Smaknotering

Flopp & Strike

IMG_2704


Jag ogillar att klaga, floppar brukar man göra bäst att glömma - men när en producent jag verkligen gillar och respekterar kliver snett är det påkallat med en varning.
Charles Smith har sedan jag började intressera mig för Washington hållit bra konsistens, billiga saker är anständiga och dyra strålande, uttryck och egensinnig stil har inte gått att klaga på. Enda tidigare flopp jag provat var Royal City som dock snabbt revanscherade sig några dagar senare.
Jag kanske hade förväntningarna för högt ställda på den grenachedominerade
”The Boy”, den hade ju trots allt presterat fantastiskt tidigare årgångar. Samtidigt kan man kräva någon slags stuns och nerv i ett vin för över 400:-, nå’n djävla ordning skall det väl vara.

K , “The Boy” 2011
K Vintners (Charles Smith), River Rock & Nortridge, Walla Walla Valley, Washington State, USA
Lätt, eldig och rödbärigt parfymerad doft med hallon & färska jordgubbar, aningen kryddig med en svavlig puff och lite vanilj - på det hela taget ganska anonym & tämligen ointressant. I munnen är den slank rödfruktig, lätt sträv med lite kola & fatig känsla under den väldigt lättfotade & närmast triviala frukten. Den saknar både fokus och koncentration, den känns alltför enkel och banal. Priset är närmast ett hån. Kanske kan lite lagring göra susen, men jag undrar. Jämte den underbara 2009 är detta en monumental flopp. (90% Grenache, 10% Mourvedre)
Betyg:0

Vilken gäspning den var, beter sig närmast som en enklare
Côtes du Rhône med måttlig klass på frukten - helt skruvat med tanke på tidigare årgångar och den nivå vår gode Charles brukar hålla på ’K’-serien. Nästa och sista flaskan får ligga till sig, inga förhoppningar direkt men helt poänglös att hälla i sig nu.

Faktum är att den var så trist att vi fick ta till en räddning av de mer beprövade slaget - proved in battle liksom.

IMG_2706


Château Rollan de By 2005
Médoc, Bordeaux, Frankrike
Doften är packad av alla klassiska markörer, ceder, stall, nyhyvlad teak, tobak och cassis blandat med lagom rostade fat och kåda, rosmarin och en liten puff av skitig undervegetation. Det finns dessutom en liten ton av karamell och moderna fat, gödsel och snask i underbar ohelig kombination. I munnen är den rik, bred med finkorninga sandiga och prominenta tanniner, fenomenalt hanterade fat, massor av cassis och lakrits, bittert kaffe & choklad. Fullkomligt strålande med allt vad Guyon står för, modernism och klassisk struktur i perfekt syntes. Det är ingalunda stort, har inte ens potential för storhet men ärligare Bordeaux får man leta efter.
Betyg:+++

Vid panik, korka upp en Bordeaux från bättre år!

-- Winepunker

Comments

Amon-Ra 2006

IMG_2689


Det är ett vin man ibland kan uppfattas som lite för mycket, men med lagom ålder kryper frukten ihop och faten in till en riktigt harmonisk & läcker enhet. Den avviker från nidbilden av en Barossa, mynta & eukalyptus är behagligt nedtonat och faten är ingalunda dominanta. Just 2006 är kanske inte den bästa av årgångar men den var absolut lovande
för några år sedan (andra årgångar funkar också, somliga inte så).

IMG_2690


Amon-Ra Barossa Valley Shiraz 2006
Glaetzer Wines, Barossa Valley, South Australia, Australien
Utvecklad och ganska rik doft, mörk choklad, charkuterier och en liten, liten puff av mynta. Den är mindre ’in your face’ än jag förväntade mig, fylld av torkad svart frukt, lakrits och lite moccha, faten är integrerade och och ganska nyanserade. Visst finns det ett litet eldigt drag (14,5%) men den känns balanserad. I munnen är den syrlig, snyggt & sandigt sträv med lite nejlikor, kanel och tobak under all solmogen svart frukt. Den har en del drag av grillat kött & mörk bitter choklad men är samtidigt väl avvägd och len i svansen, den är på det hela taget ett snyggt bygge med balans och mogen komplexitet. Syrorna i eftersmaken är skärpta men inte vassa eller dominanta, en antydan till korrigerad känsla finns men det är nästan omärkligt i så fall.
Betyg:+++

Den känns ganska mogen, den lär nog hålla ihop ett antal år till men uppe på platån är den absolut. Som tidigare noterat, sämre än
2005, betydligt bättre än 2007. Drick upp och var glad.

-- Winepunker

Comments

Felsenberg 2010

IMG_2688


Av alla 2010:or är det få som underpresterat, men
Schäfer-Fröhlich Felsenberg är tråkigt nog en av dem. Av alla lirare i Nahe är annars Tim Fröhlich kanske #2 i pålitlighetsligan (Dönnhoff är fortfarande vassast), det borde inte finnas några stolpskott (om nu 2+ går att klassa som ’stolpskott’) i buketten ett år som detta. Vi provar igen och ser om den bättrat sig sedan sist.

Felsenberg Grosses Gewächs 2010
Schloßböckelheimer Felsenberg, Schäfer-Fröhlich, QbA Trocken, Nahe, Tyskland
Enormt mineralstinn doft med lätt eleganta parfymerade toner, massor av citrusskal och krossad flinta, lite örtiga bladiga toner, en del ananas och skiffer. Den är ren, stram och klingande - inte ett spår av grönstick eller pärongodis, bara frasiga och pigga aromer. I munnen är den ren och krävande med rakryggad & aristokratisk bitterhet, liten örtighet blandas med rik citrus och lätta exotiska frukter, det finns en fethet i kroppen som är rätt tilltalande men dragen av bitterhet som stadgar vinet blir närmast besvärande i eftersmaken. Den är rätt bra, men den saknar en del i svansen, frukten orkar inte riktig med själkigheten. Felseneck är nog ett helt huvud större.
Betyg:++

Den är bättre än senast, men tyvärr ändå inte helt lyckad, det finns en besvärande neutral och opersonlig baston även om man bortser från den lite bittra dissonansen. Trist med tanke på att
Felsenberg normalt presterar exceptionellt bra, 2007 är snubblande nära stor [+++(+)] och 2009 in i helvete god [+++] (det är sämre än ’stor’, men bara lite). Fan vet vad som sket sig 2010 just i det här fallet, den borde spela på högre & mer exakt nivå.

-- Winepunker

Comments

Ojai Thompson Grenache 2008

IMG_2659


Det är äntligen vår, eller snarare ”redan” vår. Jag kan inte dra mig till minnes när vi städade ur grillen före första april senast, om någonsin faktiskt. Grill kräver Grenache, sista buteljen av en trotjänare fick sätta livet till.

Ojai Thompson Grenache 2008
Santa Ynez Valley, Santa Barbara, Kalifornien, USA
Läcker rödfruktig doft med fräschör och spets, massor av av hallon, jordgubbe, sura körsbär och anis. Efterhand dyker det upp lite kryddigt rökiga toner, vattenpipa och mandel, kåda med en aromatisk överton, lager & en puff av mynta. I munnen är den ren & läcker, massor av körsbär och hallon, bra syror med skärpa, lite pinotlik känsla. Tanninerna är väl definierade, sandiga och finkorniga, svansen kryddig med enbär och rosmarin, lite tuggtobak nästan, förvånande intressant och utan besvärande alkohol trots 14.5%. Faktiskt alldeles djävla skitbra i rättfram stil.
Betyg:+++

En ren & stadig helmaxad Grenache sitter rätt bra på årets grillpremiär - 1kg stadig hängmörad
Côte de Boeuf från UD fick sätta en svårslagen baseline för årets säsong i Casa Punk™. Numera hängmörar de själva på UD, jag blev närmast påprackad köttklunsen men den håller absolut världsklass. Jämte den amerikanska stapelvaran är den vildare, billigare och fränare - faktiskt godare.

Dessutom måste jag skriva en liten notis om ett varuprov, inte för att det är bra utan för att det kommer från
Vinunic och är precis motsatsen. Jag har parasiterat på deras provningar under lång tid och nästan alltid skrivit snälla saker, så kan jag med gott samvete hävda mitt oberoende och racka ned lite på den rosé jag fick nu senast. Det är inte alltid som Guigal får till det, den här var ganska rälig.

IMG_2658


Côtes du Rhône Rosé 2012
E. Guigal, Côtes du Rhône, Rhône, Frankrike
Lite godisartad doft, röda bär, jordgubbe och en puff av vingummi, liten örtig mineralitet och kladdigt blommig anstrykning. I munnen är den eldig, nästan spritig i anslaget med ganska bred rödbärig kropp, lite rosa grapefrukt och skalbitter kärnig svans. Eftersmaken är förvånande kort med lite aggro alkobitter känsla, den känns enkel, trist och oengagerande. Detta är Guigals absolut svagaste kort (och det är långt tapp jämte alla andra viner), här har de en del att fixa till. (Grenache, Cinsault, Syrah, Mourvèdre)
Betyg:0

OK, jag gillar generellt inte rosé, men det här är trots min vresiga neggo-attityd absolut inte godkänt. För 89:- skall det i alla fall vara drickbart och det är med nöd jag står ut med de spritiga dunsterna. Gör om, gör rätt!

-- Winepunker

Comments

John Riddoch 1998

IMG_2656


För en tid sedan fick några utvalda en riktig genomkörare av Wynns - John Riddoch hamnade lite i skuggan av Michael men då var också en riktig Cabernet-årgång som 1998 inte med. Jag har provat 1998 av JR förr, Sue Hodders andra försök och på många sätt hennes mästarprov när det gäller Cabernet (se fakta i länken ovan).
Erfarenheten är att
Coonawarra Cabernet blir bättre hela tiden till dess lådan i förtid är slut, sedan tjugo år till om man nu hade haft några buteljer kvar. Så, nu åker den sista flaskan ur min källare i alla fall.

Wynns, John Riddoch Coonawarra Cabernet Sauvignon 1998
Wynns, Coonawarra, South Australia, Australien
Mogen doft, snyggt utvecklad med trätoner, massor av cassis, lite gröna blad och en puff själkighet, lite läder, lakrits och kaffe, aningen örtiga drag (ingen mynta dock) och förvånande tydligt ”terra rossa” (kakao, blod & blad). Mogen och tät i munnen, finkorniga tanniner, sandiga och lena, svart utvecklad frukt, liten grön örtig komponent förstärker, lyxig kakao och ren cassis i svansen. Det finns en liten kantig bitter antydan i eftersmaken som rycker i betyget, men den trillar absolut upp till 3+. Det är en utmärkt tolkning av Coonawarra en av de allra största årgångarna.
Betyg:+++

Jag upplever den som bättre
jämte senast, det är helt enkelt en bättre butelj. De själkiga tonerna är mer nedtonade, ryggraden är rakare & stadigare och strukturen är renare, den är bättre ur alla vektorer. Dessutom är faten behagligt dämpade, snyggt i bakgrunden, definierade och tydliga men absolut inte dominanta. Detta är en riktig benchmark från Coonawarra, välförtjänt på alla sätt. Sue är ett ess.

-- Winepunker

Comments

RODA I Reserva 2004

IMG_2636


Bland alla modernister i Rioja är kanske
Bodegas RODA den som jobbat mest ihärdigt och envist på sin profil under de senaste tjugo åren. Med dyra fat, fokus på bred frukt & tanniner, närmast bordeauxlik struktur och hög intensitet har RODA I Reserva varit en riktig slitvarg i Casa Punk™ länge nu. Jag verkligen gillar det ’nya Spanien’, kvalitet & ambition är på absolut topp men hur katten skall man kategorisera de här djuren? Trots parkerisering, förräderi mot de traditionella långfatslagrade dillspadet och kulturarvet har de här vinerna ett övertag gentemot många av åldermännen - nykomlingarna (om man nu kan prata om nykomlingar såpass länge) är helt enkelt godare.
Men, problemet kvarstår - hur placerar man dem och vilka otvetydiga indikatorer skall man leta efter?

RODA I Reserva 2004
RODA, Rioja, Spanien
Kryddig och varm doft, djuriska drag, julkryddor, dadlar och kåda, solbakad röd frukt, söta körsbär och en del pyrande ved parad med massor av lyxiga fat. Efterhand utvecklas lakrits, ceder och nysågad teak, lite våt undervegetation och en puff grillat kött, visst är den eldig men samtidigt komplex och hyfsat nyanserad. I munnen är den bred och eldig, packad med körsbär, kirsch, choklad och kakao. Tanninerna är prominenta, sandiga och tuggbara, allmänt intensiv med kraft och exuberans. Den är kanske aningen högljudd med sin kaffestinna & aningen rostade svans, men samtidigt väldigt inbjudande trots intensiva tanniner och eldig struktur. Gott, seriöst och rätt personligt, den har dessutom potential för en pinne till, kanske - men, igen, hur katten låser man upp den? Vad är igenkänningsmarkören? Dadlar & körsbär?
Betyg:++(+)

Det är gott, solitt och mycket välgjort, hyfsat eget dessutom. Men vad är egentligen kärnan i detta, vad är essensen i de moderna byggena på Tempranillo? Det är mycket svårt att kritisera kvalitet, vilja eller skärpa men hur lär man sig att hitta till & klassificera detta? ”C” var nere och snurrade i södra Italien, inte helt feltänkt men det visar på problematiken.

-- Winepunker

Comments

Black Estate Omihi Chardonnay 2011

IMG_2632


Den enes bröd... När
Daniel Schuster lade benen i vädret fick Nicholas Brown mer tid för familjen Naish’s produktion & vingårdar, Black Estate i Waipara står för kvalitet och nytänkande på ett närmast aggressivt sätt men samtidigt med båda fötterna i klassisk tradition. Med erfarenheter från Chianti, Barolo, Napa & Oregon har Black via Brown klivit in i ”World Series” så att säga, med hela handskördade klasar, naturlig jäst och jäsning/lagring på fat försöker man göra en alldeles egen tolkning av det franska originalet.

Black Estate Omihi Chardonnay 2011
Black Estate, Waipara, Canterbury, Nya Zeeland
Till en början lite reduktiv (skruvkapsyl), men den ändrar sig radikalt med luft till det bättre. Doften är sammanhållen med dyra fat, lite rökig och lyxig, packad av mineral och vässad citrus, finta, limeskal och ett helt litet grustag av stram kisel och grus. Det finns lätta exotiska övertoner, men de är mycket återhållna, här pratar vi ras & kompromisslöshet. Höga rena syror i munnen, vässad och aristokratisk med prominenta men nyanserade fat. Packad med citrus, limeskal och krossade örter, lång och exakt med vuxen bitter svans, seriös och ambitiös, men, tyvärr lite grov avslutning. Eftersmaken är aningen ekbitter och själkig, besynnerligt med tanke på upplevelsen i övrigt, det drar ned betyget till 2+.
Betyg:++

Det är bra men saknar samtidigt lite charm, det kan vara en åldersfråga men jag misstänker att man hanterat grundmaterialet lite väl ambitiöst med tanke på faten. Den är absolut god & solid, men saknar samtidigt lite glädje, sprall & nerv, hantverket är oklanderligt men det är mer en krävande & underfundig intellektuell upplevelse än ren & primal lycka.

-- Winepunker

Comments

Gosset Grand Millésime Brut 1996

IMG_2616


Av alla årgångar under 90-talet måste 1996 betraktas med lite speciella ögon. Galet höga syror, bra fruktmognad och en intensitet som sätter sina spår i varje champangeskalles psyke - dessutom högt rankad av alla förståsigpåare. Själv har jag kastats mellan exalterad lycka, misstänksamhet, förtvivlan och försiktig optimism - syrorna är ibland ett problem nu när frukten mognar ut och kryper ihop, jämte t.ex. 1995 med din gräddiga stil kan 1996 te sig ganska aggro och vass. De enklare vinerna kunde byta fot från lovande till charmlösa.
Men, när sakerna faller på plats blir det riktigt bra, det finns klara paralleller med 1979 för sådär femton år sedan, i alla fall som jag minns dem från forntiden.

Gosset Grand Millésime Brut 1996
Gosset, Champagne, Frankrike
Mogen doft, apelsinskal, karamell och nötig utveckling, läckert kryddig med örtig överton och en liten puff av choklad. Det finns en liten vässad känsla av rivet limeskal trots mognaden, den är fortfarande pigg och uttrycksfull. I munnen är den skärpt med exakta och kompromisslösa syror, lätt aromatisk med nougat och mandel, kanderad citron och en klar kryddig komponent i svansen. Den har utvecklats väl på 14 år, årgången är uttryckt perfekt, syrorna är precis på gränsen men fungerar tillsammans med all mogen & torkad gul solmogen frukt. Betyget är aningen generöst.
Betyg:+++

IMG_2617


Fjorton år i källaren har gjort susen, när jag provade den i maj 2000 var den en knuten och oförlöst liten boll av ogin syra och kartiga citrusskal - tveksam framtid men ett par flaskor åkte i alla fall ned i källaren, priset var på den tiden lågt. Tack för det, man får nöta sitt mantra, ”Varför köpte jag inte mer?”.

-- Winepunker

Comments

Royal City Syrah 2008

IMG_2612


Den första provningen i
AuZone efter exilen blev riktigt lyckad, SQN & Giaconda presterade båda högre än mina vildaste fantasier (rapport kommer, no worries) - självsäkert spektakulära i radikalt olika stil. Men, en förväntad elitspelare från Washington lade sig samtidigt platt i övermogen och oxidativt kokt starkvinsstil. Royal City från Charles Smith var ett redigt stolpskott utan förtjänster. Men, vi var flera som misstänkte att något skumt hänt med buteljen, korkläckage eller någon annan slags oxidation kändes troligt. Tuvan som stod för de flesta vinerna (bara SQN var min, kvällens vinnare, sanslöst bra) hade dekanterat Royal City vid lunch, på pappret borde det gjort susen men det verkade som luftningen ställt till det på futtiga sex timmar.
Bara att gå hem, göra en kontrollmätning och se om vår gode
Charles klantat sig och alla förståsigpåare inte har en aning om lagringspotential (WA pratar om 2028, svårt att tro).

Royal City Syrah 2008
Charles Smith Wines, Stoneridge Vineyard, Columbia Valley, Washington State, USA
Härligt köttig doft, tjock svart frukt, slaktbänk, charkuterier och rökt fläsk. Massor av solmogna biggaråer och skogshallon, lite torkade örter och en hel del läckert skitig undervegetation. Den är oerhört seriös och väl sammansatt. Det finns en liten puff av rotfrukt/överkoncentration men den försvinner efter tio minuter. I munnen är den bred med choklad, rökt kött och massor av mörka plommon. Alkoholen är absolut där (15%) men är samtidigt inte påträngande eller dominant, tanninerna är prominenta och sammhetslena, silkiga, läckra, tuggbara - svansen kryddig och lätt eldig, kryddig och personlig med liten jordig & mineralstinn ton i eftersmaken. Det är seriöst, redigt moget och djävligt gott.
Betyg:+++

Det finns inte en likhet, eller, det gör det men gårdagens vin var en väldigt oxiderad och åldrad variant av dagens butelj. Här har vi mognad (2028, vaffan! bara att fetglömma) och klass, balans och bredd med magnifik koncentration och intressant & provocerande djurisk komponent - absolut inte en starkvins-soppa med äppelskal och fudge.

Jag låter en slatt vara kvar i fem timmar, den breddar sig och utvecklar nejlikor och mynta, grillad entrecôte och färskt blod. Inte ett spår av gravkammare eller muggiga toner, men, vänta inte för länge - det är bara att dricka upp detta, färdigt och på absolut topp.

-- Winepunker

Comments

Hubacker 2010

IMG_2575


Något som
inte är satt på undantag är de aningen vassare tyska torra godsakerna, 2010 har precis blivit redo för rakning och vi har nu klättrat stegen upp till de lite bättre Grosses Gewächs. Kellers Kirchspiel visade nyligen var skåpet skall stå, storebror Hubacker borde knappast prestera sämre.

Hubacker 2010
Keller, Dalsheim, Grosses Gewächs, Rheinhessen, Tyskland
Underbart fräsch näsa, packad med mineral, gul glad frukt och fluffigt örtiga övertoner. Visst finns där cirusskal och den vanliga flintkrossen, men vi har också något mer subtilt i kulisserna - det finns en dämpad och nyanserat återhållen parfympuff som gör detta till en äkta aristokrat, stärkt av mandel, gula plommon och lite hö är doften en absolut vinnare. I munnen är den rik, intensiv och läckert syra-vässad med blodapelsin, mango och citrusskal bland all exakt avvägd mineral och flintkross. Den är lätt spritzig, ännu ung men helt utan gröna toner - så ren, lång och absolut exakt trots rikedom och bredd. Eftersmaken är perfekt, helt utan besvärande eldighet (12,5%) eller minsta bitterhet. Fullkomligt strålande, med ett år på rygg kommer växande komplexitet ge den 4+ utan tvekan.
Betyg:+++(+)

På många sätt är detta precis vad druvan kan förmå när allt faller på plats, årgången och läget är perfekt uttryckt med ambition & kompromisslöst hantverk.
Keller regerar och kopplar en halvnelson på hela årgången, tillsammans med några få spelare i Nahe är detta det tyska torra vita vinets framtid. Fan, det är helt enkelt skitbra på vilken skala som helst! Primalt & galet gott.

-- Winepunker

Comments

Caprili Brunello 2007

IMG_2574


Sorgligt satt på undantag är de något billigare sakerna från Italien, klassiker under 300:- är det långt emellan i Caza Punk™ tyvärr. Det är lite av ett nyårslöfte att prova mer ”traditionella saker” i ”vettig prisklass” under 2014 (var de nu må komma från) och varför inte börja med Toscana?
Caprili är en halvmodern trivialitet med konkurrenskraftigt pris, bruksvin när det är som allra bäst.

Caprili, Brunello di Montacino 2007
Caprili, Brunello di Montalcino, Toscana, Italien
Kryddig doft, förvånande nyanserad & dämpad med krossade körsbär, lakrits och en rejäl skopa jordig mineral. Efterhand utvecklas en del blommiga toner, rosor & liljor blandas med kanel och lite omogna plommon. Bra vässade (lite aggro) syror och läckert kryddig karamell i munnen, massor av kärniga körsbär och hallon, läckert själkigt pigg & uppnosig framtoning. Den är vaken, skärpt och expressiv, svansen är lång med läckra, väldefinierade och prominenta tanniner. Uttrycket är radikalt annorlunda gentemot 2006 (den var betydligt fruktstinnare besynnerligt nog), men den har samtidigt en mycket personlig & lagom modern solbakat rostad och kryddig struktur. Gott, avslappat & välgjort helt utan att aspirera på storhet.
Betyg:++

Det är inte illa, dessutom med klar potential känns det som. Med lite tid kommer syrorna att harmoniera, dämpa sig och uttrycka en mer avrundad melodi. Det är tveklöst & rakt uttryckt och lätt att känna igen, redigt och välgjort på alla sätt. Bra början på helgen...

-- Winepunker

Comments

Back in Business

Skärmavbild 2014-03-01 kl. 17.51.09


Jodå, vi e’ tebaks! Efter två månader med dykning och lagom flummigt
bummande i Filippinerna formligen skriker kroppen efter vettiga viner och anständig öl (och mat, trots variationen är det egentligen bara Kinilaw & Mango Graham Cake som varit något att skriva hem om - Balut kan man också plita ned några rader om förstås men av helt andra skäl).

G0141682


Galet fina stränder, mjukis-djungel och anständigt varierat undervattensliv gör landet till en vinnare för soft-backpackern som vill undvika rivig kambodjansk landsbygd eller språklig förbistring när strömmen stängs av i någon laotisk avkrok. Det finns säkert en annan, lite mer fysisk, sida av saken på
Luzon än den vi upplevt den här resan men den får vänta till något annat år när tiden & lönen räcker lite längre (bästa dyk: Balicasag utanför Alona & Apo Island/Siquijor utanför Dauin, bra livskraftiga, varierade rev och anständigt med fisk, enstaka ormar och en del sköldpaddor - sämsta dyk: Coron, idiotplanerat crazy-ass 40m dyk på svårt djävla vrak med 3-5m sikt i räkodlingsvatten, 8 dykare i gruppen simmandes på varandra och många datorer som larmade högt när nodec-limiterna bröts till höger och vänster - inte för Punkarn dock som har en gammal sur Mares med något mindre konservativ algoritm för förstadyket jämfört alla Suunto).
På det hela taget skitlyckat med undantag för China Airs kabintemperatur under flighten hem från Peking, svårt förkyld fick man återse ett deprimerande grått Stockholm.

