apr 2015

Breuer med Theresa & Markus

thumb_IMG_3721_1024


Theresa är i stan med Markus Lundén i släptåg, en representant för vikten av vingårdsarbete och en för vikten av inte för mycket källararbete. Theresa, som vanligt frispråkig, beskrev svårigheterna med 2014, en årgång som satte ribban högt. Besvärlig värme och alltför mycket regn vi fel tillfälle ställde till det med spruckna druvor och ättika i råmaterialet, något som måste bort med alla till buds stående medel innan druvorna kommer till källaren. Svensken Markus Lundén var en ny bekantskap, från gamla F12 till praktikplats på Breuer i början av 2000-talet, sedan lärlingsutbildning och nu elfte årgången som vinmakare i källaren hos Theresa har han gjort en resa vilken rieslingskalle som helst avundas så ögonen svartnar.
Markus ger samtidigt ett enormt ödmjukt intryck, lyhörd men bestämd, predikar försiktig intervention men samtidigt vikten av att ledsaga vinerna in på rätt väg - att inte lämna dem helt till sina egna hyss är en god tanke, som alla levande saker kan de behöva vägledning för att utvecklas till sin absoluta potential.

thumb_IMG_3715_1024 thumb_IMG_3718_1024


Spätburgunder Rosé 2014
Georg Breuer, Rheingau, Tyskland
Fräsch och nyanserad doft, lätta röda bär, citrus & bra mineral. Röd grapefrukt i munnen, babyfett & rena syror, snygg krispig i munnen. God i enkel och rakryggad stil.
Betyg:+

Riesling Sauvage 2014
Georg Breuer, Rheingau, Tyskland
Ren & parfymerad doft, lätt ungdomsgrön ännu, bra mineral och fräschör, behöver lite tid. Höga syror i munnen, antydan till gröngodis och piggelin, bra mineral, frasig med stenkross, rasig med klang. Men, den behöver något år på rygg.
Betyg:+(+)

Terra Montosa 2013
Georg Breuer, Rheingau, Tyskland
En puff petroleum i doften, lite gummi, mineral och ren citrus. Nästan helt torr i munnen, ren citrus & flintkross, höga syror, lång och fin citrusfruktig svans, aningen lime och grapefrukt, klangfull. De några grammen restsocker balanserar fint de galet höga syrorna.
Betyg:++

Berg Rottland 2013
Georg Breuer, Rheingau, Tyskland
Lite oförlöst doft, citrus och mineral, ännu stum, flinta & stenkross, parfymerade toner. Höga syror i munnen, rena & krispiga, citrus & omogna gröna äpplen, pressad citron, mineral och limeskal, intensiva vässade syror i svansen, lite kärv avslutning.
Betyg:++

thumb_IMG_3723_1024


Berg Schlossberg 2013
Georg Breuer, Rheingau, Tyskland
Knuten doft, mineral, rivet citronskal, stenkross & flintrök. Tät i munnen, rena väldigt höga syror, oförlöst men lovande, skärpt med intensitet och en liten vuxet kärv avslutning. Syrorna är närmast besvärande dagsläget, men det finns massor dolt i ungdomen.
Betyg:++(+)

Nonnenberg 2013
Georg Breuer, Rheingau, Tyskland
Parfymerad doft, bra djup, viss solvärme med mineral och lätt kryddiga aromatiska drag, rivet citrusskal och lite krusbär. Bra täthet i munnen, intensiva syror, liten fethet, exakt och vässad. Lång mineralrik svans, lätt kryddigt bitter svans på snyggt sätt, klar potential.
Betyg:++(+)

Markus beskriver Roseneck som feminin, Rottland som maskulin och Schlossberg som en perfekt syntes - och, Nonnenberg som enbart obegriplig i sin spretiga och svårhanterligt lynniga personlighet. Den blir som den vill och han har ännu inte lyckats begripa sig på vingården. Intressant att höra, speciellt som jag ofta föredrar Nonnenberg jämte alla de övriga, 2012 är spektakulärt bra, och jag tycker den håller en stil & framtoning som tilltalar mig perfekt. Personlig, absolut, men nästan alltid skitgod. Jag tror den kommer att växa om alla de övriga även 2013, men den kommer att behöva tid.

