Naturligt vin?

IMG_1135


Det snackas
väldigt mycket om naturliga viner på nätet och (lätt yrvaket, M. Jamais kommentar om 'tvåa på bollen' var rätt kul) i pressen nuförtiden, en intressant trend som tillfälligt snubblat över i en fluga månne? Jag har alltid ställt mig tvekande inför att marknadsföra en produkt med epitet som 'naturligt' (hur naturligt är det att tvätta sig med tvål) och 'biodynamiskt', att hantera vingård och vinifiering känsligt är ett krav för att få fram vettiga produkter, att lägga ned tid i vingård och källare går självklart inte att kompensera med mycket bekämpningsmedel.

Det går givetvis heller inte att göra ett undermåligt vin i oxidativ stil helt utan svavel lagrat i gamla muggiga fat och kalla de som tycker resultatet dåligt för idioter som inget begriper. Som alltid när det gäller vin måste balansen vara rätt, annars kör det i diket med ett fasligt slammer. Inte oväntat står många av världens 'stora' viner redan med båda fötterna i det 'naturliga' träsket. Från knasbollarna (e.g. Nicolas Joly, hans viner är 'sanna' enligt egen utsago & Tim Spear) till häxmästarna (e.g. Aubert de Villaine & Hermann Dönnhoff) har de gjort viner enligt konstens alla naturliga regler helt enkelt för att det blir bättre och sedan låtit resultatet tala (eller babbla som i Jolys fall, svåra viner är det). Att fathanteringen dessutom skulle ha med 'naturligheten' att göra är närmast en falsk utsaga, det är en ortogonal vektor i kontroversernas rymd man kan ha olika åsikter om.

Bland alla som tidigt var 'organic' för att sedan motvilligt bli 'biodynamic' utan att vara 'fanatic' men alltid 'optimistic' och lite lagom 'frantic' är Blair Walter & Nigel Greening på Felton Road, kungarna av Pinot Noir i Central Otago, Kiwiland. Under de senaste 20 åren har de stadigt nött fram bättre och djupare pinoter från sina lotter i Bannockburn & Cromwell, experimentlusta och förbättringsiver har vässat vinerna från de tidiga goda men lite inkomplexa årgångarna till storheter. Främst Elms (Block 3, Block 5 & Bannockburn) har tillräcklig ålder på stockarna (planterad 1992) för att nå fram till ett konsistent resultat, men även de andra vingårdarna Calvert (planterad 1999) och experimentverkstaden Cornish Point (planterad 2000-2001) producerar sedan några år förstklassig frukt. Till och med knixiga årgångar som 2008 verkar de lyckas fint, men när allt faller på plats som 2009 eller 2007 är vinerna närmast stora.

Felton Road Calvert Vineyard Pinot Noir 2008
Felton Road Wines, Bannockburn, Central Otago, Nya Zeeland
Rik doft, massor av pinosity, skogshallon & jordgubbe, läckra skogiga toner och en del krossad sten, efter någon timme kikar dyr parfym fram, syrén och sommarblomster, faten är dämpade & nyanserade. Den känns väldigt ung ännu, de lite örtigt gröna aromerna med antydan till ost & svett som är så typiska för 2008 går fortfarande att hitta, doften behöver minst två år till. Smaken är stramt finlemmad & dansant med körsbär, hallon och väl definierade syror, strukturellt är den väldigt burgundisk med rökiga & lätt köttiga toner, fylld av höga rena smaker med underbar röd pigg frukt. Tanninerna är exemplariska, silkiga men tydliga och bygger fint svansen, den är lång och läcker i sin ungdom. Under kvällen vidgar den sig, det är ett lagringsvin med framtiden för sig.
Betyg:++(+)

Jag hade väntat mig mer fläsk och mindre stram röd frukt, trots årgången så att säga. Detta är rätt annorlunda gentemot basvinet (all frukt från Elms som inte hamnar i Block 3/5), Calvert är seriösare och mer krävande med en mindre fruktdriven struktur. Här har vi terroir och komplexitet snarare än pinosity och inbjudande solmogen frukt. Det blir kul att jämföra den här med 2009 och 2010.

Naturligt så det förslår.

Dessutom:

IMG_1136


Dillon Très Vieux Rhum Martinique, Reserve du Comte Arthur Dillon
Dillon, Martinique, Frankrike
Eldig & lite rökig doft i ganska stram stil, lite bränt socker och antydan till kokos, fatig med en hel del blommiga och kryddiga toner. Den är vinös och närmast torvig i anslaget, intressant. Smaken är eldig (43%) & örtig, stram och exakt med lätta toner av kaffe och trä, den är torr och krävande i klassisk fransk stil. God, men inget för nybörjaren.
Betyg:++

Det är rätt intressant, jag trodde jag gillade den här typen av rom (Vieux Agricole) men det visade sig att jag egentligen föredrog lite sötare & rikare saker. Typisk fransk rom är lite väl stram efter en redig middag, man behöver något som talar mer till reptilhjärnan och mindre till intellektet. Dillon är inte illa, men en Diplomatico slår den sju dagar i veckan.

-- Winepunker

blog comments powered by Disqus