DSC_0286


Att vara ”på torken” så länge som två månader minns jag knappt att jag varit (var väl förra långa resan till Asien 2005/2006 isf.), ölen var brutalt usel (en
Hoegaarden veteöl mot slutet blev närmast en religiös upplevelse gentemot all aptrist San Miguel), vinerna mycket få (4 flaskor industrivin på två månader) och synnerligen medelmåttiga. Har det då påverkat min vintrötthet? Tja, vi får väl se, just nu känns det mest som en lättnad att korka upp något med lite stuns i, släcka en sensorisk törst snarare än att ägna sig åt intellektuell analys. Jag slipar knivarna inför framtiden och ser vartåt 2014 barkar...

IMG_2573


Domaine St. Préfert, Collection Charles Giraud 2009
Domaine St. Préfert, Châteauneuf du Pape, Rhône, Frankrike
Intensiv doft med definition och kraft, hallon blandas med lakrits, fudge, anis och en del örtiga övertoner, liten jordig komponent och en del rosmarin & kåda. Den är rätt eldig, inte så det direkt stör men det är på gränsen. Lite tung porrig parfym ligger över hela puddingen. I munnen är den rik & bred med eldig struktur, aningen starkvinskänsla och massor av läckra körsbär, syrorna är på plats och skärper till alkohol & fruktsötma. Fylld av finkorniga tanniner och allmänt kryddig i strukturen är den rätt lyckad, men har en liten kladdig svans väl dominerad av sötlakrits och karamell som drar ned betyget, eftersmaken är lite sotigt bitter med en själkig komponent. Den bär sina 15% anständigt men inte med bravur.
Betyg:++

Det är hyfsat gott men jag är inte helt övertygad, jag upplevde den som mer vässad och med tydligare definition när den var ny i mars 2011. Den lilla klibbigheten och karamellflörten i kombination med starkvinspuffarna i munnen gör den sista slatten
lite besvärligt att få ned, det blir för mycket - den skulle vunnit på mer fräschör och lite piggare framtoning.
(Brasklapp att min förkylning ställer till bedömningen)

-- Winepunker

Comments

Hiru 3 Racimos 2005

IMG_2561


Det var
några år sedan sist, Luis Cañas toppvin borde ha utvecklats en del på dryga tre. Spanien har hamnat lite på undantag (igen), tyvärr har det bara blivit drygt 50 st under 2013 - endast fem klarar 3+ utan bekymmer. Landet som gav mig mest glädje för några år sedan har varit lite av en besvikelse, få viner har haft den riktiga nerven - darret som får en att resa sig ur stolen och vakna till.

IMG_2563


Hiru 3 Racimos 2005
Luis Cañas, Rioja, Spanien
Tjock & tät doft, packad med körsbär och skogshallon, rejält med fat men det funkar finfint, eldigt parfymerad med karamell & tjära. Efterhand dyker det upp både kaffe, choklad & mynta. Den är rapp & expressiv, talar lite högröstat men har en del att säga. I munnen är den bred & harmonisk, rejält fatad men eken är snyggt hanterad och uppbackad av tjock len frukt, tanninerna är sandiga och prominenta, syrorna väldefinierade och höga. Frukten är solbakad med absolut inte övermogen, den är fräsch trots kraften. Svansen har en liten ton av kåda och rosmarin, vuxen & dyr känsla. Alldeles utmärkt, kan utvecklas.
Betyg:++(+)

Här har vi något riktigt vässat, en spelare med fokus och skärpa som vet precis vad som behövs för bygga något seriöst. Men, det är inte Rioja som vi minns det från förr - här har vi något som har strukturen av en modern Bordeaux, faten likt en Barossa och tanniner hos något från södra Italien. Gott, oerhört seriöst och för mig totalt omöjligt att placera blint.

-- Winepunker

Comments

A Good Deal Better

photo


Det roligaste under detta (i övrigt tämligen djävliga) år måste väl ändå vara Washington State, en ny(nåja) bekantskap där det visat sig att
Syrah trivs och ger väldigt personliga viner. Det är nya världen, det är modernt och stylat men de faller inte en sekund i fällan av överkoncentration, kladd, för lite syra och för mycket fat. Ibland aspirerar de på storhet, ibland oavsett druva, Cabernet kan fungera bättre än bra också.
Provningen
jag själv ordnade i AuZone skämdes inte för sig, på många sätt kändes det som Syrah är distriktets riktiga framtid på den röda sidan (tyvärr har Reynvaan klivit in i den ouppnåeliga ’mail-liste-divisionen’, man får hoppas att Zvonko fortsätter sitt värv och smugglar in juicen till tyvärr höga men överkomliga priser).

K , “The Deal” 2010
K Vintners (Charles Smith), Wahluke Slope, Walla Walla, Washington State, USA
Superb svartfruktig och parfymerad doft, mörka körsbär, blodstänk och råbiff, efterhand drar den åt syrén och undervegetation, närmast lite skogshallon, en puff av mynta & nejlikor. Den har visst pinot-tycke, klart bättre än förra gången. Detta är renhet & druva i perfekt fokus, inget larv och mycket dämpade fat, elegans i en flaska. Köttig i munnen, lite vild med hallon och aromatiska drag, läckert djurisk, blodig entrecôte och en hel del kryddor, rik & expressiv men samtidigt nyanserad och elegant. Svansen är lång & läcker med nejlikor och fänkål, söta plommon i eftersmaken. Alldeles strålande, dessutom med en hyfsad nära framtid.
Betyg:+++

Det är så elegant, så snyggt, rent och expressivt med allt vad druvan kan bära. Det är Washington Syrah oförställt och primalt, inget smink eller fjoll utan bara en klingade ren röst. Man tackar, aningen dyrt (380:-, går att hitta för under $40 i moderlandet), men det kostar att ligga på topp. Inköpt hos
Klunk/Handpicked.

-- Winepunker

Comments

Graham's 1994

IMG_2544


Jag missade årets portvinsprovning i AuZone - en måndag från helvetet gjorde att anmälningstiden missades och när jag väl fick iväg ett email var det redan för sent.
Vinarskallen stod för kalaset så det var nog bättre än bra. Jag fick trösta mig med tankar på Taylor’s häromdagen och en nyinköpt Graham’s 1994, stort år från pålitlig producent. Lite arkivdykeri visade att jag provat den redan 1997, då ett oförlöst knippe av energi, sötma och intensiva tanniner.

IMG_2545


Graham's Vintage Port 1994
Graham's, Portugal
Läckert komplex doft med nötter, kryddor och målarlåda, harts och djup intensiv frukt. Efterhand utvecklar den nyhyvlad teak, rökelse, läder och torkade plommon, intensiv och väldigt intressant. I munnen är den en veritabel explosion av djup mörk frukt, plommon & körsbär, rena syror, mäktig sötma med sandiga och lena tanniner. Spektakulär längd med kakao, nejlikor och skogsbär. Den är fortfarande ung men absolut ute ur tunneln, dominerad av choklad och kryddig karamell är detta en gigant precis i början på parabeln.
Betyg:+++

Detta är en kul kontrast stilmässigt mot Taylor’s, kraft & kryddig täthet mot elegans och mjuk röd frukt. På många sätt passar Graham’s mig bättre, verkligen något att trösta sig med i en snölös och regnig december.

-- Winepunker

Comments

Kirchspiel 2010

IMG_2543


Nyligen kikade vi på ett av
Kellers basviner 2010, en lovande och mineralstinn rakryggad sak med bra potential - nu dags att kika på en av de mer adliga släktingarna. Grosses Gewächs har en förmåga att mogna snabbare, druvmognaden och de lite högre alkoholhalterna gör ofta att vinerna utvecklas snabbare än mer återhållna varianter. Dags för den första av Kellers riktiga storheter från 2010...

Kirchspiel, Westhofen (GG) 2010
Keller, Westhofener Kirchspiel, Grosses Gewächs, Rheinhessen, Tyskland
Rik och exotisk doft, mango, mortlade örter & solmogna persikor, rabarber och kryddig skifferton, lätt aromatisk och parfymerat blommig känsla. En rejäl skopa stenkross dessutom - men inte en endaste puff av gröna toner, enbart högklassig & skärpt Riesling på absolut topp. Tät i munnen, rena väl definierade syror, lite fet med exotisk kropp och aningen eldig struktur - den är packad med citrus & passionsfrukt, allmänt yppig & expressiv. Harmonisk svans, lång med pikant kryddig bitterhet i eftersmaken. Fullkomligt strålande. Betyget är närmast snålt.
Betyg:+++

Här har vi Riesling på absolut topp, en klingande ren och rik sak med absolut alla epoletter på plats. Ett år som 2010 är Keller en ren straffspark, det är bara så galet bra, expressivt, tydligt och högröstat. Jag har inte provat
Hubacker ännu, men bara tanken på hur den tar sig ut får munnen att vattnas och benen att skaka.

-- Winepunker

Comments

Domaine Leon Barral Jadis 2010

IMG_2541


Cavistes genomkörare häromsistens kändes Binet-Jacquet från Faugères inte helt fokuserad, Grande Réserve 2010 var kanske lite väl ung att bedöma i dagsläget men riktigt tillfreds kände jag mig inte. 2009 var betydligt intressantare besynnerligt nog. Lätt oroväckande med tanke på hur bra 2010 verkar vara i hela Frankrike annars, speciellt Syrah & Grenache har klingande renhet och syrorna på plats, något som Faugères borde kunna dra nytta av.

En annan mer namnkunnig producent har nyligen
prisats av allas vår FV. Jag har själv ett ganska kluvet & schizofrent förhållande till Domaine Leon Barral, driven av Didier Barral med biodynamik & lagom naturvinstänk (om nu något sådant finns), lagom dos av gamla fat (10%nytt) och veklig känsla för den terroir han har att jobba med. Han hamnar precis på gärdsgården i min bok, jag borde inte gilla detta men gör det mer hela min måttligt tränade kropp. Årgångar som 2007 kan vara allt från svårfångat goda & galet funkiga med ”närmast för mycket av allt” (även för mig) till underbart läckra med rakryggad struktur. Det hänger på valet av druvor och att skiten & alkoholen inte drar iväg så pass att man hinner tröttna under kvällen. En årgång som 2010 borde göra Barral mer än rättvisa.

Så, dekanterad i tre timmar:

Domaine Leon Barral Jadis 2010
Domaine Leon Barral, Faugères, Frankrike
Djupt mörkfruktig doft, galet expressiv med blommighet - närmast hyacint - eldig med körsbär & snygga dämpade fat, lätt svettig och djurisk, köttslamsor & lite blod, lakrits, kåda och skogshallon. Visst har vi lite skitig funkighet men den berikar enbart, aningen volatil med en liten puff av nagellack. Vi har samtidigt absolut renhet och klingande frukt blandad med våt päls & bäverfett, djupt personlighetsstörd på kul sätt. I munnen är syrorna exakta, fylld av mjuka och balanserade tanniner, solbakat läckra och finkornigt sandiga, här har vi en makalöst hanterad sydfransk personlighet med massor av körsbär och parfymerad stenkross. Den är rik, men inte klumpig - ren, men med funk - packad med syror, men absolut inte ogin - sydländsk äkta klassiker. Dessutom, den kommer att utvecklas fint, vi ser bara början. (50% Carignan, 40% Syrah, 10% Grenache.)
Betyg:++(+)

Detta är ett helt annat djur än 2007, syrorna är på plats, tanniner och frukt är klara och expressiva med en given & absolut potential. Detta är
bara så personligt, renhet & skit i perfekt tango. Me like! Carignan i centrum, äkthet i en flaska, skål & välkommen trots all biodynamik!

-- Winepunker

Comments

Les Chevalières 2006

IMG_2540


Så, tillbaka till en av snuttefiltarna man tummade på innan siktet ställdes om till svindyr Grand Cru, en favvoproducent som agerat tröst när plånboken skrikit i dödsångest. Jag brukar köpa minst fyra buteljer av Jobards vingårdsviner, två att dricka riktigt unga när det enbart är citrus i centrum och två att dricka med lagom ålder och begynnande nötighet. Det är inga stora viner, men det håller i alla fall Grand Cru-djävulen stången ett tag - Remi Jobard är mitt Subutex liksom.

Meursault, Les Chevalières 2006
Rémi Jobard, Meursault, Bourgogne, Frankrike
Utvecklad doft med nyanserade fat, vax, gula plommon och grapefruktskal, lätt florala övertoner och en lätt rökig känsla. Det finns en underliggande äpplighet, men den är mycket dämpad och snygg. Helt migen i munnen, lätta nötter och en klick smör, citrus och mango, syrorna är dämpade - kanske för dämpade, texturen fet och len. Eftersmaken är aningen vaxig, nötig med gul melon. God, men inte skitgod.
Betyg:++

Solid och rätt klassisk stil måste man säga, men den hade vunnit på ett snäpp högre syra. Fat & lite fet struktur måste matchas med skärpa och nerv, något som saknas och som vinet aldrig haft. Har man flaskor kvar, drick upp inom två/tre och var glad.

-- Winepunker

Comments

The Steading 2004

IMG_2539


AuZone
hade en provning nyligen med några bättre klassiska saker från OZ - Grange, 707 och Springflat presterade riktigt bra samtidigt som Run Rig stod på näsan rejält i Punkarns tycke. I lätt onyktert tillstånd orerade jag vilt om hur bra Run Rig kan vara men hur illa den hanterades just 2003, givetvis slängde KB då in en The Steading som extranummer bara för att dämpa debatten. Samma firma, ett (svalare) år senare och en helt annan känsla, här har vi expressiv och kontrollerad kraft och inte en massiv vägg av överkoncentration.

Torbreck, The Steading 2004
Torbreck, Barossa Valley, Southern Australia, Australien
Mogen, snygg och lätt eldig doft med funk & massor av solmoga körsbär, lätt parfymerad med kirsch och kåda, bark och rosmarin. Den har tydliga drag av södra Rhône, både fat och skitig orenhet går i Ch9dP’s spår, fast med en nypa Barossa-eukalyptus ovanpå. I munnen är den ren med superb röd frukt, hallon, mörka körsbär och lite karamell, det finns en puff av kåda & bruten själk som stramar upp. Svansen är rik och bred utan minsta tendens till kladdighet, det går att hitta lakrits och lite tawny, läder också fast helt torrt. Mognaden är prefekt, den är idag på topp men kommer att hålla fint i en handfull år till. Strålande gott, betyget är snubblande nära 3+, den kan kanske nå upp under sommaren om mitt humör är det rätta. (60% Grenache, 20% Mourvedre, 20% Syrah)
Betyg:++

Jämfört
Châteauneuf-du-Pape är detta en mycket kul & intressant parallell, det finns mer likheter än man känner sig riktigt trygg med. Dessutom är det riktgt, riktigt bra - den ligger precis i nivån mellan 2+ och 3+. Tyvärr känns det som den rest lite illa (levererad av Roberson och runtflyttad fram till igår), några månader i lugn & ro i källaren skall nog lyfta upp den hela vägen upp.

-- Winepunker

Comments

R&L Legras, Cuvée St-Vincent 1996

IMG_2522


Många 1996:or visar idag klara mognadstoner och en del har till och med börjat antyda krämpor, en och annan visar på trött frukt och besvärande höga syror, inte helt angenäma längre tyvärr. Men, de allra flesta i elitskicktet har utvecklas fint, harmoniskt mogen frukt och exakta syror marscherar i preussisk takt på ett sätt som
ibland är i absolut världsklass. Av alla ’96:or jag provat (81 st) är nog Cuvée St-Vincent den som alltid varit mest knuten och oförlöst - provad sex gånger mellan 2001 och 2010 har den utvecklats, tja, inte alls egentligen. Stum och vresig med en oförlöst aristokratisk stämma verkar det som den helt enkelt inte vill visa sig, fan vet när det är dags...

Cuvée St-Vincent 1996
R&L Legras, BdB Grand Cru, Chouilly, Champagne, Frankrike
Stram och ännu oförlöst doft, packad med citrus & mineral, lätta örtiga toner, gröna äpplen och nybakat bröd. Den är förvånande ungdomlig, det har inte hänt mycket de senaste tre åren. I munnen är den närmast aggressivt stram, rakryggad med massor av mineral, citronskal, gröna örter och äppelkart. Krita & stenkross i svansen, aristokratisk med drag åt asketisk struktur. Den är sträng, oförlåtande och viktig, men kommer den att någonsin öppna sig? Jag tror det, men de sista buteljerna får vänta tio/tjugo år.
Betyg:++(+)

Vad är det som pågår, eller inte pågår alls egentligen? Den vill helt enkelt inte öppna sig, de är i princip samma visa som för sju år sedan, höga syror, mineral och kartig frukt som fortfarande är i startgroparna. Det man hittar är bra, men skall inte 17 år i butelj visa sig tydligare?

-- Winepunker

Comments

Kay Brothers Amery Hillside Shiraz 2006

IMG_2521


Snabbt återbesök, en ultraklassisk gammelshiraz med lång rap-sheet, här förväntar vi oss ingen terroir och snål mineral utan massor av allt, kaffe, söt frukt och nougat, karamell och solmogna körsbär - det där man hittade i alla högklassiga Shiraz från SA för tjugofem år sedan (djävlar vad tiden springer iväg, man börjar bli gammal).
1989 åkte jag ned till
Victoria och besökte ’C’ som jobbade i Melbourne på vägen hem från examensarbetet i Utsunomiya - OZ blev den absoluta kontrasten till Japan, röda maffiga viner och tjocka stekar i motsats till rå fisk & saké (jag gick ned 10kg efter nästan fyra månader i österns pärla och upp tre efter några veckor i OZ). Mitt i smeten förälskade jag mig i Kay Brothers, The Cuthbert blev en av de första riktigt bra Cabernet Sauvignon jag drack och förundrades över innan Bordeaux utvecklades till den absolut sanna kärleken. Man måste börja någonstans, det var här det startade för punkarn, tillsammans med Hoodoo Gurus måste tillstås.

Kay Brothers Amery Hillside Shiraz 2006
Kay Brothers, McLaren Vale, South Australia, Australien
Dyrt & exklusivt kaffe, söta fat, eucalyptus och solbakad svart frukt i doften, mörka körsbär, det är en flashback till 80-talet men på riktigt bra sätt. Vi hittar choklad, solvarma plommon och orientalisk rökelse, den är vässad och nyanserad trots de über-nostalgiska tonerna. Som en 1982 St.-George utan klumpighet eller mintkräm, den är snygg med klart begynnande mognad. I munnen är den silkigt len, sandig tanninstruktur med choklad, espresso och söta biggaråer, eldig (15.5%) men det funkar fint, mjuk & mullig, nougat & rostade nötter. Svansen är bred och eldig, kryddig med tobak & torkad frukt, det är inget att spara men heller ingen panik. Blast from the past, men samtidigt djäkligt god på primalt och lagom publikt sätt. Tack och lov blir den aldrig söt i strukturen, den lyckas vara maffig utan att någonsin bli kladdig.
Betyg:++

Varför får inte detta 3+? Problemet är stilen, det är så ickefashionabelt att inte ens jag kan sladda utanför de blogg-ramar som domderar vad man skall tycka just nu. Visst,
Johan P. står emot, men till och med Punkarn veknar i knäna, det är bara för lång från den rådande trenden. Men, gott är det, djävligt gott är det...

-- Winepunker

Comments

Escarpment Chardonnay 2008

IMG_2503


Chardonnay har en förmåga att suga upp och uttrycka sin terroir på ett unikt sätt, eller, så sägs det i alla fall. Jag är själv djupt troende när det gäller förmågan hos druvan att gobbla i sig jord, instrålning och på närmast övernaturligt vis uttrycka den lilla, lilla plätt rankan vuxit på. Speciellt visar distrikt som Margaret River karaktären av Bourgogne väldigt väl, och Martinborough med mognad brukar alltid med hög röst skrika ”Meursault”. Terror eller terroir, tja, fan vet men
bra jordmån krävs i alla fall för vettiga viner - kalk, mager jord och många soltimmar utan alltför hög dagstemperatur brukar verka för bra resultat.

Escarpment Chardonnay 2008
Escarpment Vineyard, Martinborough, Nya Zeeland
Smörig doft, ganska kryddig & komplex med snyggt hanterade fat, vax & brioche, äppelskal och helt utvecklad framtoning. Lätt exotiskta drag, melon, mango och aprikos, dessutom en rejäl näve mineralgrus. Det är en läskigt bra kopia, jag hade satt den i Meursault hundra gånger av hundra. I munnen är den rakryggad med skärpta syror, liten snygg bitterhet, smör och massor av mineral & citrus, grapefruktskal finns där i svansen. Den är helt mogen, perfekt balanserad och på absolut topp. Tyvärr orkar den inte upp till 3+, den är aningen för sträng och bittert själkig i eftersmaken. Man är glad hela vägen till slutet, och så blir man lite snopen, lite lurad & fintad liksom.
Betyg:++

Larry McKenna har snyggt handlag men 2008 är inte den bästa av årgångar för Escarpments vita, svansen är aggro med en besvärande bitterhet. Vinet håller ihop fint men frukten kan inte dölja själkigheten i svansen, dissonansen är närmast besvärande och den allra sista slurken är tyvärr inte helt angenäm. Jämte 2007 & 2009 är detta underlägset.

-- Winepunker

Comments

Domaine de Cristia Vielles Vignes 2007

IMG_2501


Efter en överdjävlig vecka är det äntligen fredag, knaslåg karma har totalt infekterat min tillvaro så det var bara att korka upp en trave absolut säkra kort. Châteauneuf ’07 har funkat förr, bubbel på halva får lätta upp först och lite julport i förtid att avsluta med.

IMG_2500


Billecart Salmon, Cuvée Nicholas Francois Billecart 2000
Billecart-Salmon, Mareuil-sur-Marne, Champagne, Frankrike
Utvecklad doft, mineral, grillad citrus och en del fudge, rejält brödig med exotisk frukt och musselskal, den känns ganska smörig och faktiskt helt färdig. Det mognar fort på halvflaska måste man säga. I munnen är den ren med höga fräscha syror, utvecklad och äpplig med nybakad brioche, rostad citron och nötter. Den är rätt god, men saknar lite koncentration och focus. Svansen är anonym och alltför slank för högre betyg. Det dög som inledning på kvällen i alla fall, men bara precis.
Betyg:++

Är detta verkligen up2snuff? Mja, med tanke på priset borde den nog hålla bättre nivå allt. 300:- för en halva är lite ansträngande, den saknar riktig skärpa och glädje.

Domaine de Cristia Vielles Vignes 2007
Domaine de Cristia, Châteauneuf-du-Pape, Rhône, Frankrike
Kryddig, eldig och galet packad med hallon, lakrits och söta körsbär, det finns ett tydligt inslag av kåda och bark, en kul skogig komponent, en slamsa kött och lite rökelse med karamell. Frukten är absolut, superbt uttryck av ’07. I munnen är den tät, tokigt koncentrerad, smäckfull med hallon, mörka körsbär och sötlakrits, till och med lite enbär. Tanninerna är sandiga och i bakgrunden, superbt lång och len men väl inställsam kanske. Den är strålande god och ett spektakulärt uttryck av årgången men samtidigt aningen för flörtig. Den får 3+ i alla fall.
Betyg:+++

OK, det är bra, det är väldigt ’07, det är maffigt och välgjort med allt man kan önska av Grenache men den är samtidigt lite väl inställsam och fruktglad. Jämfört andra storheter som
Bosquet des Papes Chante le Merle eller liknande saknar den funk och typicitet, ibland kan enbart högklassig Grenache bli aningen för mycket.

IMG_2502


Graham’s 20 yrs Tawny
Graham’s, Douro Valley, Portugal
Dämpad och kryddigt nyanserad doft, rödfruktig med inslag av russin & fikon, bränt socker och hallonkola. Det finns en del parfymerade drag, rostade hasselnötter och en puff av kaffe, till och med lite pors faktiskt. I munnen är den söt & mjuk, fint balanserad med lite kaffe & karamell, röd frukt, torkade hallon och kryddig botten, lätt vuxet bitter avslutning. Visst är den rätt god, kanske lite åt det publikfriande och triviala hållet men samtidigt med exakthet och lättbegriplig struktur. Gott, snyggt och rent (och aningen enkelt).
Betyg:++

Bra (för)start på julen, inte riktigt i paritet med vad jag väntat mig men godkänt i alla fall. Priset på 399:- är kanske svettigt men det är väl ungefär vad man måste punga ut med för den här nivån. Bra avslut på en svart vecka.