Berg Roseneck 2013
Georg Breuer, Rheingau, Tyskland
Ung doft, lätt grönfruktig, mineral och babyfett, rivet limeskal och flintkross. Höga intensiva syror i munnen, packad med mineral, just nu aningen kärv, lite aggro framtoning men med bra frukt, syrorna är krävande men den kan säkert utvecklas.
Betyg:++(+)

thumb_IMG_3724_1024


Berg Roseneck 2011
Georg Breuer, Rheingau, Tyskland
Ganska utvecklad doft med petroleum, gul stenfrukt, lite persika och bra rikedom. Utvecklad i munnen, rondör & massor av mineral, bra bredd & harmoniska närmast gräddiga syror, kryddig och läckert komplex svans. Faktiskt skitgod.
Betyg:+++

Berg Roseneck 2007
Georg Breuer, Rheingau, Tyskland
Utvecklad doft, lite honung, fin mineral och solmogen gul stenfrukt, grillad citrus och antydan till vax. Utvecklad i munnen, antydan till bitterhet, stenkross och lite jordiga drag, liten spritz, kryddig med fina syror i svansen, god & mogen.
Betyg:++

Berg Roseneck 2003
Georg Breuer, Rheingau, Tyskland
Väldigt utvecklad, massor av vax & harts, solvarm övermogen frukt, petroleum och mineral. Dämpade syror i munnen, bitter känsla, varm & svår och klart årgångsmärkt. De senaste tolv månaderna har inte varit nådigt.
Betyg:0

Jag fixar inte 2003, syror & alkohol harmonierar inte och bitterheten är värre än 2006. Inte kul, och ändå är Roseneck en av de bättre ’03:orna från Rheingau.

Berg Roseneck Trockenbeerenauslese 2005
Georg Breuer, Rheingau, Tyskland
Enormt djup doft, packad med apelsin, suckat & honung, nötter & torkad aprikos, fin botrytis och porrig parfym. Tät & simmig i munnen, enormt söt (380g+), massor av mandel och knäck, bra syror, persikor & citrusmarmelad, läcker men väl mastig, utvecklad med karamell och söt aprikos i svansen, lång nötig eftersmak. Tekniskt mycket imponerande men nästan svår att dricka.
Betyg:+++

Satan i gatan vad syrorna i 2013 är vässade, som en tandläkarborr rätt in i tandpulpan formligen skallrar de i skallbenet. Utan mat är de direkt ansträngande, men med lite tilltugg blir det riktigt bra - sällan har eufemismen ’matvin’ varit så träffande. Bredvid 2013 kändes 2011 närmast gräddigt krämig, 2007 dämpad och 2003 slapp i köttet, det är något av de högsta upplevda syranivåer jag kan minnas. Men, de är samtidigt rätt goda...

Tackar Theresa, Markus & Cattis på VinUnic, lika kul varje år.

-- Winepunker

Comments

Sangreal By Farr 2012

thumb_IMG_3750_1024


Gary Farr är närmast synonym med Pinot Noir i Victoria, i Geelong producerar han med familjen kanske det allra bästa Australien har att erbjuda av den knixiga druvan. Båda sidor om Port Philip gör strålande Pinot men just nu känns det som västra delen av bukten har ett övertag, det vimlar av godsaker från Bannockburn och på toppen hittar vi just By Farr.
Sangreal (ett namn som förpliktigar) är lite av firmans flaggskepp, hög solexponering, 70% hela klasar i tanken, ingen tillsatt jäst, bara nya fat och omdragning endast en gång efter malo - lätt svavel, ingen klarning eller filtrering, 18 månader från skörd till butelj.

Sangreal By Farr 2012
Farr Family, Moorabool Valley, Bannockburn, Geelong, Victoria, Australien
Intensiv doft, fantastisk pinosity med lätt pyrande björkved, solvarma skogshallon och skogig undervegetation, en slatt blod och lite njurtalg, dessutom en snygg nyanserad puff av rosmarin och dyra kryddor, en slamsa tuggtobak och en hel del stenkross. Faten är prefekt hanterade, en del i ackordet och i absolut harmoni. Detta är seriöst djävla skitbra. I munnen är den rik men samtidigt fantastiskt vässad, syrorna är höga och väldefinierade, bra uppbackade av hallon & djurisk köttighet, underbara silkiga & tydliga tanniner, komplext blodig med antydan till fudge och näve enbär. Oerhört personlig, fenomenal struktur och exakt uttryck. Betyget är närmast snålt.
Betyg:+++

Djävlar vad bra det här var! En smack-in-your-face elitpinot som skjuter allt jag tidigare provat från OZ i sank. Den här håller världsklassnivå, är personlig till max och samtidigt inbjudande med komplexitet och seriöst vuxen struktur.
By Farrs hela portfölj skall undersökas i minsta detalj.

