sedan. (Grenache 35%, Cabernet Sauvignon 35%, Merlot 10%, Syrah 10%, Carignan 10%)
Betyg:+

Här har vi problemet med
Priorat accentuerat, de tål fan inte lagring. Alla Priorat i den lite kraftfullare stilen verkar brytas upp efter bara några år, de är godast som unga (noteras bör att 1989 på magnum provades i november förra året, en betydlig bättre och mineraldrivet spänstigare version - producerad före parkerisering och millerism).

Alion 2001
Bodegas y Viñedos Alion, Ribera del Duero, Spanien
Solvarm och nötig doft, läder och undervegetation, torkade örter, känns alltför fylld av buljong och oxidativt grov burktomat. Solvarm i munnen, kryddig med vanilj och lädersnöre, lite torr och uttorkat oxiderad med tobak och bränt socker. Den är nog skakad på något sätt, så här stadd i kollaps skall den väl inte vara? (Tempranillo)
Betyg:0

Knas, alla anteckningar tyder på att
Alion skall hålla bättre än rå här, bara måste vara en skadad butelj.

thumb_IMG_5203_1024 thumb_IMG_5204_1024


Aalto PS 2001
Bodegas Aalto, Ribera del Duero, Spanien
Fatig doft med mynta & skärpt svart frukt, snärtig och vital med kaffe, choklad och strålande kryddig komplexitet, känns ännu förvånande ungdomlig. Tät & sträv i munnen, kaffe och liten mineralitet, intensiv med ett litet drag av överkoncentration, solbakad och krävande, slånbär och grus i svansen, en del ceder och trätoner. Ganska Bordeaux-lik men tyvärr väl besk i eftersmaken för högre betyg. Ändå, den bästa PS jag provat, de brukar vara ännu grövre än så här. Betyget är närmast snålt. (Tempranillo)
Betyg:++

Det är inte så illa, man hittar lätt klara paralleller med en överambitiös östra stranden från ett varmt år fast utan det exakta uttrycket. Fat och textur gör den väldigt internationell, svårplacerad och betydligt opersonligare jämte riojorna. Gruppen gillade den här bättre än jag, för mig är den snäppet för yxig.

Termanthia 2001
Bodega Numanthia Termes, Toro, Spanien
Tät och solbakad doft, liten pälsighet, tyvärr ganska kokt i stilen, mynta & fat, tät & svart vansinnigt mogen frukt. Solbakad och sträv i munnen, utvecklad med närmast vidbränd frukt, ganska best & bitter i lite uttorkad stil, kokt kaffe & rå potatis i svansen, lite läderdojjor, imponerande på sitt sätt men inte min grej med all beska och solbrända aromer. (Tempranillo)
Betyg:+

För mig är
detta en karikatyr - sol, kraft & skrämmande koncentration, en avart som går på knock men bara leder till huvudvärk. Detta är totalt finesslöst, inga viner från Bodegas Numanthia har imponerat på mig om sanningen skall fram. Skrämd blir man, men inte imponerad.

Slutsatsen då? Jo, inte helt oväntat är det de moderna riojorna som presterar bäst - snuskigt goda, väl sammansatta och sammanhållna med fokus, personlighet och nyansrikedom trots koncentration och intensitet. Dessutom är faten väldigt snyggt hanterade. Huvudproblemet är ”typiciteten”, om det nu finns något sådant.
Jag har noterat samma sak förr, det går liksom inte att invända mot hantverket men hur katten skall man låsa upp detta? Det är någon slags tråd i detta men jag kan inte lära mig identifiera ursprunget hos modernisterna, det borde gå på den här kvalitetsnivån men jag vet bara inte hur.

Lärorikt och gott i alla fall, tackar Vintomas!



-- Winepunker

blog comments powered by Disqus