-- Winepunker

Comments

Château Haut Condissas Prestige 2005

IMG_2486


Det har blivit en del Bordeaux den senaste tiden,
Grand Cercle de Bordeaux var i stan och presenterade nya årgångar i billiga (well, hyfsat) format, inspirerad av 2009 & 2010 kändes det som en stor årgång jag har en del av i förrådet var dags att testa. Jean Guyon står för det bra och intelligenta moderna Bordeaux i detalj avhandlad tidigare, det är det på många sätt distriktets framtid - modernt, rent, expressivt och inte minst hanterbart prismässigt.

Château Haut Condissas Prestige 2005
Médoc, Bordeaux, Frankrike
Läcker doft, rökig och bred med solbakad svart frukt, karamell & lite kaffe, läder och tät mörk köttig frukt. Den är redan komplex på näsan, kryddig med ceder och stenkross, en liten puff av klassisk stall och en näve torkade örter - rent fenomenal faktiskt. I munnen är den ung & blåfruktig, stenig med massor av cassis, trätoner, moccha och höga rena och pigga syror, en del lakrits & salmiak dyker upp och under kvällen blir den både aningen funky & och klassiskt skitig. Men, det finns en hel del ytterligare i rockärmen, den är oförlöst och lite i en tunnel kan man tänka, svansen är kärv och lite kryddigt bitter med stum känsla, men, det finns en rejäl potential i botten. Med tiden kommer detta att bli alldeles strålande, det är absolut 3+ redan. Nästa butelj får nog vänta till 2017 för säkerhetsskull.
Betyg:+++

IMG_2487


Årgången är magnifikt uttryckt, komplex och solmogen doft parad med vässad struktur och exakta syror. Egentligen har vinet allt, inbjudande kryddig komplexitet och vuxen tanninstruktur. Den är
sträv men samtidigt rik och modernt bred, syntesen mellan modernism och klassisk kostym är svår att kritisera. Gott, solitt och enormt seriöst trots sin närmast väl mediala & svulstiga hipsterstil.

-- Winepunker

Comments

Jacquesson, Avize Grand Cru 1996

IMG_2472


CattisVinUnic ställde upp en genomkörare tidigare i år, en behövlig djupdykning i en producent som tidigare snarast agerat backlinje i Caza Punk™. Jag hade egentligen inte fattat vad det rörde sig om förrän Msr. Chiquet pratade sig gul om vad som egentligen är viktigt, att Champagne måste ta ett steg tillbaka från anonym lyxproduktion till att verkligen presentera sin terroir och öppet redovisa alla fakta kring produkten. Transparens och öppenhet är allt, varför hymla om detaljerna om man inte har något att dölja?

Jacquesson, Avize Grand Cru 1996
Jacquesson, Champagne, Frankrike
Mogen doft, packad med mineral, vinteräpplen och smörstekt bröd, kanderade citrusskal och hasselnötter, den är avvägd och aningen parfymerad, lite rosor & syrén, efterhand utvecklar den karamell och en puff av rök. I munnen är den mogen, packad av mineral, harts och citrusskal, närmast helt utvecklad med exakta syror så typiska för årgången. Det finns en lätt ogin komponent i svansen, frukten drar åt torkad gul stenfrukt & kryddor, den är krävande men samtidigt mycket seriös. (100% Chardonnay planterad 1962 & 1983, 3,5g dosage, degorgerad februari 2005)
Betyg:++

Den är bra och välgjord, mogen med ett fint uttryck av årgången men den saknar samtidigt charm & inbjudande personlighet, den är lite arg & alltför allvarsam liksom. Champagne skall ju vara glatt & spralligt, så här intellektuell klang känns aningen jobbigt en lördagskväll i mitten av november.

-- Winepunker

Comments

Calvario 2004

IMG_2469


Det var ett tag sedan jag plockade fram en toppspanjack, trist med tanke på
hur bra de kan prestera om korten spelas rätt. Finca Allende står för några av Spaniens allra bästa viner, Aurus är toppen men Calvario ligger inte långt efter - strykdyra men med klass och seriös modern struktur utan alltför mycket fat är de skapelser som absolut kräver respekt. Senast var den lovande trots egensinnighet och bitvis väl linjära och förlösta drag, man kan knappast invände mot seriositet eller kvaliteten på underliggande material - men, tanken kring den psykotiske kusinen finns kvar hela kvällen...

IMG_2471


Calvario 2004
Finca Allende, Rioja, Spanien
Tät doft, kryddig med målarlåda och dovt mullrand oförlöst svart frukt, lakrits, salmiak, harts och feta djuriska toner. Den har en hel del chark och skogsbotten, intressant och komplex men knappast speciellt förlåtande eller inbjudande. I munnen är den tät till max, fina sandiga & prominenta tanniner, tjock och tuggbar, packad av svart frukt, cassis, sot & körsbär, struktur som en solbakad Bordeaux med fatig & lite rökig känsla. Eftersmaken är rik & bred med lite feta toner, kaffe & lyxigt komplexa toner. Den är enormt välgjord med lång och intressant framtid, fyra/fem till nästa försök igen känns rimligt.
Betyg:+++(+)

Det är mycket seriöst, tät struktur och rakryggad stramhet bygger en vuxen & magnifik pjäs. Jämfört 2001 är det här nog ett rejält snäpp upp, trots att 2001 tidigt haft en helt annan inbjudande struktur med mer tillgänglig framtoning. Här har vi, kanske, en gigant om tiden får göra sitt - vad är detta om tio år?

-- Winepunker

Comments

Riesling von der Fels 2010

IMG_2460


2010, det stora året - jag & C har börjat traggla oss igenom de lägre kasterna i alla relevanta distrikt. Turen har nu kommit till
Keller, kungen av Rheinhessen (och kanske av hela Tyskland just nu), en av de producenter som envist hållit en magiskt hög nivå genom medgång (2009, 2007 etc.) och motgång (2008, 2006, 2003 etc.).

Riesling von der Fels 2010
Weingut Keller, Rheinhessen, Tyskland
Underbart mineralstinn doft, nysmälld cordit & tung artilleriattack, krossad flinta, rivet limeskal och maniskt knölade färska örter är perfekt avvägda med en liten puff av exotisk frukt - en nyans av mango under mattan av grus. De är nästan läskande redan i doften, imponerande i sin mineralitet. Dessutom, helt utan grönstick, tack och lov! I munnen är den packad med mineral, asketisk ryggrad och syrliga citrusskal dominerar, den är krävande men samtidigt svalkande. Kroppen är provocerande stram men under alla syrorna och stenkrosset finns en del läcker gul frukt, persikor, aprikos och plommon. Svansen har lite känsla av rabarber och basilika. Eftersmaken är torr med liten pikant bitterhet - läckert, snyggt och lovande.
Betyg:++(+)

Det är väldigt mycket vin för 239:- (på Bolis), handlag och fruktmaterial är helt utan anmärkning. Givetvis är det ett ’basvin’ men helt fritt från kompromisser och triviala felsteg.
Keller står stadigt, ett år som 2010 blir det enbart bra skit. Förhoppningarna inför alla Grosses Gewächs är nu officiellt skyhöga.

-- Winepunker

Comments

Old Bastard 2006

IMG_2458


Det har blivit en del
OZ på senare tid, en genomkörare av klassiker i AuZone (både Grange och 707 var in i helvete bra, dessutom höll Wild Duck Creek provocerande hög kvalitet) och lite närkontakt med en av Penfolds riktiga top-dogs (rapport kommer) har förgyllt en annars deprimerande vardag.
I motsats till de flesta andra i bloggosfären är jag en varm anhängare av de sydländska maffputtarna, trots att hjärtat nog egentligen ligger närmast
Bordeaux & Beaune är det hos alster från Victoria och South Australia jag hämtar den vardagliga energin att glädjas åt. Kaeslers (Reid Bosward) Old Bastard har levererat förr, flera gånger, och lär göra det igen.

IMG_2459


Kaesler Old Bastard Shiraz 2006
Kaesler Wines (Reid Bosward), Barossa, South Australia, Australien
Rik och tät doft, eldig och kryddig, packad av svart frukt, körsbär och lätta hallon, kaffe och kanel, liten mynta och klart inslag av krävande mineral. Det finns en de fat, men den är samtidigt nyanserad med rökelse och köttiga toner, lite läder och torkade plommon. Visst finns det en del kirsch men absolut inte så det stör, den är på många sätt mer nyanserad än en modern & lyxig sydrhôneare. I munnen är den rik och bred med glad och ännu sprittande frukt, superba tanniner, silkiga och exakta med en underliggande kryddig ton. Packad med syrliga björnbär, hallon och röda körsbär, syrorna är vitala och rena, den är koncentrerad och rik men helt utan klumpighet eller sötfruktig inbalans. Svansen är kryddig och bred med kryddpeppar, lakrits och nejlikor, strålande längd och sandig eftersmak. Stort? Nja, men djävligt gott, dessutom har den en fin framtid.
Betyg:+++

Jag är kanske lite mer dämpad i bedömningen
den här gången, det känns som en del tid behövs för att potentialen skall komma till sin rätt helt. Men, det är in i helvete bra om man har ett hjärta som tål lite stress & skräckblandad förtjusning, intensitet och kraft är inte allt, komplexitet och kryddig finess spelar i alla fall andra (eller tredje) fiolen. Skitgott! Det sagt, andra åsikter finns trots alla gazillioner RPP och onyanserade Punkarhyllningar™.

-- Winepunker

Comments

Dellchen 2009, återbesök

IMG_2447


Det var ett tag sedan sist nu, men 2009 av Dönnhoffs
Dellchen imponerade tillräcklig redan vid första försöket för att kräva ett allra sista återbesök innan fokus hamnar helt på andra årgångar. Den är kanske inte i paritet med 2010, årgångsuttrycket och exaktheten parat med kraften är absolut värt 3+ men den exceptionella pizass man hittar ett år som 2010 dränks här 2009 av solmogen exotisk frukt och yvigt slammer. Det är primalt & larvigt gott men saknar den intellektuella skärpa 2010 bär med sig.

IMG_2448


Dellchen Grosses Gewächs 2009
Dönnhoff, QbA Trocken, Norheimer Dellchen, Grosses Gewächs, Nahe, Tyskland
Strålande djup och läcker doft med utvecklad komplexitet, massor av gul frukt, frasig mineral och örtigt exotisk överton, ananas, passionsfrukt, gula plommon och grillad citrus med underbar flintig underton. Aningen örtig känsla, torkad basilika och limeskal, lätt vax och sprittande intensitet. Fenomenal! Rik och intensiv i munnen men exemplarisk skärpa för 2009, fin fruktmognad, liten snygg bitterhet, vuxen och packad med mineral. Den är lång, läcker, rabarber och flintkross i svansen, fullkomligt strålande med absolut allt man kan vänta sig av en högklassig Grosses Gewächs. Eftersmaken är stinn av citrusolja, kryddor och skiffer, detta är på absolut topp och snubblande nära stort.
Betyg:+++

Jag är förvånad, den har bättrat sig en hel del och blivit en av de absoluta vinnarna 2009. Samtidigt är det inget att spara på direkt, klart utvecklad ton på näsan som knappast lovar en lång och skön ålderdom. Drick upp och var glad om fler flaskor finns kvar, sedan siktar man in sig på yngre förmågor.

-- Winepunker

Comments

Adrastée 2009

IMG_2444


Ch9dP har varit lite av en favorit de senaste åren, 2007, 2009 (nja) och kanske främst 2010 har varit årgångar som veklingen gjort distriktet rättvisa. Mitt i smeten sitter Philippe Cambie, södra Rhônes egen inkarnation av Michel Rolland, superkonsulten som har sina flottiga fingrar i de flesta brygder som produceras. En hel del skit har han fått från amatörtyckarna, det klankas på utslätning och neutralt uttryck, en snuttifiering av distriktet som annars vinner så på primal och något oren klang.
Så, vad händer då om man släpper honom helt fri med enbart larvigt högklassig Grenache?
Adrastée är epitomet av vad Gambie & durvan kan uttrycka, det är precis vad karln eftersträvar.

Les Halos de Jupiter ’Adrastée’ Châteauneuf-de-Pape 2009
Les Halos de Jupiter, Châteauneuf-de-Pape, Rhône, Frankrike
Läcker doft med karamell, hallon och solmogna körsbär, finlemmad med dämpade fat och lite inställsamt uttryck, kirsch, kanel, rosmarin och ingefära, desutom liten, liten funkig skit. I munnen är den ren och perfekt definerad, silkiga tydliga tanniner, kåda & lakrits blandad med söta körsbär och hallon. Kroppen är eldig med anis och mineralsälta, svansen är kryddig och exakt. Här har vi Grenache perfekt & rent uttryckt, slimmat, modernt, gott & strålande väl sammansatt - men, ett aningens drag av anonymitet och manipulativ konstruktion finns där.
Nåja, gott som fan är det, men visst känner man Gambie simmandes i (de dyra) faten. Betyget är generöst, men jag måste kapitulera inför handlaget och den tekniska skickligheten.
Betyg:+++

IMG_2445


Ja, det är gott, visst är det snyggt och väl sammansatt och man kan inte klaga på fruktmaterialet. ’C’ är såld och jag själv har inget att anmärka intellektuellt, till och med tanninerna är superba och stylade. Men, det saknas personlighet, den är trots alla positiva drag utan riktig kärna av eget ’jag’. Jag känner mig kluven, det är sablar så gott men är samtidigt en flat fasad, lite lurad känner man sig allt, lurad men glad och nöjd...

-- Winepunker

Comments

Experiment i Napa

IMG_2434


Av alla nykomlingar på senare år i Napa’s elitserie har
Ovid nog imponerat mest, en konstruktion som börjar med David Abreu i vingården och slutar med Austin Peterson, massor av Andy Erickson och en liten skvätt Rolland i brygden. Upplagt för mycket poäng med andra ord, men samtidigt talar läget på Pritchard Hill och råmaterialet för något alldeles extra. Tidigare äventyr med storebror har varit mer än lyckade.

IMG_2433


Ovid Experiment A2.7 - 2007
Ovid, St.Helena, Napa, Kalifornien, USA
Ännu ungdomlig doft, fullmatad med lakrits, krossad sten och massor av svart frukt. Det finns en hel del cassis och örtiga övertoner, rätt eldig känsla men samtidigt med elegant rökig komplexitet, den är givetvis ett monster med sina 14,9% men den har ett snyggt underliggande uttryck. I munnen är den eldig, kryddig och solbakat rik, tanninerna är sandiga och seriösa, syrorna är på plats och kraften är imponerande men inte skrämmande. Packad med svart lyxig frukt och lite torkade örtkryddor ger den ett oerhört seriöst intryck, men, den saknar lite elegans - det är mer kraft & glädje än eftertanke och finess. Eftersmaken är tät och stinn av kryddor och lakrits, efter maten blir den lite i mastigaste laget trots perfekt balans. Den kommer nog att vinna en aning på lagring, men man skall nog inte ha den i källaren alltför länge. Tre/fyra år till nästa butelj skulle jag tro.
Betyg:+++

Det är mycket, det är gott, men det är absolut inte stort. Det är lite ’dark side of Napa’, en maffputte som utmanar den goda smaken men samtidigt smakar väldigt gott. Jämfört den riktiga
Ovid är det här yvigare men samtidigt mer omedelbart och inbjudande, gott och djäkligt kul.

Kostnaden för ett vin som detta är besvärande, på auktionen
nyligen gick ett trepack för en ansenlig summa. Tack och lov finns KKWine för oss med tunnare plånbok, en galen & glad dansk som mer än gärna langar godsaker till törstande Punkare.

-- Winepunker

Comments

Gubbs Galore

IMG_2417


Vi gör det av och till, träffas några glada och samlas kring devisen "Stora viner och anständig mat".
Ibland blir det bra, oftast faktisk - men ibland blir det i sanning stort.
Vi delar på matlagningen, vinerna och låter udda vara jämt, börjar på eftermiddagen och håller på till småtimmarna. Det är en mycket avslappad tillställning och ett härligt sätt att får dricka godsaker och inte prova sönder dem helt, så annorlunda mot de vanliga tordagsövningarna, navelskådningen under helgen och den stående leverantörshetsen. Det är egentligen precis det här vin handlar om, vin skall drickas till mat och inte till andra viner - eller, inte
bara till andra viner i alla fall.

Just den här kvällen hade vi alla -
Punkarn, Tuvan, E.T., Lena & AK - samlats hos Vinarskallen, knivarna vässade och källarna noga genomsökta efter "storheter, rariteter, eller provocerande intressanta objekt", vi har våra regler trots allt...

IMG_2400


En föråkare,
Greywacke Marlborough Pinot Noir 2009 [++] visade på ren och ganska solvarm frukt med klart kryddiga drag, gissningarna hamnade mest i Tyskland, förståeligt med tanke på strukturen. Två bubbel följde, en Moët & Chandon Les Vignes de Saran Choully Grand Cru [++] - intressant med smörigt rik utveckling, maffig & bred med gräddig struktur och dämpade syror, liten själkig eftersmak tyvärr - och en alldeled utmärkt Bollinger RD 1996 [+++], nog den bästa butelj Bolly 96:a jag provat, ren och snygg med bara försynt dämpad Bollyxidation, fin parfym, karamell och massor av citrusskal, blodapelsin i munnen och en klingande och lagom krävande syra - kompromisslös med förvånande låg dosage.

IMG_2401 IMG_2411


Ett av de stilla vita var en
J. J.-Prüm Graacher Himmelreich 2004 [+++], tidigare provad här med samma resultat. Jag blir lika förvånad varenda gång jag drar korken ur en bra halvtorr Mosel, den är ett unikt och eget uttryck av druvan som bara görs i just de krokiga sluttningarna. Underskattad, lite bortglömd i havet av torr Grosses Gewächs är detta en storhet i sig, så lagom söt med fräschör och klass, utmärkt till mat och med en underbar alkoholnivå på 8%.

IMG_2404 IMG_2405


En kväll utan vit Grand Cru Bourgogne är väl närmast att betrakta som misslyckat, en förvånande utvecklad
Corton Charlemagne 2005 [+++] från Jadot fick råda bot på det. Dämpat exotisk med smör och persika i doften, krutrök och flintkross samt de jadotiska faten - förvånande utvecklad i munnen, balanserad och len med harmoniska syror, lite vinteräpplen. Den har nog passerat toppen men är fortfarande lysande om man tål lite fat.

IMG_2407


Till varmrätten blev det fyra röda, idel klassiker skulle det visa sig.
Pesquera Janus Grand Reserva 1995 [+++] var minst sagt svårplacerad, vi var ute och snurrade vilt i cabernet-träsken både på hemmaplan och i nya delarna av världen innan vi blev insparkade på rätt spår. Bred och djupt sötfruktig med karamell och kaffe, nötter och en kel kryddbod men också lite solmogen cassis, strålande läcker i munnen, härlig röd frukt och fina, fina tanniner, lite söta köttiga toner i svansen. Superb!

IMG_2408 IMG_2410


Två stora klassiker från Bordeaux toppade kvällen,
Léoville-Poyferré 1990 [+++] - utvecklad och klassiskt skitig med lite örter och stall, len i munnen med fina tanniner, cassis och kryddiga trätoner - och Mouton Rothschild 1982 [++++] - fullkomlig, förunderlig och en sann gigant, ceder och cassis galore, parfymerad med finess och oändlig komplexitet, i munnen makalöst rik och perfekt avvägd med så mycket Pauillac att man baxnar, dessutom ett provocerade drag av nya-världen innan de klassiska tonerna tar över i svansen. Av alla 1982 är det möjligen Latour som slår den på fingrarna, detta är hur bra som helst. Tackar för dessa underbara viner Tuvan & E.T.

IMG_2412 IMG_2409


AK hade slängt med en
Bartolo Mascarello Barolo 1982, tyvärr försåtligt korkad (helvete!!) och fick ta reservvinet E. Pira e Figli Barolo 1978 [++] - parfymerad näsa, helt utvecklad med syrliga röda drag, rönnbär och nypon, lite rosor, teak & mynta, höga syror i munnen, förvånande finkorniga och lena tanniner, rönnbär & slånbär med örtig skärpa, fint kryddig och parfymerad svans. Den är aningen trött i fruktstrukturen, har nog varit bättre, trots det riktigt god.

IMG_2414


Avslutning, en söt klassiker från Australien,
Penfolds Penfolds Grandfather Rare Tawny [+++]. Mest Mourvedre, Grenache och Syrah i en 'solera' som ger medelålder på drygt tjugo år är en strålande tolkning av sin portugisiske kusin. Söt och eldigt nödig doft, massor av röd torkad frukt, harts och lite kaffe, packad av kryddor och komplext vilda drag. I munnen eldig, men samtidigt med fräschör och rökig klass, ädelträ & parfymerad känsla, rosmarin och läcker nyanserad & intensiv röd frukt. Strålande!

Maten då? Tja, blandad kompott, några goda bubbelkluttar med älg (Källburgare), en magnifik laxtartar, en måttlig friterad torsk (skulle varit miljöovänliga räkor men dagen sket sig för Punkarn som drabbades av råvarubrist), en lysande piggvar med vitkål, god rensadel och klassisk tarte tatin.

Avslutning med lite avec etc., men framförallt en galet god choklad från
Chokladfabriken på Regeringsgatan. Sinnessjuk intensitet och behagligt dämpad sötma, kudos!

Alla, tackar för en helkväll.



-- Winepunker

Comments

Jamsheed Garden Gully Vineyard Syrah 2011

IMG_2386


I OZ visar Victoria på progressiv styrka med svalare och lite mer vässade, aningen eurocentriska saker. Med rätt mikroklimat och lagom kreativt tänk poppar det konstant upp viner mellan
Beechworth och Mornington där elegans och nyansrikedom är allt annat än okända begrepp. En hyfsat ny spelare (well, tio år sedan start) är Jamsheed med Gary Mills i spetsen, en mångsysslare som efter en några års skumpig tur med Paul DraperRidge flyttade hem och började göra elitsyrah från de allra bästa lägena i Victoria. Med tillgång till frukt från både Warner (Beechworth Syrah) och Moonambel borde det gå att göra stordåd, ingen annanstans finns så aromatisk och klassisk frukt på den kontinenten.
Just det här vinet är från
Garden Gully i Great Western, mitten av staten. Stockarna är urgamla (runt 1890) med samma klon som Best's legendariska 'Bin 1', jordmånen är lera och järnrik sediment, skördad för hand, vildjäst med hälften hela klasar och macereration totalt i fyrtio dagar - enda tillsats är lite svavel för stabilisering, lagrad sedan tio månader på fällningen i några år gamla fat. Buteljeras givetvis utan klarning och filtrering, total produktion är i runda slängar 300 lådor. Alla korten är i favör...

Jamsheed Garden Gully Vineyard Syrah 2011
Jamsheed, Great Western, Victoria, Australien
Härlig doft med kryddig primär frukt, björnbär och plommon blandas med blod & köttslamsor, komplexa rökiga toner blandas med talg, våt päls och eldig rikedom. Den har en klart parfymerad känsla, rosor & hyacint under frukt-massakern. Utan en enda (redovisad) droppe av Viognier lyckas de med allt, detta är hur läckert som helst. Skall jag vara kritisk känns de 14,5%:en i doften även om de är helt integrerade i smaken.
Superb i munnen, läckra syror med massor av skärpt och snyggt eldig sval svart frukt, sura körsbär och skogshallon. Den har massor av råbiff och slånbär inpackad i en härligt vild symfoni, lite kåda och dämpad mineralitet. Svansen har en liten själikg bitterhet ännu, men det lagras nog bort med några år. Detta är en underbar tolkning man annars bara hittar i norra Rhône (och Walla-Walla), kött, vilt och svartfruktig mineral i underbar kombination. Den har dessutom en framtid, hur ser detta ut om fem år? Har vi en potentiell storhet i källaren?
Betyg:+++

Uttrycket är fenomenalt, det har allt utom möjligen den ålder som krävs för att potentialen skall komma till sin rätt helt. Druvan är så känsligt hanterad att grabbarna i
Côte-Rôtie nog skall akta sig en aning, det är så bra att man bara måste lägga sig platt. Varför inte 4+?? Jo, 8% Viognier eller annat grönt krävs för en uppgradering - men de verkar ju ha tumme med andra lirare i närområdet, köp lite Rousanne från Rick och dra upp detta till en klockren 4+:are.


-- Winepunker

Comments

Felseneck 2010

IMG_2375


Jag var inte helt nöjd med
Felsenberg 2010 från Schäfer-Fröhlich senast, det kändes som årgången gick lite på tvärs med producentstil och uttryck. Men, när 2010 av systervinet Felseneck reades ut på Bolis var jag bara tvungen att köpa ett restlager i alla fall. Hur fel kan en GG från Nahe 2010 vara??