-- Winepunker

Comments

Deiss med AuZone

thumb_IMG_3702_1024


Marcel Deiss står för en på många sätt kompromisslös filosofi visavi terroir & jordmån, druvan anses i princip sekundär och de bättre lägena görs som en ’fieldblend’/gemischter satz där uttrycket enbart drivs av marken själv - i teorin alltså.
För mig har
Deiss mestadels stått för en solid Saint-Hippolyte (enbart Riesling) jag köpte drösvis av i början av 2000-talet och en serie knixiga Grand Cru jag inte blev klok på men som ibland imponerat på något skruvat sätt - Mambourg 2004 är märklig men oerhört intressant. Tyvärr är inte Alsace min grej riktigt dock, jag upplever Tyskland som genomgående överlägset i alla vektorer. Jag har inte köpt en flaska på många år och AuZone har inte haft en provning på temat jag kan komma ihåg sedan vi 2008 drack oss igenom en trave Cuvée Frédérick Emile med varierande resultat.
Lite kul att återstifta bekantskapen var det faktiskt,
Per W. hade köpt och agerade ciceron.

thumb_IMG_3703_1024 thumb_IMG_3704_1024 thumb_IMG_3705_1024


Deiss Riesling 2012
Domaine Marcel Deiss, Alsace, Frankrike
Kryddig doft, honung och rabarber, citrus & lätt mandel, bra mineral och liten parfym. Bra syror i munnen, kryddig kropp, gulfruktigt exakt med anständigt djup i lite enkel och fet stil.
Betyg:+

Deiss Pinot Gris 2012
Domaine Marcel Deiss, Alsace, Frankrike
Återhållen doft, lätt floral med dämpade kryddor, lite vaxig, en del mineral och funk, tyvärr en del gamla sockor dessutom. Ungdomligt grönfruktig i munnen, bra syror, liten sötma, mineral och kryddor, lätt spritz & godisartat babyfett, lite funkig eftersmak.
Betyg:+

Deiss Gewürztraminer 2012
Domaine Marcel Deiss, Alsace, Frankrike
Intensiv och enormt blommig doft, djup parfymerad, rosor och tvål, kryddig i närmast muscatlik stil, känns kladdig. Kryddig i munnen med tydlig sötma, parfymerad beska, godis & kryddiga karameller, dämpade syror och absolut inte min grej. Alldeles för parfymerad utan riktig spets, för mycket sockerdricka och klet.
Betyg:0

Jag bara grejar inte det här, skall ett vin vara så pass sött måste syrorna vara mer vässade, Gewürz eller inte. Noteras bör att andra tyckte den var utmärkt och började högljutt fantisera om anklever.

thumb_IMG_3706_1024 thumb_IMG_3707_1024 thumb_IMG_3708_1024


Heimbourg 2012
Domaine Zind Humbrecht, Alsace, Frankrike
Lätt honung i doften, rabarber och apelsin, lätt suckat, utvecklad med jordigt drag. Höga syror i munnen, spritzig och ganska vaxig med gul solmogen frukt, apelsinskal och liten beska i svansen. Anständig men ganska yxig. (Riesling)
Betyg:+

Engelgarten 2011
Domaine Marcel Deiss, Alsace, Frankrike
Mineralstinn doft med krispig citrus, snärtig med flintkross & citronskal, ljus stenfrukt & lite funk. Rakryggad och stram i munnen, kryddig & lite funkig men med fin frukt & skärpt struktur, kryddig svans, victoriaplommon i avslutet, honung i eftersmaken. Klar biodynamikkänsla, vildjäst eftersmak. (Riesling, Pinot Gris, Muscat, Pinot Noir)
Betyg:+

Den här hade till och med en aningen röd antydan i färgen, mycket besynnerlig känsla med lite blå plommon och funk, avig till max men ganska skruvat kul samtidigt.