Felseneck Grosses Gewächs 2010
Bockenauer Felseneck, Schäfer-Fröhlich, Grosses Gewächs, Nahe, Tyskland
Läcker & rik doft med fruktmognad, massor av gul stenfrukt och citrus, toner av honung och flintkross. Den är både stram och rikt bred samtidigt, en underbar kombo av maffputte och sträng faster med hårknut i nacken. Efterhand utvecklar den parfym, lite syrén och dansanta örtiga toner. Magnifik! I munnen är den fullmatad och packad med mineral och aromatisk frukt, massor av krossad flinta och mango, citron & apelsinskal. Den är djup och krävande med en vuxet bitter svans, men samtidigt så rik och inbjudande att vem som helst faller pladask. Skitbra, men känns besynnerligt nog inte som en långlagrare.
Betyg:+++

Detta är seriöst, brådmoget men alldeles utmärkt i en betydligt rikare stil jämfört
Felsenberg från samma producent. Det finns en underliggande rikedom i detta som saknas i andra 2010 från Schäfer-Fröhlich jag provat, den är mer lik en 2009 faktiskt, rikedomen backar upp syrorna i dagsläget på underbart sätt.


-- Winepunker

Comments

Il Bosco 2004

IMG_2354


Man får
lite stryk när det gäller italienare av modernt snitt, jag är ganska liberal men ibland tvekar även jag på om riktningen är den rätta. När det gäller Italien & Syrah är jag mer än kluven, det funkar ibland men samtidigt finns samma underliggande problem som när det gäller Merlot. Har men inte handlaget och hjärnan slinter det alltför lätt när klimat och terroir jobbar åt ett annat håll, det bär lätt ned i diket med överkoncentration och brända fat.
Fast, ibland faller det snyggt på plats.
Tenimenti Luigi d'Alessandro har hållit på sedan 1967 (ett stort år på många sätt, Punk™, men knappast övrigt i vinvärlden utanför Sauternes), ledande i Cortona driver de produktion av Syrah i väldigt italienskt snitt utan att bli tungfotat eller klumpigt.

IMG_2355


Il Bosco 2004
Tenimenti Luigi d'Alessandro, Cortona, Toscana, Italien
Läcker och ganska komplex doft med klar utveckling, örtig, snyggt fatad och lite köttigt svartfruktig med sötlakrits och lätt blodstänk. Det finns en hel del mineralitet, kanel, anis och torkad rosmarin, snygg och harmonisk med aningen rökighet, den har ett radikalt annat uttryck jämfört den stumma uppenbarelsen för drygt tre år sedan. I munnen är den perfekt balanserad, fina silkiga & prominent sandiga tanniner och kryddig kropp med lätt mineralsälta och dämpat solmogen svart frukt. Det finns en underliggande vild ton av torkat kött och rötter, roligt och ganska vågat. Det är på det hela taget kul & snyggt, men det saknar samtidigt den parfymerade ton jag vill ha i högklassig Syrah - den är inte en Côte-Rôtie, men försöker heller inte vara det. Il Bosco är bara solid Syrah med landskaraktären i förgrunden.
Betyg:++

Detta är rätt bra, eget, italienskt och uttrycksfullt men saknar det där som alla högklassiga Syrah bara måste ha - ett litet inslag av syrén & hyacint. På många sätt är det precis vad man kan förvänta sig, det är som en
Magari utan larvet och all fet Merlot. Med beröm godkänt, men absolut inte strålande.

-- Winepunker

Comments

Cuvée William Deutz 1995

IMG_2340


Några galet högklassiga humrar krävde speciell behandling dryckesledes, den sista buteljen av en favvoskumpa fick sätta livet till. Det riktigt sköna med
William Deutz är att den tilltalar både kännare och amatörer, den är skärpt & rakryggat vässad men har samtidigt rikedom och generositet nog för en otränad gom. Det finns ofta en liten tanninstruktur i vår gode William, en vuxen och krävande flört mot lättare rödvin om man är vaken när man provar.

IMG_2339


Cuvée William Deutz 1995
Deutz, Champagne, Frankrike
Underbar doft, lätt brödig med strålande utveckling, närmast perfekt mognad, smörad brioche och torkade persikor, lite mjölkchoklad med cremè-brûlée, blommig parfym och nötter, apelsinskal galore och en liten rödfruktig känsla ovanpå grillad citrus och mineral - lite kul kanel och aningen Ingrid-Marie till och med, alldeles magnifik. I munnen är den perfekt avvägd, rik med gräddiga syror och kryddigt len kropp, liten kul strävhet & absolut perfekt mousse, packad av citrus & nötiga toner, liten sexig bitterhet och en lång underbart äpplig svans. Dosagen är under kontroll, den har absolut allt, en riktig tour de force som uttrycker precis allt Champagne egentligen handlar om. Kudos!
Betyg:++++

Helvete vad bra detta är, det är utan tvekan den bästa
Deutz jag provat - makalös rosé inräknad. Den är fullkomlig, varenda liten skruv är precist passad och åtdragen med larvig precision. Gudinnan sitter mitt i rummet och håller låda, gyllengul hårman utslagen över hela ryggen och med ett överlägset fnitter dominerar hon rummet totalt. När jag kryper till sängs framåt midnatt är hon fortfarande i gasen, det är inte ofta hon är så här publik och exuberant.

-- Winepunker

Comments

Brancaia Il Blu 2004

IMG_2338


Jag har taskig krama just nu. Inte nog med att det skiter sig på alla plan utanför vinsfären, jag åker dessutom numera på de mest udda skador i vinerna som korkas upp. Fulkorkad Champagne, TCA galore i portvin och en skum klump som såg ut som en hårig vinägermoder i en disktrasesmakande Merusault var bara början. Den här kvällen kulminerade i en ättikssyrastinn
Giaconda Warner Vineyard 2004, en normalt spektakulär storhet förstörd intill oigenkännlighet. Men vill bara gråta (och öppna en öl)!

Skam den som ger sig, bara att gräva vidare i källaren och hitta något vettigt...
Så, den har provats förut, lovande givetvis men det finns samtidigt alltid en rädsla för dessa moderna italienare. Blir det något eller tar ek och koncentration över i en virvel av bitterhet och grova fat?

Brancaia, Il Blu 2004
La Brancaia, Toscana, Italien
Solbakad doft, kryddig med lakrits, läder och kanel, kaffe och bitter choklad. Den har en del trätoner i förgrunden, ceder och mullrande Merlot backar upp all Sangiovese, visst är den porrigt modern men samtidigt har den alla italienska markörer på plats - sura körsbär trängs med kryddor och rostade aromer. Den utvecklar lite besynnerligt rökiga toner efterhand, brinnande trä och grillkol.
I munnen är den sträv, kärv med närmast piemontesiska tanniner, körsbärssur känsla, sandig och prominent bitter, snyggt fatad - eken har krupit in fint i frukten de senaste två åren. Merlot & Sangiovese har dessutom gift sig utmärkt och faten är i absolut schack. Det är gott, snyggt, modernt och Italienskt, men samtidigt lite charmlöst och vresigt i svansen. En efterhängsen grovhet drar ned betyget.
Betyg:++

Den har inte utvecklats på det sätt jag hoppats, charmlösheten finns kvar trots att fat och frukt harmonierat fint. Den lite brända övertonen pekar på aningen valhänt ambition. Varför inte bara slappna av lite och låta frukten spela första fiolen? Visst har Sangiovesen krupit in snyggt i all Merlot men det rockar inte riktigt, det finns en gnagande känsla av torrhet och bittert skev struktur. Den känns lika sträng som
Beatrice Axelsson, min lärare i årskurs ett till tre där i mitten av 70-talet…

-- Winepunker

Comments

Columella 2009

IMG_2328


Årets sista grillkväll? Kanske! Vi lassade på en 600g+
UDE (Urban Deli Entrecôte) på Webern och ackompanjerade med knasfet gratin dauphinois samt något onödigt grönt blad för hälsans skull. Vad till detta? Givetvis ett elitvin i gränslandet mellan nya & gamla världen, en vässad sak med ena foten i traditionell mylla och andra med polerad hypermodernistisk fernissa. Eben Sadie har jobbat länge med Columella, kanske Sydafrikas allra bästa röda vin i dagsläget. Om det någonsin når upp till ’storhet’ får vi se, det har hitintills inte haft riktigt med krut för det sista steget men fan vet om inte potentialen finns inbakad där någonstans. Time will tell, Punkarn har 35 år på sig att hitta fram till slutresultatet innan ridån går ned.

Columella 2009
The Sadie Family, Swartland, Sydafrika
Förvånande sval och lättsamt fruktig doft med cassis, björnbär, slånbär, kaffe och hyacint, lite karamell och porrig parfym (Opium månne?) & kanel, den har en härlig definition med ännu oförlösta drag, det är seriöst och lovande men har ännu inte hittat hem riktigt. I munnen är den ganska sval märkligt nog, ren och exakt med skärpt syra, röd frukt och dämpad eldighet (trots 14%), den är dominerad av animalisk kraft, blommor och blodstänk, under kvällen blir den galet lik en fransk nordrhônsk sak ett varmt år, men i doften drar den samtidigt åt söder med lite hallon och kirsch. Den är absolut den mest återhållna tolkningen från Eben Sadie hitintills, den stramhet man hittar i munnen kontras av yppigheten i doften. Det är vansinnigt seriöst, exakt, lent och vässat. Absolut den bästa Columella jag provat. (Syrah, Mourvèdre, Grenache)
Betyg:+++

Jag kan inte annat än gilla detta, jämfört ett år som 2007 är detta en elegant, fokuserad helt utan klibbighet och klantiga felsteg. Det är seriöst, stramt, med druvan i centrum och utan alltför mycket smink och plastik. Faktiskt lysande i sin alldeles egen stil. Skall man vara kritisk är den lite utan terroir,
’C’ satte den först i norra Rhône, sedan i Victoria innan Swartland föll henne in. Naturliga gissningar, det är absolut skitbra men saknar hemvist (vilket kanske är en bra egenskap när det gäller Sydafrika). Med tiden kommer detta att hävda sig i den absoluta elitserien, men inte ännu…

-- Winepunker

Comments

Cuvée du Vatican Château Sixtine 2010

IMG_2319


Jag
avskyr egentligen vit Rhône, ibland kan en och annan vettig årgång av Sterimberg tolereras men kombinationen av låg syra och vaxig känsla blir helt enkelt för mycket i Punkarns gom, en fundamental & oförlåtlig snedtändning. Men, när man vågar köra racet med enbart Rousanne kan det ibland fungera utan den minsta anmärkning. Just Cuvée du Vatican har visat framfötterna tidigare med sina vita alster, man lyckas fint med syrorna på ett sätt som annars är ett allvarligt problem. Här har vi en en ren & vital stämma, en stark röst med vilja och auktoritet.

Cuvée du Vatican Château Sixtine 2010
Cuvée du Vatican, Châteauneuf-du-Pape, Rhône, Frankrike
Härlig doft, utvecklad med massor av gul stenfrukt, melon, aprikos, äppel- och citrusskal, ganska exotisk - ananas & mango - med lite vax och harts men samtidigt med skärpa och exakthet, syrliga dofter sitter som en smäck. Egentligen har den allt, personlighet, rikedom, komplexitet och lite dämpad fat i bakgrunden, skitsnygg och expressiv. I munnen är den skärpt med vässade syror, citrusskal och nyanserad vax & harts, liten ton av sommaräpplen, men den känns absolut inte oxidativ, enbart komplext gulfruktig & läcker. Svansen är kryddig och fet med en del kåda och näver, eldig och komplex svans med lite rosmarin och en hel del mineral som matchar all citrus. Det är gott, balanserat och riktigt seriöst i modern & kompromisslös stil. (100% Rousanne)
Betyg:+++

Jag får fundera, men jag tror att det här är den
bästa vita Rhône jag någonsin druckit, exakta syror och prefekt vässad citrus med bredd och härlig komplexitet. Det finns närmast Burgugndiska drag i den här kompositionen, fat, fett & citrus i strålande kombination. Kudos!

IMG_2318

Vad äter man till detta då? panko- & cashew-friterade tigerräkor med mango & gurksallad och lite chilli-majjonäs kan kanske funka? Jodå, det rockar.


-- Winepunker

Comments

Colombis 2009, återbesök

IMG_2302


Isabel Ferrandos klingande rena Grenache har presenterats förut, övriga fakta är överflödiga. Grenache går att hantera på radikalt olika sätt, med samma nivå på kvaliteten går det att visa på många facetter av dess karaktär. Från solbakad och bred med oförställd glädje till den varma dansanta elegans vi hittar här. Dessutom tittar oftast terroiren lättsamt och naturligt fram genom hallon & alkohol, få druvor kan bära mark och klimat som Grenache (släktingarna som klarar det är Pinot Noir och Nebbiolo, alla tre talar samma språk men med olika dialekt liksom).

Colombis 2009
Domaine Ferrando (Domaine St. Préfert), Châteauneuf du Pape, Rhône, Frankrike
Djup doft av hallon, röda körsbär, mineralitet och oförställd vinglädje, fina torkade örter och härlig pinot-lik symfoni av röd frukt & lätt skogig undervegetation. En liten antydan till lakrits & godis, söt hallonkola med salmiak, rosmarin och vått grus. Skitläcker med all ungdom och ystert sprittande aromer, man vill bara skratta. I munnen är den snyggt eldig, packad med solmogna hallon & syrliga körsbär, perfekta silkiga tanniner och en del nötiga toner, texturen är fet med dansant frukt och elegant viftande svans. Den är utpräglat feminin med dämpat finstämda kryddiga toner i avslutet, lång eftersmak med fräscha röda bär och mjuka komplexa kryddor. Ge nästa butelj kanske fem år, bara för att se var den tar vägen.
Betyg:+++

Det här är ett ”slappna av, drick och tänk inte för mycket”-vin, det talar nästan bara till den nödtorftigt maskerade grottmänniskan man egentligen är, man grymtar, dricker och blir primitivt glad. Den är så ren, så enbart.djävla.grenache utan larv, utan fat, skärpt Mourvedre eller annat som stör upplevelsen. Det är en ton, en hög, ren och vibrerade klar ton av druva och terroir i helt avskalad förpackning. Oförställd glädje i en flaska.


-- Winepunker

Comments

Turley Moore ”Earthquake” Vineyard 2008

IMG_2301


Jag gillar inte
Larry Turleys saker, i alla fall inte de som producerats under det egna namnet. Självklart föll jag som alla andra för Frog’s Leap, vineriet Larry grundade tillsammans med John Williams de första åren under 80-talet, med sina egensinniga pastischer på etablerade storheter i Napa - men där tog det tvärstopp. När Larry startade egen låda och fokuserade på Zinfandel (och lite Petite Syrah) under första halvan av 90-talet blev resultatet ett helt annat. Med galen koncentration, tokiga alkoholnivåer (jag minns en tidig sak på över 17%) och en hel del restsocker tilltalade han väl amrisarna (mycket ParkerPoäng™ under åren blev det) men liknar i mitt tycke mest nidbilden av en söndervinifierad mutant med ena foten i starkvinsträsket. Fram till ’95 var systern Helen Turley vinmakare, det i kombination med trenderna under hela 90-talet kan förklara en del av det lite skruvade uttrycket.
Alla gånger jag provat
Tofanelli, 101 & Hayne blev det enbart förströdda noter om grovhet, inbalans och melasspackat kaffesump - de har varken varit speciellt roliga eller goda, enbart trubbigt våld mot huvudet och cymbaler i öronen. De lite enklare cuvéerna som Juvenile lider av samma sjuka, närmast porriga och syltiga kan de kanske vara goda i enstaka glas men blir snabbt kladdigt besvärliga i munnen. Jämfört andra elitproducenter som Ridge & Seghesio är det enbart klumpigt. Visst, Zinfandel har ju sina sidor men vi vet att det går att hålla ihop paketet till något snyggt bara man vill.
Försök med vita viner är inte skoj heller, visst kan man se kvaliteten & ambitionen bakom uttrycket men de är för katten inte ihopsydda som vita viner skall vara. Låga syror, burkmajs och mastigt oljig känsla, massor av alkohol toppat med rostade fat är inte mig grej direkt.

Men,
så dyker det upp något snett från vänster och sätter en buckla i skrovet av fördomar. Moore ”Earthquake” Vineyard var radikalt annorlunda mot allt annat, strukturerad som en modern Châteauneuf med sprittande glädje och bra skärpt balans fick det i alla fall mig att se ut som en fågelholk. Att det var en Turley kändes helt obegripligt, den var ju för tusan snygg. Så, en jämförelse med en sex år yngre broder högg jag på direkt när chansen dök upp.

Turley Moore ”Earthquake” Vineyard 2008
Turley, Napa Valley, Californien, USA
Solmogen doft, packad av körsbär, lakrits, hallon och lite kåda, det är nästan så det dyker upp macchia/garrigue och en del anis. Den har bra frächör och yppig glädje, all alkohol (15.8%) är snyggt invävd i den fruktiga & kryddiga strukturen. Det finns klara paralleller till en fint stoppad Ch9dP, till och med mineraliteten finns på plats men samtidigt avviker den med viss mynta & lite kul (?) ton av linement, rödbetor och nejlikeolja. I munnen är den tät, solbakad med fint definerade syror och fina sandiga kakaolika tanniner, körsbär och lakrits, lite salmiak och rosmarin med fin rakryggad kärvhet. Svansen är aningen sotig, lätt eldig med skalbitterhet och massor av sura körsbär, eftersmaken lite snyggt bitter med solbakade men absolut inte brända drag. Det är gott, snyggt och väl sammansatt, kanske lite tung i gumpen jämfört 2002:an men samtidigt med bättre och seriösare tanniner & kryddor. Mot slutet av flaskan känns den kanske aningen svårsmält, men med en bit ost slinker den ner utan problem. Det får bli 3+ i alla fall, men betyget är knappt.
Betyg:+++

Man måste sätta sin fördomar i skottlinjen ibland, det är alltid nyttigt att få självklara sanningar ifrågasatta och motbevisade. Använda ord som elegant i det här sammanhanget är helt fel, det är givetvis fullmatat med gasen i botten & lite lagom hemtrevligt trubbigt våld mot skallbenet men samtidigt med känsla, lyhördhet och balans. Det är svårt att tänka sig helt
ren Zinfandel tekniskt bättre än så här, blandar man den med lite uppstagande andra druvor får man ett helt annat djur givetvis. Detta är essensen av druvan, själen, väl hanterat med en underliggande komplexitet & primal glädje, faktiskt mycket svårt att anmärka på, gott & begripligt för alla med huvudet påskruvat. Vi är väldigt långt från Tofanelli, väldigt, väldigt långt...

-- Winepunker

Comments

Pagos Viejos 2005

IMG_2290


Fick man
stryk för en italiensk modernist får man väl bomber i brevlådan för en spansk dito. Artadi bryter mot alla traditioner och gör nyskapande och påkostade godsaker i närmast avantgardistisk stil. Vinerna är franskinspirerade, rena och lite flörtiga mot internationella bedömare men samtidigt med ryggrad och stramhet nog för att falla liberala traditionalister på läppen. Jag gillar detta, men har samtidigt lite problem med typiciteten, något jag får diskontera på min egen oerfarenhet snarare än ett problem med vinet. Skall fan klaga på modern Rioja när jag inte vet hur modern Rioja skall smaka, jag har knappt hundratalet modernister under bältet så det vore förmätet att fälla dom med så lite erfarenhet.

Pagos Viejos 2005
Artadi, Rioja, Spanien
Läcker doft, snyggt & sammanhållet fatad med kryddiga komponenter och dämpad svart & röd frukt, lite lakrits, blodstänk, rökelse och finstämda kaffetoner. Efterhand utvecklar den hyvlat ädelträ, nästan ceder, choklad och söta röda körsbär, den är komplex men samtidigt utan riktig vektor - god och enormt välgjord men saknar adress liksom. I munnen är den rakryggad och rik, bra silkigt sandiga tanniner med toner av kaffe och lite eldiga röda vinbär, faten finns tydligt där, men är stilrena och fint uppbackade av röd & svart frukt. Det är oerhört seriöst men saknar lite ursprungskänsla, svansen är snyggt balanserat eldig med fin matvänlig bitterhet. Gott, snyggt, nyanserat och väl sammansatt. Avsaknaden av ursprung får tillräknas Punkarn snarare än vinet, det är personlig men svårplacerad. Betyget är snålt, hade den talat bättre spanska hade det blivit 3+ alla gånger.
Betyg:++

Det är gott, snyggt och vuxet med köttvänlig struktur men jag fattar inte vad det kommer ifrån. Den här gången blev det en halvblind sak i kamp med sex andra viner, alla klassiker. Jag listade till slut ut vad som var i flaskan men resonerade mest genom uteslutning, inget annat passade in alls så den ”modena spanjacken” blev kvar sist.
Defensiv seger liksom, borde de inte kunna uttrycka något mer än ”bra skit”??

-- Winepunker

Comments

Reynvaan In The Rocks 2010

IMG_2263


När jag dricker en väl sammansatt och uttrycksfull Syrah samjäst med några klasar gröna druvor inser jag att det nästan räcker med det, jag behöver inte få ut mer av livet så länge flaskan inte är helt tom.
Côte-Rôtie, Beechworth (flera gånger), Canberra District, Santa Rita Hills och Columbia Valley står alla för sin egna tolkning av denna grundbult i vinvärlden. Cuvéen är lika viktig som den klassiska bordeauxblandningen men den tycks kräva mer av klimat & terroir för att få just den där lite skitiga & saftigt köttiga stilen och samtidigt visa på en floral och expressiv doft. Man lyckas lite varstans utanför moderlandet men alltför ofta vågar man inte hålla igen tyglarna tillräckligt för att stämman skall bli nog hög & klar. Det känns som man måste vara lite mer lagd åt Bourgogne snarare än Bordeaux i tankesättet för att tonerna skall bli de rätta, kraften är förstås viktig men saknas skärpan blir det alltför lätt bara en väldigt god flaska fruktplump.

Verkligen kämpa mot bättre Côte-Rôtie kvalitets- och stilmässigt kan väldigt få dock.
Enstaka trollkarlar i Australien klarar biffen, någon slinger från Schweiz och några få i Kalifornien även om stilen då normalt börjar dra åt ett helt annat håll. Men, på senare år har utmanare börjat spänna musklerna, från Washington State har en lätt porlande bäck av strålande väl sammansatta samjästa pärlor visat sig. Av det jag själv provat har mindre delar av Charles Smith's sortiment visat sig vara riktigt vässat och stilrent, det finns andra förstås, Cayuse lyckas nästan med det exakta uttrycket likaså. Men, den som hållit den absolut högsta nivån i klassen "Côte-Rôtie hommage utan direkt risk till förväxling" (eller?) är nog Reynvaan.

Reynvaan In The Rocks 2010
Reynvaan, Walla Walla Valley, Washington, USA
Läckert anslag med köttslamsor och fårtalg, snyggt parfymerad och vild med tät svart frukt, plommon & björnbär, massor av komplexa kryddor. Den har egentligen allt, blod & hyacint dominerar, stenkross med lite lakrits & oregano i övertonerna. I munnen är den rökig och djuriskt vild, tät med lakrits, torkade örtkryddor och råbiff. Den är helt underbar, kroppen sotigt skitig och samtidigt örtigt floral, den har lite lagom svala drag i svansen. På många sätt är detta ganska likt en Côte-Rôtie, men samtidigt inte, det är ett helt eget djur som uttrycker druvorna med absolut gehör. Eftersmaken är kryddig, tät och ännu ungdomlig. Den är skitbra idag men har fantastiskt mycket mer att ge, det är en seriös spelare som kommer att bättra sig under minst ett decennium.
Betyg:+++

Fan vad detta är bra, den kan ställa sig rakryggat upp mot alla utom de allra bästa från
Côte-Rôte (Guigal vill säga) vilken dag som helst i veckan. Stilen är personlig och annorlunda, men kvaliteten är på absolut nivå med samma kraft och personligt uttryck. Skitgott på alla plan! Kudos!

(Vinopia gör den tillgänglig i Sverige, överpris givetvis eftersom privatimport krävs men var gör man inte för konsten ??)

-- Winepunker

Comments

Gaisböhl 2009

IMG_2253


En inte hundraprocentig upplevelse med
Idig nyligen fick mig att vända näsan mot tryggheten själv. För mig började resan med torr Riesling via kusinen till Gaisböhl, Ungeheuer 1997, sedan dess är Bürklin-Wolf en riktig snuttefilt i Casa Punk. Faktum är att Bürklin-Wolf är kanske den producent utanför Nahe med absolut bäst konsistens, högst lägstanivå och snyggast hantering av årgångsuttryck.

Gaisböhl 2009
Dr Bürklin-Wolf, Grosses Gewächs Monopol (butelj 1232), Pfalz, Tyskland
Underbar doft, massor av ren mineral, flintkross och floralt parfymerade övertoner, hyacint & dyr parfym. Det finns en del exotiska toner under all citrus & gula plommon, kanske omogen mango och passionsfrukt, den är rik och bred. I munnen är den rakryggad och exakt med höga syror och fantastisk ’09-frukt, citrus och galet med mineral, den är förvånande stram och seriös med tanke på året, den känns väldigt viktig med ett litet, litet strängt drag. Eftersmaken är packad av krossad sten och limesezt, liten spritzig känsla, så krispig och klingande att man bara vill gråta. Alldeles fenomenal, fast i väldigt annan stil än systervinet Pechstein. Superb!
Betyg:+++

Det är bara
gott, klassiskt och rent med druvan i absolut fokus. Jag kanske föredrar Pechstein stilmässigt men när Gaisböhl blir så här är det bara att kapitulera. Dessutom är 13,5% alkohol förrädiskt väl inbakat i vinet, inte den minsta puff av eldighet hittar fram, något som ibland märker Gaisböhl en aning (minns 1997, direkt alkosöt).

-- Winepunker

Comments

Dedicato a Walter 2007

IMG_2252


Få viner är så avskydda i bolggsfären som
Bolgheri. Med enbart franska druvor, en kopia med sydländska drag som provocerar de rättrogna alldeles tokmycket, verkar det vara ett rött skynke för amatörtyckarna. Själv gillar jag Bolgheri generellt, inte för typiciteten (även om den finns där tämligen tydligt) utan för den absoluta kvaliteten. Lyckas Gaia med sin Camarcanda borde Allegrini lyckas med sin Poggio Al Tesoro, alla tidigare försök har visat på absolut skärpa och exakthet, ett år som 2007 borde vara tämligen vettigt om korten landar som man kan hoppas.

Dedicato a Walter 2007
Poggio al Tesoro, Bolgheri, Toscana,Italien
Tät och ganska köttig doft med massor av körsbär, anis, rökiga fat, flintkross och en hel del aristokratiskt parfymerade drag, choklad och rökelse, läder med en del pyrande björkved och rosmarin. Visst finns där en del klassiskt gräsiga drag men bara i bakgrunden, den är dominerad av dyra kryddor och inte av örtighet. I munnen är den bestämd och bred med mineralsälta & massor av aromatisk kåda, lätta nyanserade fat, tjock av svart frukt men samtidigt med pigga syror och en hel del komplexa kryddiga & skogiga toner. Detta är mycket seriöst, betydligt bättre än både ’05 & ’06, renhet och kraft i ett härligt paket. Men, det är inget för den hjärtsvage, tyngden och intensiteten kan skrämma alla de som bara dricker Frappato & anemisk Pinot.
(100% Cabernet Franc)

Betyg:+++

Detta är djävligt gott, doften är intensiv och strukturerad på ett sätt som Bordeaux ofta bara kan drömma om, smaken är expressiv och rik med okomplicerat och primat uttryck. Varför klaga på detta? Visst fins faten där men de är absolut integrerade och perfekt inpackade i vinet. Fjollputtarna som bara sniffar på Nerello och kvasimogen Pinot skall hålla sig borta, men har man lite hår på bröstet och muskler på överarmarna är det bara att öppna foderluckorna och tanka. Gott & redigt, intensivt och välgjort med så mycket
Bolgheri man nu kan packa in i ett vin (det vill säga mindre terroir än en typisk Etna Rosso men mer än en generisk Napa). Alldeles utmärkt, och den kommer att bli bättre med ytterligare några år på rygg.

-- Winepunker

Comments

Domaine de Cristia 2009

IMG_2250


Värmen och
Weber kräver godsaker med mycket Grenache, Ch9dP Domaine de Cristia har några många år varit en stapelvara i Casa Punk™, en solid och sötfruktig maffputte med definierade syror att matcha de kremerade köttslamsorna med. Jag har alltid känt mig bekväm med vinet, trygg att årgång & terroir är normalt tveklöst uttrycket i expressiv anda. Men, 2009 fick mig att tveka en aning senast.

Domaine de Cristia 2009
Domaine de Cristia, Châteauneuf-du-Pape, Rhône, Frankrike
Intensiv och uttrycksfull doft med skogshallon, jordgubb och krossade körsbär, en del kåda & harts, rosmarin och lakrits, bra djup & bredd, snygga fat med lite fudge och parfymerad karamell. Den är inbjudnande och läcker, skärpt med massor av söta kryddor. I munnen är den packad av sura körsbär, skogshallon och eldig krydda, tallbarr och kåda, lite karamell och en hel del aromatisk parfym. Den är ren och snygg med massor av perfekt mogen & kryddig frukt, men, den är samtidigt aningen klinisk. Den är intensiv och omedelbar men tyvärr väl polerad och helt utan funk & våt päls. Gott, men saknar den riktiga personliga touchen, ett galet bra industrivin liksom.
Betyg:++

Gott, välgjort & mycket lättillgängligt, men tyvärr en aning
tråkigt, en oförlåtlig synd när det gäller viner över 250:-.
Man måste kapitulera för fruktkvaliteten, absolut mognad och perfekt utveckling men tyvärr är det kliniska draget dominant. Man saknar bullret, larmet & funket i 2007 och syrorna & glädjen i 2010, det här paketet är gott men tyvärr lite ointressant.

-- Winepunker

Comments

Idig 2009

IMG_2249


Det har blivit mest Nahe senaste tiden, mitt älskade Pfalz har hamnat på undantag en aning under spärrmattan av strålande viner avfyrade av herrar Dönnhoff, Schönleber & Fröhlich. Så, kanske dags för återbesök hos en av de som lärde mig att uppskatta riktigt torr Riesling för sådär femton år sedan.
Senast Idig 2009 korkades upp var jag lite tveksam.

Idig, Grosses Gewächs 2009
Riesling Grosses Gewächs, Weingut A Christmann, Pfalz, Tyskland
Gulfruktig och aromatisk doft med plommon, mango och ännu en hel del babyfett besynnerligt nog. Päron, gräs och aromatisk exotisk frukt dominerar tillsammans med skiffer & krossad sten, mineral galore parat med en udda ton av rökelse och parfymerad humle, närmast vildjäst känsla. I munnen är den mineralstinn & rik, bred med massor av citrus och samma aromatiska parfymerade toner, som en 20% Pinot Gris tvingats ned i brygden. Kroppen är en kombination av krossad kiesel, tvål och ananas, omogna päron och en del limeskal. En liten alkobitter ton i svansen stör tyvärr, den är välgjord men känns lite atypisk med alla blommor och aromatik.
Betyg:++

Den är rätt märklig, känns knappt som en Riesling även om syror & mineral är på plats. De exotiska och parfymerat kryddiga dragen gör den fasligt egen, Idig mår nog betydligt bättre svalare år. Kikar jag i gamla noter visar sig år som 2004 & 2005 vara riktigt vässade, exotiska i typisk Christmann-stil men fortfarande med skärpa och nerv - 2007 & 2009 upplevs i jämförelse lite klumpiga.

-- Winepunker

Comments

Amon-Ra Barossa Valley Shiraz 2007

IMG_2246


Vissa årgångar skall man vara försiktig med även från OZ, blir klimatet för hett avstannar mognaden och besynnerliga själkiga och örtiga toner blandas med bröksvart frukt i en ohelig blandning. Speciellt South Australia har haft sina problem under 2000-talet, svalare regioner som Western Australia har klarat de senaste decenniets värmeböljor och knasiga torka/nederbörd betydligt bättre än solstekta McLaren och Barossa.

IMG_2247


Amon-Ra Barossa Valley Shiraz 2007
Glaetzer Wines, Barossa Valley, South Australia, Australien
Kryddig doft, massor av kanel och kardemumma, läcker svart frukt i förvånande sval stil, lite örtiga övertoner med kåda och parfymerade drag. Visst finns där en hel del fat & anstrykning av vanilj men det är absolut innanför rågången, den har lite känsla av karamell men samtidigt en snygg renhet i frukten, lite kul stenkross toppar upp. I munnen är den rik med tät svart & röd frukt, snygga fat och lite rostade toner. Tyvärr är syrorna lite aggressiva, aningen skarpa gentemot frukt & örtiga drag. Svansen är kärv, slånbär och kärniga sura körsbär, viss bredd men samtidigt en kådig kärvhet som ger ett aningen ogint & vresigt intryck. Den är god, men samtidigt absolut den sämsta av de Amon-Ra jag provat, glädjen saknas helt även om den är förhållandevis väl sammansatt. Kanske lite tid i källaren kan göra skillnad men jag tvekar, syrorna känns alltför dissonanta.
Betyg:+(+)

Årgången är rätt knepig, mycket hastigt mognad frukt i slutet av februari efter en värmeknäpp ställde till det med den fysiologiska utvecklingen. Många 2007:or lider av samma problem som 1989, 1993 & 2003, hetsmognad och konstiga syror i skev balans.
Den inbyggda lite slanka strukturen kan kanske tilltala de som är rädda för alltför hög koncentration och mogen frukt, men detta är inte på den nivå man kan kräva & förvänta sig trots förhållandena, den är inte helt balanserad faktiskt.

-- Winepunker

Comments

Vasse Felix Heytesbury Chardonnay 2010

IMG_2245


Margaret River kan hantera klassiska druvor med bravur, speciellt de vita med Chardonnay i spetsen lyckas man hantera i absolut världsklass. Kikar man på ett vin som Leeuwin Estate Art Series Chardonnay inser man att storheten finns där, inbäddad och vässad med samma skärpa och definition som de allra bästa från froggarnas rike.
Men,
Leeuwin är ingalunda ensamma, en kader av likasinnade samsas i Maragrets magra jord och har utvecklats på samma progressiva sätt de senaste dryga decenniet sedan jag & C var där sist.

Vasse Felix Heytesbury Chardonnay 2010
Vasse Felix, Margaret River, Western Australia, Australien
Skärpt gulfruktig doft med massor av mineral och snygga fat, drag av citronskal och kvitten, flintkross i mycket aristokratisk och eurocentrisk stil. Lite bladiga toner utvecklas efterhand, omogen ananas och liten, liten mynta (?!). I munnen är den exakt, ren med perfekt hanterade fat, strålande syror och en liten fet nötig ton, bara aningen exotisk med mineral och skiffer i förgrunden. Svansen är krävande och ännu oförlöst, limeskal och flintkross i eftersmaken. Skitgod och lovande, vansinnigt lik en Puligny måste tillstås.
Betyg:++(+)

C’s resonemang är härligt. ”Den är fransk, säkert Bourgogne, troligen Puligny men med gardering på någon fatofil från Chablis, nehej, inte de!? Då är det från Maragret,
Leeuwin eller Voyager får det väl bli…”
Det är få som är kallade och färre som levererar, Chardonnay i den här stilen hittar man inte ofta utanför moderlandet men ibland blir det läskigt bra. Om en tre/fyra år har vi en självklar 3+ i förrådet. Fan, de har skärpt sig de senaste åren där nere i OZ.

-- Winepunker

Comments

Idus 2009

IMG_2244


Spanien är föremål för
en evig debatt, är det bara överkoncentrerade och brökfatade monster som samlar Parkerpoäng™ eller viner i sin egen stil med personlighet som kräver respekt och tanke?
I
Casa Punk™ har betyget lutat år ’personlighet’ men just Priorat har varit lite på skitlistan, ofta med besvärande brända toner och knepig bitterhet har distriktet visat på en tvehågsenhet. Ibland visar det däremot på absolut världsklass, Clos Mogador är en svårslagen favorit.

Idus 2009
Vall Llach, Priorat, Spanien
Intensiv doft med plommon, vinteräpplen och massor av söta körsbär, snygga fat & kåda, eldig och rik med definition och stenkross, en hel del kryddor, rosmarin och kardemumma, lite kanel och torkade nejlikor. Drag av choklad och kirsch. Den är väldigt typisk men med ovanlig intensitet och öppen karaktär. I munnen är den bred & rik, packad av mineral, stenkross och bitter choklad. Den är driven av körsbär, slånbär och lite intressant själkiga toner, krävande och seriös med strålande tanniner. Det finns en liten oroväckande bränd ton i svansen, en över-koncentrerad känsla i avslutet, inget som stör men det är nog inget lagringskprojekt med tanke på fruktmognad och vidöppen struktur. God, redig och väldigt typisk.
Betyg:++

Det är inte illa, lite väl burdust men samtidigt med en härlig
vilja och glädje. Inget finlir direkt men med absolut hängivenhet till distrikt och terroir. Jag tror på många sätt detta är precis vad Priorat är, detta är det exakta uttrycket, drick ungt och baxna inte för alkohol och mineralitet. Gott? Jajjamen! Stort? Aldrig!

-- Winepunker

Comments

A la Gloire de mon Grand-Père 2010

IMG_2234


Nyligen provade AuZone
Bosquet des Papes Cuvée Grenache 2000 (ej bloggat, för mycket att göra), samma vin som detta men under annat namn. Vinet var alltför gammalt med uttorkad & kärv struktur, tomatketchup i doften och grov avslutning. Jag har en känsla att rena Grenache från Ch9dP skall konsumeras ganska unga på de hela taget, vissa storheter undantaget förstås.

A la Gloire de mon Grand-Père 2010
Bosquet des Papes, Chaâteauneuf-du-Pape, Rhône, Frankrike
Rätt läcker primär doft med kåda, macchia/garrigue, massakrerade körsbär, björnbär och skogshallon. Det finns en underliggande fruktfetma, perfekt moget råmaterial med absolut kvalitet, lakrits och en del florala övertoner, hyacint och rosor och en antydan av nyhyvlad teak. I munnen är den rik, fruktren och packad med körsbär, kirsch, kåda och rosmarin, den är läcker men svårbedömd i sin ungdom. Det finns en kärvhet i botten, bra sandiga tanniner med en lite uppstudsig framtoning, frukten är vässad, syrorna hyfsat skärpta och en underliggande komplexitet väntar på att blomma ut. Gen den lite tid så blir det nog bättre, men, den har ett lätt tillrättalagt drag. Den känns polerad och väl stylad för min smak, helt utan funk, man blir lite manipulerad. Man måste säga att Robbans 98+ är mycket förvånande.
Betyg:++(mycket tveksamt +)

Det är inte illa men upplevs kanske aningen plastikopererat,
det har på andra håll knystats om Cambies utslätning men just nu känns det mest som en tidsfråga. Det här kommer att bli bättre i alla vektorer, om det orkar upp till 3+ får framtiden utvisa men jag är klart tveksam.
Att Wine Advocate satte 98+ på detta är helt perverst, tvångsmässigt önsketänkande minst sagt.

-- Winepunker

Comments

Dellchen 2010

IMG_2233


Jag bara måste tillbaka till
Dönnhoff, kanske den bäste av dem alla. Visst, Keller och Bürklin-Wolf ger en hel del vilket anständigt år som helst, men när det verkligen gnisslar presterar Helmut som ingen annan. Ta ett år som 2008, med drag av 2006 fast i mer dämpad stil lyckas Helmut helt utan anmärkning. Ingen annan har samma handlag, samma finkänsliga hantering av druvmaterial och absoluta hängivelse till terroir och ursprung.
Man kan säga att förväntningarna kring
Dellchen 2010 var ganska uppskruvade…

Dellchen 2010
Dönnhoff, QbA Trocken, Norheimer Dellchen, Grosses Gewächs, Nahe, Tyskland
Underbart sprittande glad doft med citrus, limeskal och mineral galore. Man hittar både musselskal och persikor, aningen rabarber och liten parfym med antydan till gröna blad. De gröna tonerna kommer att försvinna inom ett halvår, var så säker. I munnen är den är perfekt sammansatt, rakryggad med rikedom och vansinniga syror, skärpta som rakblad men samtidigt i perfekt harmoni med frukt & struktur. Helt enorm med citronkarameller och flintkross, nässlor, basilika och ananas i svansen, komplex trots ungdom och all inbjudande frukt. Detta är precis allt en Riesling vill & kan vara, det är idag fullständigt strålande, om ett eller två år är det med säkerhet stort.
Betyg:+++(+)

Årgången är exceptionell, vinet närmast obscent bra med syrorna och exaktheten uttryckt i perfekt ackord. Den här gången har Helmut, häxmästaren av Nahe, lyckats få till sin
Dellchen till och med bättre än 2007 & 2009. Här har vi precis allt, absolut skärpa och samtidigt följsamhet med bredd & rikedom, hur djävla bra som helst helt enkelt. Riktigt djävla gott skit! Tänk att detta reades ut av Bolis mot slutet, att publikum inte fattar vad de skall köpa?! Ibland känner man sig som Strindberg, det är verkligen synd om människorna…

-- Winepunker

Comments

Nashwauk Wrecked Shiraz 2008

IMG_2229


För en vecka sedan provade vi
Taberner, ett ganska extremt uttryck av druvan i eberisk kostym. En klar parallell finns i Reid Boswards systervin till storheten Old Bastard, druvan uttryckt med maximal oktanhalt fast i annan skrud. Wrecked är ett annorlunda djur, en mindre nyanserad men samtidigt mer omedelbar konstruktion, pang på rödbetan med allt McLaren har att erbjuda.

Nashwauk Wrecked Shiraz 2008
Nashwauk (Reid Bosward), McLaren Vale, South Australia, Australien
Intensiv och eldig doft, litet dämpat inslag av mynta & eukalyptus men den är samtidigt nyanserat återhållen på den fronten. En del grillat kött, choklad och massor av björnbär dominerar, rökig och kryddigt komplex, lite målarlåda med kåda & rosmarin, köttigt eldiga drag. Snygg trots 15,5% raketbränsle, faten finns där men tar inte överhanden utan håller sig på rätt sida rågången.
Smaken är expressiv med eldig röd & svart frukt, len med exemplariska tanniner, trots alkoholen är den fenomenalt balanserad & exakt. Känslan är mjukt mullig med sandig struktur, len & lätt vild med pälsiga drag, aningen blod & charkuterier. Svansen har kryddiga drag och en hel del lakrits, den är förvånande komplex och harmonisk. Skall man vara kritisk är den aningen stylad, väl fullmatad faktiskt, det finns givetvis ett manipulativt drag jag inte kan med riktigt tyvärr. Men, 2+ med chans till en eventuell framtida uppgradering är givet.
Betyg:++(+)

Det är inställsamt och lent, snyggt hanterat trots alkoholnivåerna, läckert och med personlighet. Men, det är en balansgång som kräver känsla & handlag, 15%+ är inte lätthanterligt på något sätt men det funkar när en av mästarna drar i spakarna.

-- Winepunker

Comments

Taberner N° 1 - 2006

IMG_2210


Så var det den där
debatten om Spanien, stylat & trist eller välgjort & personligt? Huerta de Albalás Taberner har provats flera gånger förr, stadigt på väg mot något rätt lyckat bara faten kan krypa in i vinet och låta blommor & blod spela fritt. Vinarskallen beskrev vinet en gång som ”vaniljsauterad bacon”, kanske en överdrift men faten var lite av ett problem i början av parabeln.

Taberner N° 1 - 2006
Huerta de Albalá, Cádiz, Spanien
Intensiv doft, massor av svart skärpt frukt och lyxiga, prominenta men snyggt hanterade fat, lite macchia, mörk choklad och en rejäl dos charkuterier. Det finns en del svala blommiga toner med blodstänk också, råbiff & rosor, hallon & nyslaktat får, allmänt läckert uttryck av druvan. I munnen har den exakta och väl definierade syror, massor av röda bär, hallon och sura körsbär med en del kåda, rosmarin och rökt känsla. Den är superb, svansen är pepprig och fylld av torkade örter, liten snygg bitterhet gör den vuxen och personlig. Den känns på absolut topp, ett år på rygg har gjort susen.
Betyg:+++

Den har absolut vuxit ett nummer de senaste åren, faten ligger inte alls utanpå längre utan vadderar fint syror och svart frukt. Kalla den elegant går inte, men den är absolut väl sammansatt med intensivt uttryck av druvan, skärpa och rikedom i strålande kombination. Terroir då? Tja, vad skall man säga? Man har ju inte många Syrah från Cádiz under bältet direkt. Framtoningen är rätt internationell men samtidigt uttrycksfull, finns det något speciellt här eller är det bara vinmakning galore? Jag tror, hoppas, att det finns något av distrikt & land i detta som skulle gå att lära sig med lite lagom tid & ansträngning.

-- Winepunker

Comments

Neudorf Pinot Rosé 2011

IMG_2209


Rosé och Punkarn är som vatten och valnötsolja, de beblandar sig mycket ogärna även om våld används. Visst, det går ned en del rosa saker från Champagne under året men i övrigt är rosé i princip bannlyst i Casa Punk. Men, undantag görs (motvilligt), varje år dagen före midsommar delar C & Punkarn på en flaska rekommenderad av personalen i Söderhallarna. I år blev det en ren Pinot från
Neurdorf i Nelson, en producent med riktigt seriös Chardonnay och egen & viktig Pinot Noir, någon som kanske borde avhålla sig från rosé men som samtidigt har potential att göra något vettigt.

Neudorf Pinot Rosé 2011
Neudorf Vineyards, Nelson, Nya Zeeland
Mjukt rödfruktig doft med inslag av hallon, jordgubbe, tranbär, örter, undervegetation och lite kul torkad frukt, det finns en liten vuxen skogig & kådig överton. Den känns riktigt seriös. I munnen är den mer rödvin är vitvin, friska syror med prominent kropp, hallon och lite slånbär, lätta men skärpta tanniner och en del citrusskal. Grapefrukt och blommighet i svansen, kanske syrén, fint parfymerad och vuxet bitter avslutning. Det är en vässad, rakryggad och rödvinsinspirerad rosé, kanske så god de någonsin blir. Betyget är generöst, men det får bli 2+ i alla fall, kors i taket.
Betyg:++

OK, jag köper det här, det är seriöst och gott med definition och personlighet. Det finns en klart vuxen framtoning långt från de godisartade boxar som krängs av Bolis under den perversa rosésäsongen. Faktum är att det drar mer åt rödvin än vitt, tanniner och struktur är rakryggad och bestämd, jag gillar
mycket motvilligt detta…

-- Winepunker

Comments

Felsenberg 2009

IMG_2208


Vi fortsätter att traggla oss igenom de säkraste korten vi har på hand. C fick plocka ur förrådet, en GG från Nahe 2009 blev det självklara valet, det år & distrikt som bjudit på
störst nöje de senaste åren när det gäller vitt faktiskt. Det är ett riktigt bra & solitt vin, men inte ens Häxmästaren orkar upp till 4+, vi får se vad 2010 presterar med tiden.

Felsenberg Grosses Gewächs 2009
Schloßböckelheimer Felsenberg, Dönnhoff, QbA Trocken, Nahe, Tyskland
Underbart mineralig doft med krossad flinta, citronskal och lite blommiga aromer, drag av rosor och syrén, elegant och snygg med lite nässlor och örtiga toner, späda rabarber och lime, superläcker. I munnen är den tät, intensiv med skärpta krispiga syror och massiv mineral, krossad flinta & skiffer. Frukten drar år det exotiska, passionsfrukt & citrus blandas med persika och ananas. Den är vass, ren och underbart harmonisk, perekt avvägd balans och vågad rikedom. Svansen är vuxet mineralbitter med rasren längd, vässade syror och lysande finess. Alldeles djävla skitbra!
Betyg:+++(+)

Fenomenalt, strålande och rent, det finns en underbar definition med exakta syror och klingande ackord. Allt är
på plats, men, det finns samtidigt ett lite konstruerat drag, lite stylat liksom. Det kan vara en tidsfråga, ge den ett år till kanske 4+ sitter där i alla fall…

-- Winepunker

Comments

Mountford Estate Pinot Noir 2007

Mountford


Sista flaskan gick i kväll, provad sju gånger sedan oktober 2009 har den visat på en fin progressiv kurva. Varje gång bättre, mer harmonisk och komplex till en perfekt topp som är precis nu. Tidigare noter kan man hitta bl.a.
här & här.