Schoffweg 2010
Domaine Marcel Deiss, Alsace, Frankrike
Gula plommon i doften, persika, mineral och liten kryddig puff, jäst & stenkross. Ren & rakryggad i munnen, packad med syror och krispig mineral, liten krävande beska, stram med aningen spontanjäst känsla, kul och vässad med omogna plommon i eftersmaken. Kan kanske utvecklas. (Riesling, Pinot Gris, Muscat, Chasselas)
Betyg:+(+)

thumb_IMG_3709_1024 thumb_IMG_3710_1024


Grasberg 2010
Domaine Marcel Deiss, Alsace, Frankrike
Utvecklad doft, lätt petroleum, rabarber och citrusskal, vax och läcker solmogen gul frukt, fin komplexitet med fruktsött anslag. Lätt sötma i munnen, kryddig, bra syror, solvarm stil, rik & bred med längd och komplexitet, gul grillad citrus, plommon och apelsin, lång och ren svans, söt eftersmak. Riktigt god i sin rika & kryddiga stil. (Riesling, Pinot Gris, Gewurztraminer)
Betyg:++

Grasberg Vendange Tardive 1989
Domaine Marcel Deiss, Alsace, Frankrike
Enormt mogen doft, massor av petroleum och firne, vax & harts, möbelpolityr och suckat, torkad gul frukt och gummi. Utvecklad i munnen, vaxig med harts och oljig textur, viss sötma med bra syror, fet och rik svans, apelsinmarmelad, lång och rätt kul i all sin mognad. Givetvis för gammal, men ganska snyggt lik, betyget är generöst. (Riesling)
Betyg:+

Som sagt, det är inte min grej riktigt. Riesling gör sig bäst i oblandad skrud, från Tyskland och gjord i helt torr (eller betydligt sötare) stil. Tre fel av tre möjliga. Det är inget
fel på vinerna, de bara passar mig inte med sin avsaknad av tydlig frukt, lite tveksamt restsocker och onödigt parfymerade drag. Till viss del är det Deiss filosofi av ’fieldblend’ men även de druvrena vinerna sjunger inte, jag saknar tydlighet och skärpa.

Tack i alla fall
Per, alltid lärorikt.

-- Winepunker

Comments

Nashwauk Wrecked Shiraz 2008

thumb_IMG_3711_1024


Syrah är en rätt speciell druva, uttrycken är vitt skilda och strukturen drar från lättfotad & kryddigt poinotlik till massiv och brökigt fatstinn. Men, alltid med en kärna av druvkaraktär som är svår att missa. Några få lyckas med kombinationen av elegans och maximal kraft, det finns mästare som
Krankl & Kinzbrunner som paketerar superkoncentration utan minsta felsteg, kryddar med nyansrikedom och finlir trots hög oktanhalt och enorm täthet (det sagt, just Giaconda är ibland påtaglig elegant, men inte alltid).
Nu är kanske
Reid Bosward ingen Krankl, öven om hans Old BastardKaesler spelar i samma liga när bitarna faller på plats och årgången den rätta. Fast, vill man inte betala en förmögenhet och vänta i minst tio år kan man välja något mer lättillgängligt - lådan Kaesler driver i McLaren ligger inte långt efter, stilen är en annan och något mer inställsam men nästan lika gott.

Nashwauk Wrecked Shiraz 2008
Nashwauk (Reid Bosward), McLaren Vale, South Australia, Australien
Intensiv & eldig doft, kryddig med choklad, liten mynta och massor av skogsbotten med läckert skitiga drag, lite grillat kött och solbakad varm frukt, hedonistisk och balanserad, in your face men snygg och med begynnande mognad. En puff av målarlåda och terpentin, kåda och bruten grankvist. Trots 15,5% blir alkoholen aldrig störande, handlaget är exemplariskt. I munnen är den mjuk, packad av solvarma biggaråer och choklad, tanninerna är mjuka, lena och plyschiga, det finns ett drag av råbiff under frukten, en blinkning åt klassiska distrikt samtidigt som den skriker McLaren med megafon. Svanen är len & mjuk, balanserad med mjuka snygga syror, superba faktiskt, den är förvånade komplex med kryddor & rökiga drag, lång och harmonisk, eftersmaken är utvecklad och supersnygg. Aningen inställsam, visst, men samtidigt fullkomligt strålande. Enkel uppgradering till 3+.
Betyg:+++

Förra gången kändes den mer polerad och utan minsta skevhet, god men nästan personlighetsbefriad liksom. Nu har det hänt en hel del, den har funkat till sig lite och blodstänket är betydligt tydligare, den har utvecklat en rätt kul röst. Det är riktigt bra, snyggt, enormt koncentrerat och uttrycksfullt utan att bli klumpigt. Inget för hjärtsvaga eller blomvattendyrkare, men gott som snus.