Mountford Estate Pinot Noir 2007
Mountford Estate, Waipara, Canterbury, Nya Zeeland
Intensiv, köttig och galet djurisk doft med skogshallon, mörka körsbär, en hel massa skit med blodstänkt undervegetation & multna löv, faten är återhållna och försiktiga. Enormt expressiv med rökig mognad, den har drag av klassisk Syrah, njurtalg och våt hund. I munnen är den utvecklad, tät & rik med massor av kryddor, skogshallon, sötlakrits och råbiff. Tanninerna är silkiga, supersnygga och perfekt dämpade. Svansen är komplex, lite kåda och örter, alldeles strålande. Det är ett maxat, eget och intensivt uttryck av druvan utan att någonsin bli klumpigt eller överkoncentrerat, skitgott på alla plan.
Betyg:+++

Detta är en härlig parallell till
Felton Road, ett mindre fuktigt och mer vilt uttryck men med samma absoluta kvalitet. Druvmaterialet är perfekt, handlaget är eurocentriskt och personligt, här har vi en skopa Volnay och några droppar Vosne-Romanée blandat med Kiwi-soppan. Det är strålande och intellektuellt, tackar för det Kathryn.

-- Winepunker

Comments

Pechstein 2009 - Revisited #2

IMG_2206


Skall man tala om strykvargar ligger
Bürklin-Wolf & Pechstein väldigt bra till, en årgång som 2009 uttrycker precis allt både producent och terroir kan åstadkomma egentligen. Tidigare försök har varit bedövande nära att hitta fram till 4+ men inte riktigt orkat, man undrar om potentialen finns?

Pechstein 2009
Dr Bürklin-Wolf, Forster Pechstein (Cuvée GC), QmP Trocken, Pfalz, Tyskland
Tät, intensiv och uttrycksfull doft med intensiv mineral, citrus & flintkross, lite exotisk överton med syrlig passionsfrukt, liten petroleum och aningen honung. Liten utvecklad rökig ton kikar fram efterhand, rabarber och örtiga övertoner. Fullkomligt strålande läcker! Smaken är tät, rik och exakt med galet mycket mineral och citrus, lite omogen Granny Smith, limeskal och exotisk ton breddar vinet, aristokratiskt mineralbitter i svansen. Den är lång, rik, vässad och perfekt balanserad med underbar utvecklad struktur, den är på absolut topp, början av toppen förstås men likväl på topp. På många sätt är detta Riesling uttryckt maximalt, mycket bättre än så här blir det inte i Pfalz. Absolut skitgott!
Betyg:+++

Vad mer kan man begära av Riesling? Tja, möjligen att den är från Nahe & aningen mer vässad. Det känns som den snubblar bara en liten, liten aning för att hitta hela vägen fram till 4+, det är inte riktig stort, men det är in i helvete gott!

-- Winepunker

Comments

Ferrer Bobet Selecció Especial 2010

IMG_2205


Av alla spanjacker de senaste åren har
Ferrer Bobet varit ett av de mest pålitliga bruksvinerna, flera gånger har den visat på skärpa och enkel inbjudande stil utan överkoncentration eller brända toner. Standardvinet har visat sig flera gånger på Bolis, men elitcuvéen Selecció Especial (95% Carignan, 5% Grenache) hade aldrig tidigare bjudits ut i Sverige när 2010 släpptes i april. Hundraårig Carignan jäst på stora träfat utgör basen följt av malolaktisk på täta lättrostade franska fat i 18 månader, oklarad och ofiltrerad buteljeras den sedan och ligger 11 månader innan försäljning.

Ferrer Bobet Selecció Especial 2010
Ferrer Bobet, Priorat, Spanien
Läckert rödfruktig primär doft, lingon, plommon och en hel del blodigt köttiga & florala toner, faten finns där men är snygga och avvägda. Drag av rivna rödbetor och färska örter, rätt stram och aristokratiskt kryddig, charkuterier och slaktbänk får den att slutta lätt åt norra Rhône besynnerligt nog. I munnen är den ganska slankt rödfruktig, närmast elegant med blod och oförlöst kryddighet, den är skärpt med täthet och vuxet vässad tanninstruktur, sträv med lingon och lite slånbär i svansen under alla plommon. Det är ett helt annat djur än lillebror, det är kanske den mest vässade och slankt rakryggade Priorat jag provat. Här har vi potential för framtiden, 3+ är nog en självklarhet om fyra/fem, strukturen är galet lovande.
Betyg:++(+)

Det är förvånande skärpt och köttigt, den är upprätt med förnäm och framåt personlighet. Helt annat än något annat från Priorat jag provat, och jag verkligen gillar den här vinkeln på distriket. Tänk om man hade samjäst lite vita druvor i den också, då hade den första Côte-Rôtie från Spanien sett dagens ljus. Gott & viktigt, kudos!

-- Winepunker

Comments

Seewinkler Impressionen TBA 1991

IMG_2193


Vissa flaskor biter sig fast i källaren och blir liksom bara kvar, ett slags vinets limbo där när varken finns vilja eller tillfälle att dra ur korken. Jag har många söta saker som tyvärr hör till den kategorin, när rödvinet är urdrucket och desserten kommer fram är jag & C oftast mer upplagda för kaffe och möjligen någon starkvara. Det blir aldrig dags för sötsakerna, de åldras och blir ibland gistna, speciellt de billiga kantrar efter tio/femton år. Men, undantag finns när åldrandet fé gör stora saker med billighetsinköpen.

IMG_2194 IMG_2195


Seewinkler Impressionen TBA 1991
Kaisergarten Wein, Trockenbeerenauslese, Neusiedlersee, Österrike
Tät doft, massor av mandel, melass och bortytis, rostad med bränt socker och apelsinskal, fikon och torkad söt frukt, grillad citrus. Underbar russinton med kryddor och höga citrusaromer, närmast exotisk, söt ananas och mango. I munnen är den mogen, bred och expressiv med massor av torkad frukt, färska fikon och härligt kanderade apelsinskal, passionsfrukt & ananas, den är härligt rostad och bred. Svansen är packad med mandel och valnötter, honung och aprikosmarmelad. Förvånande ren och läcker trots de karamelliga övertonerna, ett ess i fullkomlig mognad. För 84:- / halva 1996 är den närmast ett mega-brakfynd, en ovanlig topp i träsket av mediokra viner när det gäller söta Österrikare för lagom pengar. Betyget är snålt. (Bouvier, Ruländer, Wechselriesling)
Betyg:++

Den orkar inte riktigt upp till 3+, varken jag eller vinet är tillräckligt skärpt den här kvällen men det känns som den lika gärna kunde trillat över till högre betyg en annan dag. Trots ganska oädla druvor och förmodat för länge i källaren presterar den över all förväntan, det var riktigt, riktigt gott.

-- Winepunker

Comments

Las Flors de la Pèira 2009

IMG_2192


Sydfrankrike & grillsäsong är ett givet par, det blir mycket GSM de närmaste månaderna i Casa Punk. Ett av de viner som varit mest pålitligt är
Rob Dougans Las Flors, mellanvinet från La Pèira en Damaisèla, en seriös och kraftfull sak som inte ryggar för den fetaste kolgrillade entrecôte man kan hitta. Både 2007 & 2008 höll hög klass, 2009 snabbprovad hos importören lovade gott för ett år sedan.

Las Flors de la Pèira 2009
La Pèira en Damaisèla, Terrasses du Larzac, Coteaux du Languedoc, Frankrike
Tät doft, packad av svarta körsbär, rosmarin och hallon, tokkoncentrerad med lakrits & piptobak, fatig men på avväpnande & dansant sätt, kirsch och kåda, mineral & salmiak i intensiv stil. Den är maffig och läcker men inget för den hjärtsvage, det finns till & med drag av torkade nejlikor och rosor, en parfymerad överton gör den enormt charmig & inbjudande trots kraften. I munnen är den svårt läcker, bred och stinn av körsbär, macchia och lakrits med en ton av bitter choklad. Tanninerna är prominenta, sandiga och kakaolika, den känns vuxen trots all frukt och vinmakarglädje. Svansen är lång och snyggt bitter, massor av kryddor och med seriös framtoning. Mycket lyckad, bättre än ’07, renare och med vässad skärpa, förvånande nog. (Grenache 40%, Syrah 40%, Mourvedre 20%)
Betyg:+++

Jag har svårt att motstå detta, det är bara
primalt med alla sydfranska epoletter på plats. Att inte gilla Las Flors eller kritisera den för sin expressiva & maffiga stil är lite trångsynt, ett slags introvert navelskåderi som undviker det centrala i vinet, det första budet: ”Ett vin skall vara gott”. Detta är snusk-gott, inte mer eller mindre…

-- Winepunker

Comments

Deutz Brut Rosé 2000

IMG_2190

Jag & rosé går inte ihop, i bästa fall blir det acceptabelt i Punkarns mun men oftast är det en felprisad dryck där det alltid finns ett bättre rött eller vitt alternativ. Undantaget är Champagne, där har rosé ett helt eget litet viktigt kapitel i vinboken, en intressant avvikelse med drag mot rödvin från den klingande vita fåran, ett snedsprång som kan bli briljant om sakerna faller på plats.

Deutz Brut Rosé 2000
Deutz, Champagne, Frankrike
Brödig och äpplig doft, läckert utvecklad med lite röd söt frukt, hallon och apelsin, röd grapefrukt och en saftig skopa mineral. Det har hänt mycket de senaste sju åren, nu är den vidöppen och lite karamellig i doften snarare än kantigt ogin, superb. I munnen är den mineraldriven, krävande med mognad och skalbitter framtoning, lätta röda äpplen, torkad röd frukt, choklad och grapefrukt. Det finns en liten kul tanninstruktur i botten, drag av elegant rödvin under syror och mineral. Lång eftersmak med toner av hallon och flinta. Skitläcker, en lagrandets metamorfos. Betyget är generöst, men jag känner mig generös den här sommarkvällen.
Betyg:+++

Inte illa alls! Sedan jag köpte en trave i maj 2006 har detta varit en av mina förmodat sunkiga felinvesterinar, men nu har den till slut visat sitt rätta jag. Just Rosé verkar behöva tid om den har griniga drag i ungdomen, de kantiga tonerna är helt borta och harmonin är utmärkt.
Me like!

(N.B: Not från 2006 - Oförlöst doft, omogen röd frukt och närmast gnällig känsla, den är svår. I munnen känns den omogen och kartig, här har vi dissonans och lite obalanserade syror, dessutom är den lite obehagligt syntetisk. Varför köpte jag så mycket utan att testa?)

IMG_2191


Som kontrast kan nämnas ett litet varuprov från
Prime Wine, Graham Beck Brut Rosé [0] är en helt annan visa, för en fjärdedel av priset är det inte oävet men den absoluta nivån är inte speciellt hög - Lite rödfruktigt syntetisk doft med drag av hallonbåtar och stålig mineral, besynnerligt asketsik och godisartad samtidigt. I munnen är den bättre, lite rödfruktig och insmickrande fruktig med en neutral rödbärig känsla, torr utan för mycket dosage, enkel, lättbegriplig och anständigt ren. Men, tyvärr alltför ointressant för ett riktigt betyg. Den är OK, 0:an är snål, men jag kan bara inte ge den plus. Däremot är 99:- helt OK för ett vin av den här kalibern, äkta rosé är rätt svår & dyr att göra.

-- Winepunker

Comments

Onkaparinga Grenache 2006

IMG_2170


Så plockar jag då den
sista flaskan, den trave av 2006 Onkaparinga jag köpte 2010 tar i kväll tyvärr slut. Det är ett av de viner som givit mig allra störst glädje de senaste åren, en fullkomlig tolkning av druvan, gamla stockar och tokstressad mognad ger en frukt man bara kan hitta i delar av Spanien annorstädes (visst, Châteauneuf, men nej, frukten i OZ & Spanien håller högre klass). Det är seriöst, viktigt och totalt kompromisslöst.

Clarendon Hills Onkaparinga Grenache 2006
Clarendon Hills, Blewitt Springs, South Australia, Australien
Underbart kryddig och rödfruktigt köttig doft med solbakade körsbär, hallon, blodstänk och perfekt nyanserade fat. Den är helt utvecklad och på toppen av mognadskurvan, lite skitigt & djuriskt brettig i anslaget med blommor och parfym, drag av kåda & rosmarin, karamell och lite sötlakrits. Helt underbar med absolut uttryck av druva och solig terroir. I munnen är den tät, superkoncentrerad med hallon, lakrits, söta körsbär i flamboyant stil, det finns kaffe och anis under all söt röd frukt, den är skitläcker med silkigt lyxiga tanniner och svinsyra men superbt hanterade fat. Detta är Grenache när den är som allra, allra bäst. Riktigt djävla gott skit!
Betyg:+++

IMG_2171


Så gott, så primalt, så läckert och lättbegripligt.
C utbrister ”grisgott”, det bästa betyg ett vin kan få i Casa Punk. Till det en 750g hängmörad från Lulles på grillen, hardcore men så djävla gott att man bara baxnar, i lördagssolen kan man verkligen slappna av. Ibland är det riktigt gott att leva. Man tackar Roman!

-- Winepunker

Comments

K , “The Beautiful” 2010

IMG_2169


Charles Smith är i stan, rapport kommer med detaljer men till dess får man hålla tillgodo med ett intjack i Punkarns förråd. The Beautiful är den bästa frukten från Cougar Hills, med 5% Viogniner samjäst är det en kopia, nej, pastiche på Côte-Rôtie, en hyllning till drottningen av Rhône.

K , “The Beautiful” 2010
K Vintners (Charles Smith), Cougar Hills Vineyard, Walla Walla Valley, Washington State, USA
Underbart ungdomlig med kryddighet, charkuterier och blodstänk, råbiff & kärniga körsbär, härligt florala toner, syrén och hyacint, enormt expressiv med lite tobak och superba fat. I munnen är den sotig, härligt kryddigt köttig med körsbär, rosmarin, blod & vilda toner, anis och lite enbär toppar upp. Den är härligt personlig med lakrits och torkade örter i svansen, kul mineralitet och en hel del kåda. Fortfarande ungdomlig men med en tydlig röst redan, stämman är tydlig och dominerad av kryddor, djuriska toner och blod. Detta är skitgott, egensinningt och underbart uttryck av druvan. Kudos!
Betyg:+++

Fan vad detta är bra, köttsaft, slaktad djurkropp och blommig parfym i härligt blandning är
svårt att motstå. Har Côte-Rôtie en endaste riktig utmanare undrar jag om inte Walla Walla precis seglade om Victoria, vi har samma skärpa och uttryck men med en ännu elegantare framtoning - en slankare och mer dansant balans som egentligen har allt, druvan uttryckt med perfektion & enkelhet. Djävlar vad gott!
Maggan levererar, det tackar man för.

-- Winepunker

Comments

I F*king <3 Bunnies Double IPA

IMG_2139


Ett av alla oberoende microbryggerier som poppat upp i stockholmstrakten är
Södra Maltfabriken, grundat för ett par år sedan har de försiktigt börjat prångla ut produkterna över disk i nattlivsträsket. Dessutom finns lite att tillgå på några få utvalda bolag, sunkiga Folkungagatan är ett där jag normalt köper mitt såsvin och plockade på chans upp några buteljer av deras tyngre IPA.

I F*king <3 Bunnies Double IPA
Södra Maltfabriken, Handen, Sverige
Djup doft, massor av humle, intensivt maltig med parfym och karamell, läcker med lite vilda och intressant spontanjästa drag, komplex och klurig. Kryddig och humledriven i munnen med fin bitterhet, fräsch med en elegant parfymerad fruktighet, apelsinskal och lätt kaffe i ganska torr och rakryggad stil. Alkoholen (8%) är strålande snyggt gömd, den är matbetonad med aprikos och crème brûlée i svansen. God, solid men saknar det lilla extra i smaken för 3+, i munnen är den aningen generisk.
Betyg:++

Gott, rejält och välgjort. Ett bryggeri att hålla ögonen på, systerölet
Söder Undressed (american pale) håller ungefär samma klass.

-- Winepunker

Comments

Cuvée du Vatican Reserve Sixtine Blanc 2009

IMG_2138


Vit Rhône är inte Punkarns grej riktigt, låg syra och flabbig eldig frukt är ortogonalt mot Riesling varför dylika ting varit på skitlistan under många, långa år. Som medlem i
AuZone har man dock utsatts för upprepade försök till övertalning & indoktrinering, det har funkat rätt illa får man säga. Gammalt eller ungt, Hermitage eller Châteauneuf har funkat lika knackigt, de liksom har inte talat rätt språk. Dyrgripar som Le Méal & L’Ermite har övertygat föga trots galna poäng av etablerade kritiker, många årgångar har det blivit men jag har egentligen aldrig gillat vinerna känslomässigt. Jag begriper inte storheten, vinerna saknar sprätt och skärpa, de missar det första budet: ”Ett vin skall vara gott”.
Så, döm min förvåning när Bristly langade en 100% Rousanne i formen av
Cuvée du Vatican som jag gillade, äntligen vit Rhône i en form som passar Punkarns lynne. Det var hyfsat lyckat senast i alla fall.

Cuvée du Vatican Reserve Sixtine Blanc 2009
Cuvée du Vatican, Châteauneuf-du-Pape, Rhône, Frankrike
Utvecklad doft med päron, gul stenfrukt och massor av citrusskal & lite övermogen exotisk frukt, lätt vaxiga och hartsiga drag, rökelse och en hel del mineralitet, fin fetma och krossad sten i rätt läcker kombination. Efterhand kikar äppelskal och aningen oxidativa drag fram, ändå är intrycket positivt. I munnen är den rik, eldig och bred med hyfsade syror, den har fräschör trots utveckling och vaxig känsla, kryddor och gul solmogen frukt dominerar. Svansen har kul ton av fudge och harts, citrusskal och bittert vuxna kryddor, lite eldig avslutning med bra harmoni. Den känns helt utvecklad och färdig. God, men skulle vunnit på aningen fräschare frukt och mer vässade syror.
Betyg:++

Det är inte illa, jag kan till och med lära mig att gilla vit Rhône om de smakar så här. Man kan inte klaga på personlighet och uttryck, stilen ett varmt år som 2009 passar mig inte helt men kvaliteten går inte att anmärka på. Skall bli kul att prova 2010 igen, där har vi nog en äkta vinnare.

-- Winepunker

Comments

Ridge Geyserville 2009

IMG_2128


Senast Geyserville korkades upp hos Punkarn var resultatet lite tveksamt, ett av svenska marknadens absolut pålitligaste viner visade sig vara i lite disharmoni och med aviga vinklar. Nu är Zinfandel 2008 en rätt skev årgång, inte alls i paritet med den betydligt solidare 2009 - en årgång Paul Draper borde kunna hantera med större bravur.

För mig blir 2009 den tjugonde årgången av Geyserville jag provar, för andra gången skall sägas, fortfarande klart under 300:- på Bolis vilket närmast är ett under. Man måste skicka en tacksamhetens tanke till importören att priset i princip (nåja) är detsamma som för femton år sedan.

Ridge Geyserville 2009
Ridge, Sonoma/North Coast, Kalifornien, USA
Mörkt svartfruktig doft med en del jordiga och skogiga toner, äppelskal, rosmarin, apelsinskal och mineralitet blandas med kåda och björnbärskompott. Den är förvånande dov och karamelligt parfymerad, mindre blåfruktig än väntat, faten dominerar också mer än man är van vid. Smaken är intensiv och fruktig, björnbär och hallon blandas med solmogna körsbär och en hel del gamla äpplen. Den är inte oxidativ direkt men har en del bokna drag, känns gammalmodig liksom. Tanninerna är lena och snygga, kakaosträva med en silkig yta, snyggt och fruktmoget. Svansen är eldig med en del kryddiga toner, drag av terpentin och lite kirsch, gott & snyggt med saknar den sprittande pizass man är van vid.
(74% Zinfandel, 17% Carignane, 6%, Petite Sirah, 2% Alicante Bouschet, 1% Mourvedre)
Betyg:++

Vinet är hyfsat uppe på banan igen jämfört förra ronden, lätt darrigt på benen men med rytmen där. Det är både djup & klass på den här, men jag känner inte igen den stilmässigt riktigt. Den har ett tyvärr något övermoget drag, nästan en antydan till (jag vill inte ta order i mun, men) Amarone som känns lite besvärligt och atypiskt för just Geyserville. Nåja, förra årgången var nog bara ett redigt olycksfall i arbetet, handlaget har inte tappats bort - tackar för det.

Dessutom,
ett intressant ställningstagande, Go Paul!

-- Winepunker

Comments

Finca Sandoval 2008

IMG_2126


Efter en snabbresa till Valencia & Alicante med en djupdykning i
gastronimiträsket på Riff bestämde C & jag oss för att viner skall hämtas från andra distrikt än just Valencia. Bäst i test under resan var en Toro (Finca Sobreno Reserva Seleccion Especial 2009), vida överlägset allt annat vi hade chansen att testa (fast det var tjugofem rätter och lika många viner, bordellrosa cava & halvtorr sherry med banansmak är inte min grej riktigt). Kort sagt, bra mat, grökiga viner...
Hemma tar vi tag i en
trotjänare som presterat regelbundet under många år, Manchuela är kanske ingen kioskvältare direkt men lyckas ibland få till det.

Finca Sandoval 2008
Finca Sandoval, Manchuela, Spanien
Lätt rökig och läckert köttig doft med blodstänk, järnig mineral och dämpade charkuterier under en snygg plyschmatta av svart mjuk och perfekt mogen frukt, plommon och lite florala toner, nästan hyacint parad med prominenta men snygga fat. Under kvällen växer tonerna av inälvor och nejlikor fram, intressant men samtidigt väldigt polerat och tillrättalagt. I munnen är den snygg, sval och kryddig med fin svart frukt, lyxiga och avvägda fat och en välmakad och spegelblank yta, lätt eldig och lite inställsam. Den har egentligen allt, elegans och balans, kryddor och lite blod, perfekt klass på faten och en läcker mineralitet. Den är ärlig och god, men tyvärr lite för stylad och polerad. Det finns en underliggande komplexitet som inte hittat fram ännu, kanske kan den växa men jag tvekar. Fast, alla viner kan inte vara stora, det är gott som det är och perfekt bruksvin. (Syrah, Mourvedre, Bobal)
Betyg:++

Vad skall man klaga på? Det är solitt, rent, snyggt och lite polerat inställsamt rejält under 300:-. Köp, tanka och tänk inte för mycket, öppna foderluckorna och fyll på.


-- Winepunker

Comments

Nakone 2011

IMG_2123


Etna Rosso har blivit lika sönderkramat som ’naturlig Beaujolais’ i den svenska likformiga bloggosfären, en god & personligt uttryckt vinstil som förtjänar sin plats i bruset men som samtidigt knappast är vinets endlösung direkt.
En av de seriösa aktörerna i pjäsen är
Tenuta Fessina med sin Erse, en solid och lättbegriplig tolkning av Nerello Mascalese - gott och välgjort, men som sagt, det är ju trots allt bara Etna Rosso. I Sverige representeras de av Margareta LundebergKlunk/Handpicked, kvinnan som lät mig smaka Pintas 5G har en speciell plats i mitt hjärta. Så, Fessina gör vitt också, en renaste av renaste Chardonnay med terroir och den örtiga lätthet som druvan klarar bara man vågar hålla faten borta.

Nakone Chardonnay 2011
Tenuta Fessina, Sicilia IGT, Sicilien, Italien
Ren, fräsch och lite grönt örtig doft, kul känsla av soda och blommor, nästan Schärsmin som blandas med en klick smör och örtig mineral. Ståltank, terroir och strålande frukt uttryckt opretantiöst. I munnen är den lätt spritzig och sprittande fräsch, packad med vulkanisk mineral och kritig renhet, citrusskal och flinta parad med lite lime och en örtigt spänstig känsla. Det finns en lätt syrlig exotisk komponent, lite Carambole kanske och klingande rena syror. Det är ärligt, rent & gott i alla vektorer. Betyget är generöst, men nog så rättvist.
Betyg:++

Detta är ett väldigt speciellt uttryck av Chardonnay, renhet och mineral men helt utan den flinta och musselskal man ofta hittar i ofatad Chablis. Närmast ligger en och annan Chardonnay från Margaret River utan fat besynnerligt nog, samma örtiga renhet och avslappade personlighet - egentligen är detta precis vad vin rör sig om, känsla och enkelhet i ett naturligt paket. Tackar för det Maggan!