-- Winepunker

Comments

Olle 20 år med AuZone

thumb_IMG_3689_1024


Olle har varit medlem i förening i tjugo år och ställer upp en ’Jubileumsprovning’ med favoriter (eller åtminstone saker som på något sätt representerar smak/källare/karriär), dessutom gratis och i tvåflaskformat. Nästan galet generöst, men så kan det bli om man är med i AuZone...

thumb_IMG_3690_1024 thumb_IMG_3691_1024 thumb_IMG_3692_1024


Domaine de Chevalier Blanc 2003
Cru Classé, Pessac-Leógnan, Graves, Bordeaux, Frankrike
Snyggt utvecklad doft, citrusskal, mandel & vax blandas med färska örter, vita persikor och nässlig parfym, fatig med ett litet exotisk och solvarmt drag men fräschören och exaktheten är i fokus. Bra syror i munnen, snyggt fatad & ren med mineral & läcker gul frukt, nässlor & stenkross, vässad och citronlik struktur, skärpt & krävande. Utvecklar efterhand en liten ton av vingummi.
Betyg:++

Vit
Bordeaux var lätt att gissa, men årgången gömde sig exemplariskt under fräschör och exakta syror. Det var bara när temperaturen steg och vingummit kikade fram som det klickade, själv var jag hela tiden inne på ett betydligt yngre vin, en Malartic-Lagravière från sent 2000-tal.

Clos de la Coulée de Serrant 1989
Savennieres-Coulée de Serrant, Loire, Frankrike
Muggig & oren doft, åldrad med nötter & vax, vått ylle & citrusskal, äppelskrutt, suckat & arrak. Väldigt mogen och yxigt oxiderad med multnande växtdelar och en del härskna drag, höga syror, överdriven utveckling, vax & nötter i svansen, så svår som den ofta är. Jag blir inte klok på det här vinet.
Betyg:0

Av alla (18 årgångar)
Clos de la Coulée de Serrant jag provar är det egentligen bara 1977 som varit riktigt god, intressant ibland men på senare tid bara knasig. Jag begriper mig inte på Nicolas Joly alls egentligen, det finns ingen riktig konsistens mellan årgångarna - bitvis är det en fråga om filosofi (och galenskap) men någon slags röd tråd borde man kunna begära. Efter ett antal bra årgångar på 70-talet (med den spektakulära 1977 höggs upp) har jag sällat mig till många andra som ställer sig lite frågande. Vad är tanken med det här egentligen?
Lätt att gissa sig fram till i alla fall - en Chenin som smakar gamla sockor - enkelt,
Coulée de Serrant...

Winkeller Bienengarten 1953
Savennieres-Coulée de Serrant, Loire, Frankrike
Tydlig doft av kräftspad, dill & lite rutten tång, enormt utvecklad, firne & oxidation, gamla apelsinskal, vax & nöter, ett litet drag av alltför gammal frukt. Lätt off-dry, dill & vax, bra syror, äppelskal och torkade aprikoser, dessutom lite oljigt fet, den smakar fönsterkitt (för den som gjort det, fråga inte hur det gick till).
Betyg:0

Den här har vi provat förr, urgammal Riesling känner vi igen, det är tredje gången och den har fallit rejält sedan sist 2003. Doften av kräftspad är för mig direkt störande, det funkar inte när det totalt dominerar vinet.

thumb_IMG_3693_1024 thumb_IMG_3694_1024 thumb_IMG_3695_1024


Château Leoville-Las-Cases 1983
2ème Cru, Saint-Julien, Bordeaux, Frankrike
Utvecklad doft, stram med stall & fin mognad, tobak & kryddor, trä och torkad röd frukt, kallt kaffe och lätt rökelse, en del ceder och gröna blad. Mogen i munnen, finkorniga tanniner, lite kaffe & utvecklad mörk frukt, ganska snygg men där finns ett typiskt ogint drag, stenkross & cassis i svansen, stram och nyanserad. Ganska läcker men väl slank & kort i eftersmaken, som alltid är den för grinig.
Betyg:++

Tjugotre årgångar har det blivit, från
1947 och framåt med bara tre 3+ (1982, 1989 & 1990, ’89:an med högsta tvekan) och ett gäng som aldrig orkar upp till 2+ ens. Las Cases är så in i helvete vresig & grinig, något man kan ha överseende med om inte framtoningen är så totalt humorlös. Den är inte bara sträng, den är elak också. Jag vill älska det här vinet men det går bara inte, det är liksom antitesen till nästa flaska.

Château Margaux 1989
1er Cru, Margaux, Haut Médoc, Bordeaux, Frankrike
Underbar doft med ceder & cassis, rökig med solvärme & perfekt mognad, tobak & kaffe, strålande läcker & kryddigt inbjudande, faten är exemplariskt hanterade. Bra struktur i munnen, underliggande stramhet med sandiga täta tanniner, cassis & tuggtobak, stenkross & bra täthet, solmogen bred frukt med fenomenal kryddig svans, superb!
Betyg:+++

Så här skall
Bordeaux smaka, dyrt, moget & med perfekt avvägt täthet och balans. Skitgott!

Magnificat 1997
Franciscan Oakville Estate, Napa, Kalifornien, USA
Enormt utvecklad doft, fudge, fat, tobak & svart frukt, solbakad med kaffe, choklad & stenkross, lite matt kola i aningen eldig stil, efterhand dyker det upp en puff av burktomat tyvärr, men bara en liten, liten nyans. Tät & solvarm i munnen, sandig med en del raketbränsle & fatig fudge, kaffe & målarlåda, linolja och torkad mörk frukt, god & utvecklad. Tyvärr finns tomaterna i munnen också, den känns helt enkelt för gammal. Betyget är generöst, den funkar men bara knappt.
Betyg:+

För gammal, det kändes men sedan landade gissningarna lite varstans. Själv var jag inne på en för gammal Grenache, raketbränslet och faten fintade mig till Spanien, så kan det gå...

thumb_IMG_3696_1024 thumb_IMG_3697_1024


Barolo Ravera 2001
Flavio Roddolo, Barolo, Piemonte, Italien
Lätt mynta i doften, kryddig med torkade rosor & finlemmade blommor, elegant parfymerad med lite kola & fin komplexitet, klassisk nyanserad doft. Sträv i munnen, intensiva tanniner, utvecklad och kryddigt parfymerad med solvarm röd frukt, mogen och aningen torr i svansen, örtkryddig eftersmak. God, men skulle vunnit på en näve mer generös frukt.
Betyg:++

En klassiker, ärketypisk struktur med alla barolomarkörerna på plats. Jag var helt fel inne åldersmässigt dock - gissade på ’89, kanske mest för att Olle höll i tyglarna.

Musigny 2001
Jacques Prieur, Musigny Gran Cru, Bourgogne, Frankrike
Fullkomlig doft, helt underbar med ren & perfekt mogen pinosity, lite skit & skogsbotten, solmogna skogshallon, komplexa kryddor och en del köttslamsor, nästan slaktbänk och blod under en nyans av pyrande björkved och liljor. Exceptionell klang och vital röst. Utvecklad och lite djurisk i munnen, tät med fina tanniner, köttig & komplex skitpinot med allt på plats, rökig & nyanserad svans, pepprig närmast, skogshallon & kryddor i eftersmaken. Strålande. Med en aningen högre syror och bara ett uns tätare frukt hade 4+ satt som en smäck, doften är magisk men i munnen är den ’bara’ skitbra.
Betyg:+++

Satan i gatan vad doften var bra, magnifik Grand Cru som får en att tappa andan. Dessutom, en 2001:a, en årgång definitivt dags att omvärdera,
inte första gången en ’01:a imponerar enormt.

Olle, stort, stort tack!

-- Winepunker

Comments

Felton Road Block 2 Chardonnay 2011

thumb_IMG_3698_1024


Det finns ett slags mellanläge mellan
Bourgogne och Nya Världen som befolkas av en handfull lirare med exceptionellt handlag. En av de allra bästa och mest vässade från södra halvklotet är en gammal bekant, Nigel Greenig & Blair WalterFelton Road har envist jobbat sig fram till en av Nya Zeelands allra bästa vita viner. Block 2 har ofta imponerat, resan från en ganska kraftigt fatad sak med mycket exotisk frukt till en stram & exakt personlighet som sjunger med en stämma ganska lik en röst från Corton har varit lång, men det känns som man nu är framme.