-- Winepunker

Comments

K , “Cougar Hills”

IMG_2113


Både på
FineWines-mässan nyligen (rapport kommer så fort jag bara hinner) och på ett strandhugg på Gaston provade jag In The Rocks från Reynvaan Family Vineyards, en galet uttrycksfull ärkesyrah från Walla Walla i Washington State. Det känns som distriktet har precis börjat sin resa att producera skärpta viner och fila på en alldeles egen profil, att hitta sin egen tydliga röst - en underbar eurocentrisk syntes av Côte-Rôtie och en liten slatt särdeles solmogen frukt från nya-världen (ofta både samjäst Syrah & Viognier). Tyvärr finns inga Reynvaan i källaren eller tillgängligt på Bolis (Vinopia har som privatimport men det är ju alltid meckigt), men tack och lov har jag ett gäng från Charles Smith K Vintners - ett närmast fullgott alternativ som presterat fint förr.

K , “Cougar Hills” 2010
K Vintners (Charles Smith), Walla Walla Valley, Washington State, USA
Intensiv och lätt rökig doft med köttslamsor, björnbär och sura körsbär blandat med örtiga toner och ännu alltför primär röd frukt, den har alla attributen och uttrycker druvan fint men behöver en del tid kan man tänka. Under kvällen utvecklar den massor av parfymerade florala toner, lakrits och lite kådiga aromer, läcker och inbjudande. I munnen är den syrlig och munvattande läcker, rödfruktig med sura körsbär, lite hallon och en hel del mineralitet. Kroppen är örtig och mycket drickbart trots ungdomen, det finns en del raketbränsle men det är snyggt inbakat i strukturen. Efter några timmar kikar en del råbiff och charkuterier fram, men bara försiktigt under mattan av superba röda bär. Tanninerna är silkiga och finkorniga, eftersmaken lätt kryddig med pikant bitter ton. God, men inte klar ännu, ge den ett par år till på rygg.
Betyg:++(+)

Det är jättesnyggt och supergott men saknar idag det lilla extra för 3+, den är aningen för polerad och ’oskitig’ för att riktigt stå upp mot förväntningarna. Jämfört 2009 saknar den lite kraft och vilja, det kanske kommer med tiden men jag tvekar lite om den skall orka upp. Nu är ung Syrah lite kinkig, frukten kan lätt dölja komplexiteten så vi får se om två/tre år. Gott är det i alla fall.

-- Winepunker

Comments

Domaine de la Vieille Julienne 2007

IMG_2062


Ch9dP07 har varit en outtömlig källa till nöje. Nu i slutet av maj skall den försiktige skeptikern E.T. hålla en exposé av 2007, visar de sig vara lika lovande eller bra som för tre år sedan? Under de tre senaste har de hos Punkarn inte svackat en centimeter, en del har varit stumma till en början men i princip alla har varit lovande. En av de allra första som provades flera gånger var Vielle Julienne, då en ganska knuten sak med koncentration men samtidigt lite avsaknad av charm - tre år senare kanske den har öppnat sig en aning?

Domaine de la Vieille Julienne 2007
Domaine de la Vieille Julienne, Châteauneuf-du-Pape, Rhône, Frankrike
Tät doft med massor av hallon, jordgubbe & söta fina körsbär, lite lakrits & anis med kådiga drag, en hel bukett av torkad macchia och eldig köttig krydda. Den är intensiv, komplex med exemplarisk fysiologisk mognad, nyhyvlat trä och sotig målarlåda i övertonerna, linolja och teakolja. I munnen är den snyggt kärv & tjockfruktig med massor av kärniga körsbär, tanninerna är prominenta och dominerar strukturen, eldig och fet i opulent och intensiv stil, packad med kryddor, stensöta & lakrits, anis och lite hartsig kåda, bra bredd med expressiv känsla. Svansen har en del salmiak, mineral och köttslamsor, den har hittat ut ur den knutna fasen men inte hittat in i mognaden ännu. Ge den tre år till så är 3+ gjutet.
Betyg:++(+)

Nu har den äntligen lämnat den tidiga knutna fasen men inte börjat mogna riktigt ännu, ett vinmässigt väntrum där man fördriver tiden till dess kronbladen till slut skall öppna sig. På många sätt är detta mycket bättre än den hopknycklade första perioden, men samtidigt känns den lite snopen just nu - den har så mycket mer att ge med ett par år till på rygg. Om kryddorna får chansen att dominera och tanninerna kan dra ihop sig en aning blir det nog alldeles strålande.

-- Winepunker

Comments

Baigorri de Garage 2007

IMG_2051


”Det Moderna Spanien” är ett lite hånat begrepp i vissa kretsar. Huruvida de är poängplockare som mutat sig fram till
Jay Millers rolodex eller objektivt lysande viner i sin egen rätt skall jag låta vara osagt. Men, om man bortser från alla överdrivet höga poäng Wine Advocate delat ut de senaset decenniet är de i Punkarns bok oftast riktigt lyckade, den lite kliniska fasen är borta och det moderna handlaget har flyttat in i vinerna som i många fall blivit närmast personliga.

url


Bodegas Baigorri är en av alla nykomlingar (grundad 1996, första kommersiella årgång 2002) med mycket kapital ryggen som lyft Rioja in i 2000-talet. I vanlig spansk anda är design och underjordiskt vineri i trendig grå betong lika viktigt som innehålet i flaskan, en attityd jag lätt skulle avfärda med en fnysning om inte vinerna var så in i bängen bra.

Baigorri de Garage 2007
Baigorri, Rioja, Spanien
Intensiv, läcker och rödfruktigt köttig med blodstänk, körsbär, lingon & slånbär, lite mynta dyker upp, rökiga men supersnygga (franska) fat & en hel orientalisk kryddbod. Den känns ännu ung och oförlöst, den växer enormt under kvällen och har så mycket mer att ge, målarlåda och linolja kikar fram, den blir komplex och härligt personlig. I munnen är den tät, rödfruktig i avvägd & och förvånande ofläskig stil. Syror och tanniner sitter perfekt, den är fräsch och balanserad, sprittande & packad av körsbär, hallon och lingon. Faten är snygga, kroppen kryddig och precis lagom fatig, lite mörk choklad och tuggtobak i svansen. Aningen lakrits och kanel i eftersmaken blandas med syrliga stenfrukter. Skitbra, men kommer att bli bättre när de lite ystra tonerna lagt sig.
Betyg:++(+)

Det är seriöst, rent, välgjort och härligt uttrycksfullt - men den behöver lite tid för att komma ihop ordentligt. Skall jag vara kritisk är det att man inte riktigt kan placera detta i sitt (något ålderstigna) mentala register, den är liksom fransk (faten) och fräsch med både Rhônska och svala nya-världen inspirerade drag. Det är så långt från en
1982 La Rioja Alta 890 man kan komma, den passar inte in och Punkarns hjärna har inte lyckats ställa om till de nya parametrarna ännu. Men, det säger mer om mig än om vinerna, det är bara att öva och hoppas att man inte blir avslöjad som den gagghök man är. Gott skit är det i alla fall.

-- Winepunker

Comments

Felton Road Bannockburn Chardonnay 2011

IMG_2033


Av alla pålitliga Chardonnay från
Aotearoa har Felton Roads ’vanliga’ alltid varit i särklass om man haft prisvärde i tankarna. Från sent 1900-tal till 2004 var den Barrel Fermented men döptes om till Chardonnay när Blair & Nigel drog ned på faten och stramade till brygden. Efter 2008 heter den Bannockburn för att skilja den från Elms som enbart är home-block frukt och Block 2 som är absolut bästa delen av Elms.
Jag har provat varenda årgång sedan 1999 (1997 var första årgången), oftast flera gånger och under lång tid. Stilförändringen har varit dramatisk och enbart till det bättre, vinet var växt från en fet-ekad snabbmognande exotisk fruktbomb till en stram och ren aristokrat med klart Corton-tycke.


Felton Road Bannockburn Chardonnay 2011
Felton Road Wines, Bannockburn, Central Otago, Nya Zeeland
Kritig och mineraldriven doft med citrusskal, flintkross och en del riktigt snygga fat. Det finns drag av Champagne, lite ung Le Mesnil liksom fast utan äpplen eller bröd, bara krita med skärpt & vässad citrus. Den har ännu klart asketiska drag, kanske den stramaste och mest otillgängliga varianten av Felton Chardonnay hitintills. I munnen är den elegant fatig, ren med stram och lite outvecklad gul frukt, flintkross och aningen omogen citrus parad med örtiga övertoner och lite skalbitter känsla. Den rena stramheten är både tilltalande och besvärande, jag föredrar ett lite bredare uttryck. Det är gott & seriöst, men inte med samma personliga bröl som tidigare årgångar, det har smugit in sig ett lite kliniskt och väl asketiskt drag.
Betyg:++

Det är gott & enormt välgjort, men är den inte inte
för vässad och skärpt? Jag saknar yppigheten och glädjen, den är absolut intellektuellt krävande med mineralstinn buk & stor hjärna men det är inte ett vin man skrattar glatt till direkt. OK, the jury is still out, vi får återkomma om ett par år och se vart den tar vägen. Snälla, tappa inte bort klangen av det vilda Otago i det här!

-- Winepunker

Comments

La Curio Reserve Bush Vine Grenache 2010

IMG_2032


Det är inte många viner i lägre prisklass jag köper av varje årgång. Det finns så in i bängen mycket att prova och källaren är sorgligt begränsad, man måste sovra och undvika slentrianköp. Men,
Adam Hooper’s alster köper jag allt jag kommer över, inte för att det är stort utan för att det är så tokigt pålitligt och hederligt utan onödigt larv (dessutom till vettiga priser). Det är bara att öppna foderluckorna och tanka, man tänker inte för mycket utan låter drömmen om våren ta över och drar ned intellektet till en 2:a.
Tidigare har den presterat väl så bra, aldrig stort, alltid solitt och bra.

(Bush Vine betyder egentligen bara att rankorna får växa i måttligt kontrollerad Gobelet)

La Curio Reserve Bush Vine Grenache 2010
La Curio Wines, McLaren Vale, South Australia, Australien
Läcker och förvånande kryddig doft med en del kanel, drag av nejlikor och kåda, botten är fruktig med skogshallon, sura körsbär och lätt tobak, faten finns där men ligger fint i bakgrunden. Den utvecklar lite intressanta örtiga toner, rosmarin och salvia, den har en fin och vuxen skärpa. I munnen är den driven av rena pigga syror, trädgårdshallon och sura körsbär, lite lakrits och torkade örter. Viss känsla av lingon och slånbär, fast helt utan aggressiva tanniner, strävheten är snarast snygg och sandigt finkornig. Den är enormt inbjudande och rättfram, oklanderligt druvmaterial med känslig hantering, opretantiöst och så ärligt det bara kan bli. Gott och väldigt välgjort.
Betyg:++

Det är smarrigt, lättbegripligt och uttrycker druvan på kompromisslöst och genuint vis. Parallellerna med en ren Genache från Châteauneuf-du-Pape är tydlig, den har samma struktur men en lite annan klang. Inte skitbra, men avväpnande på alla sätt.

-- Winepunker

Comments

Cloudy Bay Sauvignon Blanc 2011

IMG_2023


Av alla viner på skitlistan är det få som inte förlåtits de senaste åren, som pånyttfödd vinliberal har till och med
Brunello tagits till heder igen. Så inte när det gäller Sauvignon Blanc från Kiwiland, den stil som förtrollade mig och resten av världen verkar vara tji att hitta idag, polering och tillknutet hantverk har filat bort den exotiska stilen helt.
Som ett sista försök får man väl ta till ’originalet’, vinet som satte Nya Zeeland på kartan där i slutet av 80:talet,
Cloudy Bay lär ju ha hämtat sig efter en lång svacka och skall göra ’Sav’ lika bra som någonsin, eller?

Cloudy Bay Sauvignon Blanc 2011
Blenheim, Marlborough, Nya Zeeland
Klassisk doft, tomatblad, krusbär, mineralkross med liten flintrök och stram citrussezt, framtoningen är aromatisk och ultratypisk men samtidigt med viss anonym stramhet. Den är ganska avskalad, uttrycker druvan fint men knappast ursprung eller egensinne. Ren och aromatisk smak, krusbär, mineral och bladiga vinbärstoner i kroppen. Svansen är fylld av citrus och lime, lite vita persikor och flintkross, klingande krispig men tyvärr alltför enkel och anonym. Den är avskalad och saknar personlighet - inga exotiska toner här inte. Betyget är generöst, den får andra +:et enbart på renheten och stramheten.
Betyg:++

Vad har hänt? Varför kan de inte göra sina ’Sav’ på det gamla sättet med mango, passionsfrukt och krusbärskompott? Visst är det anständigt gott & funktionellt, men det är samtidigt oförlåtligt
tråkigt.

-- Winepunker

Comments

The Dead Arm Shiraz 2006

IMG_2022

McLaren har varit på undantag i Casa Punk™ på senare tid, lite trist eftersom det var där mitt vinintresse tog verklig fart 1989. Under en månadslång vistelse i Australien på väg hem från mitt examensarbete i Japan snöade jag & C in helt på d’Arenberg, då en amatörmässig verksamhet i ett plåtskjul med personliga vita alster som sedan dess utvecklats till en elitspelare i världsklass. Chester Osborne har en hel serie med superseriösa viner, och på toppen står The Dead Arm Shiraz, ett muterat & infekterat unikum från extremt lågavkastande stockar på dödens rand.

The Dead Arm Shiraz 2006
d'Arenberg Wines, McLaren Vale, South Australia, Australien
Tät och härligt komplex doft med tjock svart frukt, plommon och solmogna björnbär blandat med lätt bitter choklad och rökiga orientaliska kryddor, en del mynta & charkuterier dyker upp efterhand. Den är intensiv och ganska utvecklad, de unga ystra tonerna som dominerade för tre år sedan har förvandlats till läckra kryddiga och lite svettigt blodstänkta nyanser. Visst finns både fat & lakrits, men det är snygga och fint hanterade. I munnen är den balanserad, syrorna är rena och naturliga med definition, massor av solmogen och kryddig skärpt svart frukt. Kroppen är dominerad av syrliga bär & en superb mjuk silkig känsla, sandiga tanniner och fin sötlakrits, den är förvånande komplex med söt tuggtobak, nejlikor & svindyr bitter choklad. Liten uppstramande mineralsälta i svansen, skitbra! Betyget är nog i snålaste laget, men 4+ är den inte tyvärr.
Betyg:+++

Två saker slår mig: mognaden är förvånande, den har vuxit förvånade snabbt och till en rejäl höjd (
senast var den inte klar på långa vägar) - det andra är hur djävla bra den är, det är McLaren uttryckt kompromisslöst med strålande tanniner och vuxen stil som kräver respekt & eftertanke. Vad uttaget kan vara vill jag inte spekulera alltför mycket i, men det finns indikationer på i runda slängar 20 hl/ha. Imponerad är nog rätt ord, den är hur bra som helst (en en förväntad mognad mellan 2018 och 2036 som WA föreslår är däremot närmast galet).

-- Winepunker

Comments

Cristal 1996

IMG_1992


Var den verkligen så bra som jag tyckte?
I goda vänners lag med lite lagom förvärmd nivå är det inte alltid man kan sköta betygssättandet riktigt rättvist. Alla 4+ kräver ett återbesök för kalibrereing, speciellt när man har en lagom liten trave i förrådet. Just Cristal har jag inte speciellt stor erfarenhet av, tio årgångar provade och aldrig har det klickat riktig mellan oss två. Senast jag provade ’96 (tja, före lördags vill säga) var för tio år sedan, då en galet syrlig och mineralstinn vresputte - lovande men helt utan förlåtande drag.

IMG_1993


Cristal 1996
Louis Roederer, Reims, Champagne, Frankrike
Bred, komplex och härligt rik doft med nyanserade fat, ananas och mango, apelsinskal och lite kanderad citrus under en läcker matta av mineral och liten, liten choklad. efterhand utvecklas rostade hasselnötter, grillad citron och finstämda parfymerade toner, lite jasmin & apelsinblom, fullkomligt underbar. Bred, lätt exotisk och härligt fullmatad i munnen, massor av suckat, skärpt citrus, grapefrukt med vässade syror och underbart exotisk känsla. Svansen är lite kryddig, lätt smörig med antydan till brioche och karamell, syrorna dominerar men är perfekt uppbackade av superb solmogen frukt. Eftersmaken har en liten äpplig & rökig bitterhet, vuxen och helt enorm. Stor! Perfekt mogen och med en balans många ’96:or idag börjar sladda betänkligt på.
Betyg:++++

Detta är verkligen mognadens magi, den känns nästan ännu bättre än
förra veckan. Den har en skärpa och bredd som är svårslagen, det är kanske den bästa ’96:an av dem alla (89 st provade visade det sig efter lite efterforskningar). Fast, man kanske skulle tagit rosén nu när det är skärtorsdag...

-- Winepunker

Comments

Gubbarna i gasen

Punkarn, Herr & Fru E.T., AK, Lena, Tuvan och Vinarskallen samlades igen för att konsumera lite 'stora eller speciella viner & anständig mat' som måttot påbjuder - en återkommande djupdykning i våra förråd med lagom ambition. Det är ett uppdämt behov att dricka några av godsakerna i nördsällskap, det mesta provas bort sönderdissikerade med AuZone eller helkvällsanalyserat i ensam majestät (med bättre & mer sansad hälft). Betoningen ligger på just dricka, sniffandet och analyserna är avspända trots den oftast höga nivån på vinerna.

IMG_1977


Vi mjukstartade under köksbestyren med den hyfsade nykomlingen
Ocean Eight Pinot Noir 2009 [++] från Mornington/Victoria - Snygg & ren doft, lätt örtig med fin pinosity. Bra syror i munnen, svalklimatig & dansant med exakthet, trädgårdshallon i massor av en liten vuxen bitterhet i avslutet. Ingen storhet men välgjord och seriös, brukspinot när den är som bäst.

Till bubbelkluttarna (getost & pinje samt en liten
kjällburgarekällburgare - levain, oxfile & Lardo di Colonnata) blev det spektakulärt god respektive intressant bubbel.

IMG_1978 IMG_1979


Louis Roederer, Cristal 1996 [++++] - Underbar doft, rik & fet med lite exotiska drag, fina eleganta fat, enormt nyanserad med apelsinskal, mango och en del flintkross. Den känns utvecklad, helt färdig faktiskt med alla hönsen hemma. I munnen är den rik & bred med passionsfrukt, grillad citrus, ananas och rena fina syror, utvecklar efterhand en liten fräsch äppelton och komplexa kryddiga drag. Den är lång, intensiv och underbart väl sammansatt. Detta är fullkomlig Champagne!

En nydegorgerad
Palmer & Co Millésime Brut 1979 [++] passade besynnerligt bra till kjällburgarenkällburgaren - Enormt utvecklad doft, helt mogen med inslag av färska champinjoner, skog & vax, lite harts och torkad pomerans. Ren och torr i munnen, höga exakta syror, helt mogen med klass & ganska aristokratisk framtoning. Lite skog kåda och lät vaxiga drag i svansen, valnötter och vinteräpplen i eftersmaken. God och djäkligt kul.

Lätt sallad på tigerräkor följd av pilgrimsmusslor med beurre blanc fick en match av tre högintressanta vitingar.

IMG_1982 IMG_1981


Trimbach Clos Ste-Hune 1995
[++] - Utvecklad doft med citrus, rabraber och grapefrukt, massor av flintkross, skaldjur, hav & en del tång, läcker firne. Känns helt mogen i munnen, lite kärva toner med sten och mineralkross, nästan kärnig i krävande stil. God, men har aldrig varit min grej riktigt.

Vincent Girardin Corton Charlemagne 2008
[+++] - Bred, lite vaxig och snyggt fatad doft, krämig med citrus och kryddiga toner, efterhand kikar tyvärr popcorn fram. I munnen är den underbart fet och tät med limeskal, citrus, fina mineraler och en lyxig exotisk komponent. Djävligt god, står man pall för fatbehandlingen så är det inte illa. Betyget är generöst.

IMG_1984


Fontaine-Gagnard Bâtard-Montrachet 2008
[+++(+)] - Initialt lite dämpad doft, superba fat, lätta örtiga toner, fin skärpt citrus och elegant florala nyanser. Larvigt ung ännu. I munnen är den tät, lätta exotiska toner, rena fina skärpta syror, mango och passionsfrukt, enorm oförlöst potential, den är så rik och lång att man baxnar. Syrorna sträcker sig in i oändligheten, vässade, strålande, fenomenal! Men, avvakta ett par år till nästa butelj.

Alltså, när Bourgogne blir bra blir den bara bäst. Under några år har intresset för vit Grand Cru fått väldigt mycket näring, när det klickar blir det närmast oanständigt bra. Kull dessutom att
Fontaine-Gagnard håller så pass hög nivå på toppvinerna, de lite lägre klassade är svårare att ta till sig lika enkelt.

Så, rött till lamm:

IMG_1986 IMG_1987


Giaconda Nantua Vineyard Pinot Noir 2004 [++] Beechwoth/Victoria - Utvecklad och lite skitig doft, skog & undervegetation, läder, våt päls och ganska djurisk med kött & blod, skogshallon och mogna körsbär i ryggen. Väldigt syrlig i munnen, känsla av slånbär & lite förvånande kärvhet med blod, rötter och blad, drag av stenkross och hallon, god men saknar lite oumph och har en väl solbakad stil, den känns dessutom lite för gammal faktiskt.

Felton Road Block 5 Pinot Noir 2006
[+++] Central Otago - Rik och läckert bred doft med skogshallon och liten köttig ton, enormt läker med pinosity galore, aningen bacon & kirsch. Tät, rik och bred i munnen, intensiv och läker med körsbär och snygga fat, lite blad och exklusivt kryddig svans. Perfekt avvägd med strålande balans. Väldigt Felton Road, väldigt läcker och väldigt personlig.

IMG_1988


Claude Dugat Gevrey-Chambertin 2006 [++(+)] - Kryddig och påtagligt köttig doft, grilad entrecôte, lite örtiga undertoner, mogen röd frukt. Sträv & seriös i munnen, lite kärv i nuläget, aningen själkig men hyfsat lovande. Kryddig svans, kan kanske växa ett nummer.

Felton Road levererar med exakthet och solid tyngd, Nigel & Blair går från klarhet till klarhet. Jag kan tänka mig att någon av de årgångar vi ser nu från Elms block 3 eller 5 kommer att ta steget upp till äkta storhet, 2009 kanske, eller 2010?

Till osten med päronkompott dök det upp en gammal klassiker.

IMG_1989


Penfolds Grange 1988 [++] - Mogen doft med ek, läder och lakrits, en del mynta, den är fatig men samtidigt snygg & kul med läderskor, undervegetation och snus, anslaget är eldigt och lite uttorkat. Hyfsat tät smak, fina tanniner och mjuka syror, läcker och lång med mognad, balans och torkad frukt. God, men inte en av de större Grange.

Rysligt kul, det var mer än tio år sedan jag provade den här senast. Intressant är att mina tidigare anteckningar går i linje med de jag lyckades plita ned nu, trots mer än tio år på rygg har den samma lätt torkade klang (och kvalitetsbedömning). Hyfsat lyckad, men den saknar det riktiga lyftet årgångar som ’90, ’96 & ’98 har.

Avslutningsvis ett par flaskor bättre sött.

IMG_1990 IMG_1991


Château Suduiraut 2001 [++++] - Maxad och intensiv doft, botrytis och lite saffran, madel & nötter och massor av aprikoskarameller, enormt uttrycksfull och tät. Superkoncentretad i munnen, bra syra och pefekt balans, len och underbart läcker. Lite blommig i eftersmaken, parfymerad och kryddigt komplex, fullkomlig!

Djävlar vad bra den här var, bättre än den legendariska
Crème de Tête 1989 och guldkornet från 1967, det är enkelt den bästa Suduiraut jag provat, med råge. Halleluja!

Moulin Touchais 1984 [+++] - Doft av arrak, lite kaffe (!?), citrus och mineral, lite funky övertoner. Tät och skärpt i munnen, citrus, syror och torkade aprikoser, gula plommon och bra fräschör. Lite karamell i eftersmaken, alldeles utmärkt.

Dagen därpå? Trött men nöjd, tackar alla...

-- Winepunker

Comments

Rosehill Shiraz 2009

IMG_1975


Av alla klassiska saker man kan hitta i OZ är väl
Mount Pleasants alster de med mest tradition och egensinnig tolkning. Visst, Penfolds har sin Magill men gårdarna Maurice O’Shea etablerade på 20-talet finns kvar i stort sett orört skick. Länge har Maurice O’Shea Shiraz varit en av Hunter Valleys största viner, en kryddigt komplex gigant i traditionell stil - lillebror Rosehill (fast äldre kul nog) uttrycker normalt Hunter med något elegantare framtoning.