Felton Road Block 2 Chardonnay 2011
Felton Road Wines, Central Otago, Nya Zeeland
Lite återhållen doft med snygga och kryddiga fat, citrus och mineral, läcker stram flintkross, lite torkade örter, rivet limeskal, omogna persikor & gula plommon, möjligen är faten lite väl prominenta men de är så snygga att jag köper hela paketet utan en sekunds tvekan. Tät och snygg i munnen, rak med kraft och bra definierad ek helt utan att bli kladdigt eller bittert, lite stramare än vanligt, mer rakryggad snärt utan exotiska övertoner, gul sval frukt och knölade gröna blad. Ganska lik något stramare från Corton-berget, stenkross och citronskal i svanen. Riktigt djävla bra, men lite oväntat stram framtoning. Är det en liten tunnelvarning trots den höga nivån?
Betyg:+++

Det är riktigt bra och väldigt personligt, rent & snyggt med absolut gehör. Den skulle stå upp mot de flesta storheter från Bourgogne utan att skämmas, men det finns samtidigt en slimmad renhet och avsaknad av fett som pekar bort från hemlandet. Men, blint skulle jag gissa på Bourgogne hundra gånger av hundra.

-- Winepunker

Comments

Provocerande Penfolds

IMG_3685


Ibland blir det bara för mycket, trots att jag är en (dock ej hjärtlös sådan) ärkekapitalist finns det gränser för var man kan göra med varumärke & renommé utan att det borde straffa sig.
Bordeaux gjorde resan för länge sedan och oändliga mängder med klagosånger har skrivits om hur Cheval-Blanc lämnade omloppsbanan där runt 2005 och plötsligt blev helt otillgänglig för vanliga vinälskare, idag kostar 2010 över 12000:-, en prisutveckling på mer än 20 ggr under färre år än så.
Det klagas på kapitalstarka asiater & oligarker, men ansvaret ligger lika tungt hos producenterna själva - man tar ut så mycket man kan, det är ju trots allt en vinstdrivande verksamhet och varumärken som just
Cheval-Blanc är i princip omöjligt att devalvera, så länge produkten håller anständig kvalitet är priset inget som kommer att erodera marknaden. Strukturen i konsumtionsledet kan förändras men produkten är densamma som de senaste hundra åren (fast troligen bättre ur rent teknisk synvinkel), på många sätt en svårslagen kontinuitet. Tjugo gånger bättre sedan 1989 är det dock inte...

Samma sak händer med
Bourgogne även om prisutvecklingen ännu inte nått full acceleration, en fördubbling på några år hos bättre producenters Grand Cru verkar vara norm, en slags förstärkning av den allmänna prisstegringen på högklassig juice. Möjligen är effekten mer dämpad på grund av Bourgognes inbyggda komplexitet, det är inte lätt att hitta runt bland träden för en rutinerad provare så man frågar sig stilla hur en oligarkdjävel skall skilja ut stolpskotten. Kanske just därför är prisstegringen som tydligast hos en handfull toppar, lätta att komma ihåg med tillräckligt högt prestigekapital.

Vi ser samma trend överallt, men med enstaka undantag (e.g.
enstaka produkter från Champagne) har förändringen skett i princip organiskt, en samverkan mellan tillgång & efterfrågan påeldad av 100-poängskalan och tryggheten i prestigen hos varumärket. Över tiden har investeringarna ”lönat” sig, köpt prestige har behållit värdet och återinvesteringen har blivit successivt dyrare, det har känts bra för de idioter som betalar 12000:- för en flaska nyproducerat vin.

Men, går det att manipulera systemet och höja priserna
syntetiskt för att konstruera prestigeökning och därigenom bygga på ett redan existerande & känt varumärke? Det är nog precis var Penfolds/TWE ägnat sig åt de senaste åren, i mitt tycke en riktigt vansklig strategi.

Tydligast blev det senast när
Bin 707 ’12 drogs upp till närmre 2500:-, från 2008 prisad till under tusenlappen och 2002 strax över 500:-. På tio år har priset femdubblats, likartad utveckling som i Bordeaux men i det här fallet är det en strikt medveten policyförändring. Man har helt enkelt beslutat att Bin 707 får kosta två och en halv gång så mycket som t.ex. Ridge Monte Bello eller Buccella Cabernet Sauvignon, att prisläget är lagom ’harmonierat’ och signalerar rätt nivå på prestigestegen. Bin 707, vaffan tänker de med?

Samma sak gäller givetvis
Grange och en del av de andra topparna i portföljen, 4300:- för Grange ’09, rejält över Guigals LaLa - dessutom skiter de troligen ur sig 10.000 lådor Grange, exakta data är lite svåra att få tag i (likt volymen på andra multiregionala produkter som Dom Perignon). Det börjar lukta bondfångeri (att Yattarna kostar kring tusenlappen är då mer begripligt, den skall ställas i relation till en Corton-Charlemagne rimligen, en slags standardkostnad för en Chardonnay av den klassen).

Men, det som verkligen får mig att surna till är
kombinationen av absurd prisfilosofi och de övriga marknadföringstricken, den totalt ohämmade flörten med lyxkonsumenterna och prestigerunkeri. Ampullen, samlingen, den knasprisade gamla tawny-porten, framgrävande av ytterligare exklusiva ’bins’, etc. etc. Allt träffsäkert sammanfattat av Andrew Jefford här, besk eftersmak är bara förnamnet - Gago är en trevlig kille, TWE gör vad de skall, men det är fan i mig inte klokt.

Varför då detta raseri? Tja, när
RWT dragit iväg till närmare tusenlappen och man redan lämnats i vägdammet av de övriga topparna kändes det som Magill i alla fall skulle kunna utgöra en liten del av källaren. Magill har aldrig varit spektakulär, men en kul anakronism med tanke på vingårdens läge och att man valt att skilja ut frukten för egen buteljering (den platsar inte i Grange, men det kan vi lämna därhän). Hyfsat snabbmognande, ganska elegant och med minde tungfotat avtryck än andra storfräsare i portföljen har jag verkligen gillat Magill, ett stort vin i det lilla tillsammans med St.Henri och Bin A - kanske de tre intressantaste objekten Penfolds står för. Magill har hamnat under iconstatusen men över plonket, volymerna är små och stilen egen.

Tills nu vill säga...

Jag fick blint 2012 i glaset för ett tag sedan, tight och ren med klang i frukten, kryddor och nejlikor, cassis och bra hanterade fat. Utmärkt hantverk i linje med stilen, en av de absolut bästa
Magill jag provat - omedelbart en mental notering att köpa några flaskor för källaren, den lär peaka om 8-10 år, klar 3+ skulle jag tro.

...not.

Den kostar
1050:-, för en Magill, vaffan håller de på med? Efter lite efterforskningar visade det sig att Magill medvetet klassats in i elitserien, och St.Henri inte gjort det. St.Henri kostar ungefär hälften, ett på många sätt mycket intressantare vin.

Dryga tusenlappen kan de fetglömma, det är rubbat.

Så, min sista
2003:a fick sätta livet till istället, köpt för 491:- år 2007, en slant det med men hyfsat hanterligt i det allmänna vansinnet.

Penfolds Magill Estate 2003
Penfolds, Magill Estate, South Australia
Djup & kryddig doft, massor av kanel och kryddpeppar, målarlåda & orientalisk tobak, lite lakrits & krossade körsbär, kakao & granatäpplen, alldeles strålande med komplexitet och intensivt uttryck. Aningen mynta, fin nyanserad ton av dyr ek och faktiskt en hel del svartpeppar. Den är snygg, intensiv och vässad, bra utvecklad med perfekt fathantering och balans. I munnen är den skärpt, rik och förhållandevis elegant med fina sandiga tanniner, lite skalbitter med lysande syror och återhållna fat, massor av kakao och hallon, mörka plommon och lakrits, lyxigt kaffe i svansen paras med slånbär och lite blommig känsla. Eftersmaken är nyanserad med tuggtobak och sotig kirsch, faktiskt alldeles djävla skitgod. Inte på absolut topp ännu skulle jag tro, men vänta inte för länge.
Betyg:+++

Gott, redigt och snyggt men jag skulle tro att
2012 är bättre, den känns bättre sammansatt. Det är en besvärande vektor i hela eländet är att Penfolds viner nog aldrig varit så bra som nu. Det är samma sak man ser överallt, från alla hörn blir det trots domedagsprofetiorna om parkerisering och likriktning bara bättre & bättre, utbudet är dynamiskt och intressant - men priserna verkar vara precis så höga som ’marknaden’ kan klara. Och, nu klarar marknaden mer än jag, tusenlappen för Magill är helt enkelt in i helvete för mycket.

-- Winepunker

Comments