Mount Pleasant Rosehill Shiraz 2009
McWilliam’s Mount Pleasant, Hunter Valley, New South Wales, Australien
Läcker doft, djup mörk frukt, biggarårer och pepprigt pälsiga toner, liten mynta och en del dyr tobak, övertoner av kåda och blod, härligt komplex med personlighet och elegans - doften är imponerande, underbar och i sanning komplex. Den är förvånande slank och rödfruktig i munnen, sura körsbär och röda vinbär, lite slånbär med höga syror och lite aggro skärpa. Faten är snyggt hanterade och tanninerna sitter som en smäck men den är lite ogin & gnälligt anemisk strukturellt, eller är den bara oförlöst i sin lite magra stil? Eftersmaken har både salmiak, cigarr & mineralsäta, bladighet utan själkiga toner. Jag blir inte klok på detta, doften är stor, smaken aningen vresig och motsträvigt debatterande. Kanske kan något år i källaren göra skillnad?
Betyg:+(+)

Jahapp, det är inte vad jag hoppades på direkt. I munnen är den väl deffad för min smak, en lite svår och mager tolkning som inte passar mig riktigt. Den kan säkert utvecklas, men var det blir av den till slut får framtiden utvisa.

Som kontrast plockade vi fram ett varuprov från
Primewine.

IMG_1976


The Game Reserve Shiraz Viognier 2010
Graham Beck, Western Cape, Sydafrika
Eldig & syntetisk doft, geléhallon och sötlakrits, svart björnbärsfrukt i primär och lite grov stil. Smaken är svartfruktig och lite bitter, salmiak och kärva själkiga toner, den är dominerad av beska och en del kemiska aromer - väldigt mycket vingummi och plastig känsla. Njae, det är väl OK i box-ligan, men en sotig och bränd känsla i svansen kvaddar upplevelsen. Godkänt, men bara knappt. Dessutom dyker lite bränd plast upp i eftersmaken till slut, jag trodde den smakkomponenten var förpassad till historien, men nej…
Betyg:0

Tyvärr, detta är knappt acceptabelt, alkogodis är inte mig grej. Gör om, gör rätt!

-- Winepunker

Comments

Självplock med Populaset

IMG_1953


Någon gång om året ses ett gäng gamla studiekamrater för ett intjack i min källare, ingen av deltagarna är direkt vinnörd (nördiga är de dock, men på helt andra sätt) men kunskapen är hög rörande mat & dryck i allmänhet. Upplägget är enkelt, jag ställer upp kanske femtio viner ur källaren och de får plocka till dess vi tröttnar efter ett par inledande bubbel som jag väljer själv. Obligatorisk svullomiddag följer med mycket kött och gratäng för alla utom
Herr Skugsmulle & Fru Jägare som är lite lagom vegetarianer (det går lika bra med sparris i det här fallet). Priset för att få komma är en bättre flaska (brun)sprit som modest ersättning, chans för mig & C att få prova halvblint och de andra att dricka lite viner med mognad eller pris de inte är vana vid.

IMG_1954 IMG_1955


Sugot-Feneuil BdB (Spécial Club) 1990 [0] - Mycket äppelskrutt & vax i doften, valnötter och en del choklad, aningen oxidativa drag tyvärr. Den känns lite gisten. I munnen har den bra syror, ren men med väl åldersstigna drag, en del honung och övermogna äpplen. Känns som den är på väg utför, skulle druckits för fem år sedan kanske.

Marguet 2002 [++] - Parfymerad och mineralstinn doft, omogna gröna äpplen och en del flintkross, antydan till fat och massor av citrusskal. Bra syror i munnen, solmogen citrus och ett rejält grustag, lite smörat rostat bröd, fortfarande ungdomlig. Lång och parfymerat elegant svans, kanske lite enkel och klinisk men riktigt god.

IMG_1956 IMG_1957 IMG_1958


Les Pagodes de Cos 1995 [+] - Rätt läcker doft, trä ceder & lite kaffe, cassis i kryddigt bladig stil. Utvecklad i munnen, lite slank med snygg krydda och fina silkiga tanniner, balanserade fräscha syror. Aningen anemisk i svansen, betyget är liet snålt.

Vet inte om det var
Herr Jägare eller Whiskymannen som plockade den här, men det var i alla fall ett självklar och tydligt uttryck av Medoc. Enkel gissning för alla.

Monier de la Sizeranne 1998 [+++] - Djurisk, djup och blodig doft med massor av charkuterier, bacon, målarlåda och enormt pälsiga drag, läckert mogen i superbt klassisk stil. Mogen i munnen, rödfruktig, intensiv och helt utvecklad, kryddigt skärpt, tät med djuriska aromer & undervegegation. Svansen fylld av råbiff, rökt kött, och njurtalg. Strålande!

Herr Skogsmulle har i alla fall redig tur (i.e. han har nog minst koll i sällskapet), i min gom var detta överlägset kvällens vin. Ärkeklassisk och mogen med alla uttryck och nivåer perfekt avvägda, dessutom en ovanligt bra butelj. Skitlätt att gissa. Tyvärr den sista i källaren.

Château Montrose 1995 1998 [++] - Mjuk & snyggt fatad i lätt vild stil, toner av kaffe, läder och utvecklade kryddor i läcker & solbakad stil, en del tobak & trätoner tittar fram under förnäm cassis. Sträv i munnen på klassiskt vis, fina sandiga tanniner, utvecklad solmogen frukt med lätt köttiga drag. Lite rökigoch ganska torr avslutning med tuggtobak i eftersmaken, god och klassisk, betyget är snålt.

Jag tror det var
Cordon Bleu som plockade den här, osviklig näsa för lite lagom dyr Bordeaux i klassisk tappning. Tveklöst överlägsen La Croix & Les Pagodes.

IMG_1959 IMG_1960


La Croix (de Château Ducru-Beaucaillou) 1996 [0] - Stum doft, lite smörig med svart frukt, drag av kaffe, bra finess men dämpad och lite konturlös. Slank i munnen, tunn kropp och lite oljigt & enkelt rödfruktig känsla. OK, men bara knappt.

Bedrövlig är fel ord, men den var besynnerligt otydlig. Vi svängde in till Bordeaux efter att tag men det var ingalunda självklart, det kunde lika gärna ha varit vad som helst med Cabernet & lite annat.

Penfolds Bin 389 1996 [++] - Tät doft, solbakad med eldiga hallon, nattsvarta björnbär björnbär och en del parfym, övertoner av kaffe & läder, linolja och torkade kryddor, en hel del eukalyptus under all frukten. Tät och eldig i munnen, sträv & tjock i mullig stil, massor av kaffe, choklad och körsbär, liten kul skitig underton. En bra och helt utvecklad flaska. På topp skulle jag tro.

Också en självklar sak, vi gissade direkt hyfsat rätt, lite dividerande om exakt varifrån men Australien var tveklöst. Var det
Fru Jägare som plockade fram den?

IMG_1961 IMG_1962


Lindemans Pyrus 1994 [++] - Ganska finstämd doft med lite skitiga hallon, målarlåda, röd frukt och torkade örter, dämpad ton av virke & liten mynta. Ganska tät i munnen, fruktsöt med fina tanniner, balanserad och silkig, sandig svans med röd & svart frukt, lite läckert skitig avslutning. Kul syntes mellan mogen Bordeaux och nyanserad Coonawarra Terra Rossa. Riktigt god, en bra flaska känns det som.

Laurus Nobilis lyckades hitta en den enda motsträviga buteljen, korken i Pyrus satt som berget, smulade sig till ett pulver och osade delvis TCA (övre delen). Jag fick inte ens upp den helt med bladöppnare. Besynnerligt nog var vinet i exemplariskt skick efter lite närkontakt med blekt tefilter, inte ett spår av TCA eller oxidativa drag, bara läcker mognad.

Här var vi osäkra, det kändes som en nya världen men ändå inte helt, mognaden ställde till det en aning men efterhand var vi nog hyfsat rätt bland gissningarna. Det fanns inte så många alternativ egentligen.

C plockade det sista vinet, jag skrev en lapp med min gissning innan vi provade det till och med. Rätt gissat! Man känner sin bättre hälft...

Ferrer Bobet Vinyes Velles 2010 [++] - Fräsch doft med typiska hallon, röda körsbär och lite sötlakrits, Grenache i fokus, antydan till macchia och en del stenkross, den känns ännu väldigt primär och oförlöst, nästan aningen inkomplex faktiskt, eller i alla fall lite hopknycklad. Ren och fin i munnen, röd skärpt frukt och läckra syror, hallon & söta körsbär, en del lakrits & anis, rättfram och ungdomlig med en slankare och mer slimmad framtoning än tidigare årgångar. Lite mineral i svansen, snygg men kanske aningen ointressant. Får se om den kan utvecklas.

Tackar alla, (brun)spriterna kommer att avhandlas i separata inlägg vad det lider, jag måste få chansen att prova dem lite mer koncentrerat i mindre förfriskat tillstånd.

-- Winepunker

Comments

Gaja med Gaia Gaja

Så var hon i stan igen, en av vinvärldens mest dynamiska och skärpta personligheter drog in en frisk vårvind till ett djupfruset Stockholm och presenterade nya årgångar tillsammans med VinUnic. Glädjen att vara en del av institutionen Gaja och oräddheten att kliva fram ur sin fars inte helt oansenliga skugga är uppfriskande, en personlighet som Angelo Gaja (för er som träffat honom) kan nog vara nog så skrämmande att samarbeta med.
Min egen relation till producenten sträcker sig tillbaka till årgångarna från mitten/sent 80-tal, en liten samling
Sperss och några Barbaresco lyckades jag få in i källaren innan priserna tvingade ned dem under inköpsradarn. De utvecklades enormt fint och buteljerna tog i vanlig ordning slut innan de nått sin fulla potential. Sedan dess har det bara blivit några enstaka flaskor vid lite lyxigare tillfällen, Sorì Tildìn och Sorì San Lorenzo blev snabbt lika smärtsamt dyra som smärtsamt bra.

IMG_1951


Rossj-Bass 2011
Gaja, Langhe DOC, Piemonte, Italien
Ungdomlig doft med lite söt frukt, aningen exotisk med inslag av banan och gröna päron & blad,. Fet i munnen, fatig och lätt eldig med oljig textur och dämpade syror, lite fet och aningen bitter svans. Alltför grov i min gom, ganska bra rent tekniskt men inte min grej riktigt.
Betyg:+(+)

Jag har aldrig riktigt fallit för Gajas vita och speciellt inte deras rena Chardonnay, den har en tungfotad klang och en plump framtoning. I kombination med aningen beska är den svår och lite tondöv, kvaliteten är tveklöst hög men det finns en inbyggd dissonans som skär sig i min mun.

IMG_1945


Promis 2010
Ca`Marcanda - Gaja, Toscana IGT, Bolgheri, Italien
Läcker och parfymerad med toner av ceder, blå frukt och en del örtiga toner, exakt och lite återhållen med fräschör. Syrlig och piggt röfruktig i munnen, fina tanniner i ganska slank & elegant stil, snygga fat, röda vinbär & syrliga körsbär i svansen, lite stenkross & mineral avslutar. Riktigt bra i en lite oväntat nyanserad stil för Promis.
(55% Merlot, 35% Syrah, 10% Sangiovese)
Betyg:++

Magari 2010
Ca’Marcanda - Gaja, Toscana IGT (Montalcino, Castagneto Carducci, Bolgheri), Italien
Ganska solbakad och svartfruktg doft, eldig och kryddig men ännu lite stum, en del lakrits & en aningens aningen gummi kikar fram. Mjukt fruktig och ganska mullig struktur, bra prominenta och sandiga tanniner, solmogna biggaråer och en del lakrits & mineral, lite kirsch i svansen. Snygg och balanserad men behöver nog lite tid att hitta ihop helt.
(50% Merlot, 25% Cabernet Franc, 25% Cabernet Sauvignon)
Betyg:++

Det lite ’nystartade’ projektet i Bolgheri tycker jag levererar fint, snygga moderna saker till faktiskt vettiga priser på det hela taget. Man får inte leta för mycket efter 'Italiens själ' i den här brygden, men kan man se lite bortom tradition och enbart uttryck av terroir är detta ett exemplariskt uttryck för just Bolgheri. Skärpt, rent & i en tappning som 2010 faktiskt inte är helt utan elegans och vässad känsla.

IMG_1947


Rennina 2008
Pieve Santa Restituta, Gaja, Brunello di Montacino DOCG, Italien
Läckert kryddig doft, läder och solvarm röd frukt, torkade örter, lite karamell och parfym, antydan till mynta i elegant och floral stil. Underbara syror i munnen, körsbär, sura hallon & kryddiga övertoner, lite lakrits & snus (!?), perfekta tanniner, lång & exakt, elegant och faktiskt i det närmaste drickfärdig. Strålande.
Betyg:+++

Sugarille 2008
Pieve Santa Restituta, Gaja, Brunello di Montacino DOCG, Italien
Tät och svartfruktig doft, fylld av kakao och kryddiga toner, eldig och packad av körsbär, parfym, lite lera & stenkross, blommor och målaråda i ganska oförlöst stil. Härligt tät i munnen, svartfruktig med solmogna mörka körsbär, fina sandiga tanniner, en del lakrits & kaffe, läder och mineralitet i svansen. Mycket lovande men ännu oförlöst.
Betyg:+++

De klassiska toscanska äventyren är enormt välgjorda, olika och personliga med läcker och bred Sangiovese Grosso formligen osande ur glasen. Det kanske inte är något för de mest asketiskt lagda vinälskarna, men gillar man som jag lite lagom hull på kroppen är det helt oemotståndligt.

IMG_1946


Sito Moresco 2011
Gaja, Langhe DOC, Piemonte, Italien
Besynnerligt svettig doft, gymfötter och stenkross, ganska svår och dämpad med en del röd frukt. Syrlig med tranbär, slånbärstanniner och en del lädersnöre, tyvärr alltför primär, ungdomen gör den svårbedömd men jag har aldrig riktigt fallit för just det här vinet.
(Nebbiolo 35%, Merlot 35%, Cabernet Sauvignon 30%)
Betyg:(+)

Dagromis 2008
Gaja, Barolo DOCG, Piemonte, Italien
Eldig och parfymerad med rosor & torkade örter, ganska eleganta röda bär, finstämd med lätta och snygga örtiga drag av mynta. Härligt rödfruktig smak med litet sötfruktigt anslag, eldig och underbart kryddig, en del lakrits och karamell, solmogna hallon och fina sandiga tanniner. Alldeles utmärkt.
Betyg:++(+)

IMG_1948


Barbaresco 2009
Gaja, Barbaresco DOCG, Piemonte, Italien
Intensiv doft med röd läcker frukt, hallon, läder & karamell samsas med lakrits, violpastiller & syrén. Sträv smak med finkorniga tanniner, röd läcker frukt, rättfram med lite kaffe och sval mynta, ännu oförlöst en lovande.
Betyg:++(+)

Sperss 2004
Gaja, Langhe Nebbiolo DOC, Piemonte, Italien
Lätt utvecklad doft, röd elegant frukt med kryddiga florala toner, spearmint och viol, krossade körsbär och målarlåda, linolja &enbär i kryddigt komplex stil. Sträv i munnen, rödfruktig med syrliga körsbär och läckra väldefinerade syror, lång med sandiga tanniner och en rejäl näve grus i förgrunden. Skitbra.
(Nebbiolo 94%, Barbera 6%)
Betyg:++(+)

IMG_1949


Sorì Tìldin 2009
Gaja, Langhe Nebbiolo DOC, Piemonte, Italien
Djup doft, ungdomlig med biggaråer och solmogna hallon, tät & oförlöst med exemplarisk frukt, lakrits & floralt parfymerade drag, enormt sexig. Tät smak, solmogen röd frukt, primär med körsbär & skogshallon, läckert sträv med underbart finkorniga & prominenta tanniner. Sandig & fylld av krossad sten, lakrits & kakao i svansen. Koncentrerad med fullkomlig balans, oförlöst men en storhet i ungdomlig slummer.
(Nebbiolo 95%, Barbera 5%)
Betyg:+++(+)

Sorì Tìldin 1999
Gaja, Langhe DOC, Piemonte, Italien
Enormt komplex och kryddigt läcker doft med läder, lätta djuriska drag, målarlåda & torkade blommor, en del sandelträ och svalkande sval mynta. Perfekt utvecklad. Mogen smak i härligt kryddig & elegant stil, skitläker med torkade röda bär, hallonfnas, nypon och stenig salmiak, sträv svans med lite rökig ton och läckert rödfruktig känsla. Superb med exemplarisk mognad!
Betyg:+++

Båda
Sorì Tìldin är spektakulärt bra, stilmässigt olika och med strukturell skillnad men båda fenomenala. 2009 kommer säkert att kliva upp en pinne till när mognaden får sätta in ordentligt, den är så rik men samtidigt skärpt, ett perfekt uttryck av en lite bredare årgång med underbart solmogen frukt. Det är när man provar dessa som storheten i Gaja verkligen visar sig, prismässigt galet givetvis men i relation till samma kvalitet från andra håll känns det ändå rimligt på något skumt sätt. Här lyser stjärnan allra starkast, gudinnan kanske inte dansar rumba direkt men visar sig i alla fall diskret i bakgrunden, en i personalen och ger oss ett avmätt ögonkast i alla fall. En dag på jobbet liksom...

Andra tankar
här och här.

-- Winepunker

Comments

Graacher Himmelreich 2004

IMG_1943


Vi formligen badar i torr högklassig Riesling men doppar sällan tårna i den klassiska halvtorra varianten, sorgligt nog måste jag säga. Nåja, skall man lägga krutet på något är de
traditionella spelarna ofta de bästa korten - J.J. Prüm har under alla år aldrig varit en besvikelse, med ett fullkomligt oförställt uttryck av druva och terroir håller Prüm fanan mycket högt när torrvinsvindarna blåser snålt.

Graacher Himmelreich 2004
J.J. Prüm, QmP Spätlese, Wehlen Mosel-Saar-Ruwer, Tyskland
Underbart klassisk doft, fräscht nedtonat gulfruktig med knasmycket mineral, späda rabarber och lätta örtiga övertoner, en aning limeskal, basilika och drag av koriander blandat med bara lite, lite honung. Den är så läckert parfymerad att man bara baxnar, så snygg, så klassisk. I munnen är den fortfarande sprittande ungdomlig, lätt spritzig, fylld av ren gul frukt och massor av kritig mineral. Syrorna är examplariska, skärpta och underbart definierade under en perfekt avvägd & bara aningen fet druvsötma, balansen är osannolik, längden enorm. Svansen har en liten nyanserad exotisk ton, kanske mango eller passionsfrukt. Eftersmaken är driven av mineralerna, krispig och nästan torr känsla avslutar. Alldeles skitbra!
Betyg:+++

Varje gång frågar jag mig samma sak - varför i hela friden dricker jag inte sån’t här oftare? Klassisk Riesling i lågalkoholtappning (8%) är dessutom en perfekt måltidsdryck, asiatisk mat med lite lagom hetta är en killer.

-- Winepunker

Comments

Ojai Thompson Grenache 2008

IMG_1941


Grenache i alla former börjar dra åt överdos i Casa Punk, en av de mera svårtillgängliga under de senaste åren är tolkningen från syrahspecialisten Ojai - en knepigt knuten sak med förmodad potential. Ogin & oförlöst Grenache är notoriskt svårbedömd, de är ofta slutna på ett sätt som i alla fall jag har svårt att se igenom. Just Thompson
2008 var vid första försöket lovande, andra gången nedstängd till max med massor av frågetecken om framtiden.

Ojai Thompson Grenache 2008
Santa Ynez Valley, Santa Barbara, Kalifornien, USA
Snyggt och fräscht rödfruktig doft, lätt eldig med drag av sötlaktits, anis, massor av hallon och röda sura trampade körsbär. Efterhand utvecklas läckra övertoner av tobak, stenkross och en del kryddig & kådig rosmarin, drag av rökelse och krossade nötter. Lite lager & dyr parfym till dyker till och med upp, den har genomgått en metamorfos till det bättre. Smaken är superbt läcker, hallon & körsbär med skärpa och renhet, syrorna är prominenta, sträv med finkorninga & sandiga tanniner, rosmarin och lite enbär. Svansen har en del tuggtobak, kardemumma och sötlakrits, torkade örter och komplexa kryddor, lite köttslamsor & blod toppar upp - den är snygg och fint balanserad hela vägen. Skitgod faktiskt.
Betyg:+++

Jämfört
senast har den utvecklats enormt, det var bara något år sedan men nu har alla skruvarna dragits åt perfekt - den är ett väldigt personligt uttryck av Grenache, en egen och uttrycksfull tolkning där bitarna faller fint på plats.

-- Winepunker

Comments

Felsenberg 2010

IMG_1930


Felsenberg
2009 var närmast spektakulärt bra, men det verkar ha knystats om att 2010 inte riktigt håller samma klass. Fanns det en underliggande orsak till att de sista buteljerna reades ut från Bolis’ hyllor, månne? Snabb kontroll av krigslagret i källaren påkallat!

Felsenberg Riesling (GG) 2010
Schloßböckelheimer Felsenberg, Schäfer-Fröhlich, QbA Trocken, Grosses Gewächs, Nahe, Tyskland
Doften är knaspackad av mineral, flintkross och rivet limeskal, den är intensiv och ganska asketisk, liten mineralolja och bladigt örtiga toner kikar fram efterhand, en del exotisk frukt tvingar sig genom mattan av skiffer till slut. Det finns tyvärr en baston av omogna päron som pekar mot att vi knäckte den här för tidigt. Smaken är örtig & bladig med citrus, rabarber och passionsfrukt, den är lätt fet och skifferaktigt bitter med asketisk ryggrad och syra & mineral i totalt fokus. Fast, den saknar charm tyvärr. Flintkross och syra är på plats, men frukten känns knuten och ogint ovillig. Den kommer nog att utvecklas, men till samma nivå som 2009 och 2007 lär den aldrig nå, eller?
Betyg:++

Mja, det
är rätt bra, men knappast i klass med ’09 väl? Visst känns den lite knuten och pärontonerna är en given varningssignal att den inte harmonierat, att frukten skall klättra upp tillräckligt för att ge den nog med oumph för min smak känns tyvärr samtidigt osannolikt. Den är lite väl skärpt, man liksom skär sig på den - exaktheten i syra och mineral med den alltför slanka kroppen gör att jag känner mig lite… lurad närmast.
Jag kan absolut ha fel, för ung Riesling är notoriskt svårbedömd men jag tror Tim Fröhlich har sluntit en aning den här gången.

-- Winepunker

Comments

Cuvée du Vatican Réserve Sixtine 2009

IMG_1929


Det mumlas lite varstans om Ch9dP numera, att årgångar som 2007 & 2009 skulle ha stängt ned, flabbat till sig eller inte infriat de lovande inviter man skönt i dess ungdom. Larv! De är genomgående skitbra, stilmässigt olika men med makalös kvalitet. Ett år som 2010 kommer garanterat också att visa framfötterna men den slutgiltiga domen får vänta ett år till tror jag, även om 2010 nog lär visa sig vara bäst av de tre.
Av alla 2007:or som Punkarn provat har nog
Cuvée du Vatican Réserve Sixtine varit allra mest stum och skev, besynnerligt överfatad och grov i oförlöst stil underpresterade den när vi körde igenom en del av 07:ornat. Årgång 2009 har visat på helt andra kvaliteter redan från början dock…

Cuvée du Vatican Réserve Sixtine 2009
Cuvée du Vatican, Châteauneuf-du-Pape, Rhône, Frankrike
Rik och lite köttig doft, packad med mörka syrliga körsbär, solmogna skogshallon och en skvätt blod, den är rätt kryddig på läckert örtigt manér, sötlakrits och kådiga aromer utvecklas, rosmarin och en näve grus, till och med lite drag av talg på kul sätt. Visst finns en del fat & karamell, värme & lagom raketbränsle men bara i positiv bemärkelse. Smaken är eldig, bred och packad med söt röd frukt, det är en cocktail av solbakade körsbär, plommon, lakrits & liten kul grusig bitterhet. Tanninerna är exemplariska, sandiga och lena, syrorna har definition och tillräcklig skärpa för att matcha fruktkoncentrationen. Svansen är eldigt kryddig med tuggtobak och lite rhumtopf, lakrits & salmiak och en intrikat djurisk komponent, eftersmaken lång och kryddig med en krävande skärpa. Skitgod på det hela taget.
Betyg:+++

Vad finns att klaga på? Det utvecklas till och med en del läckra & komplexa gräddiga toner i munnen under kvällen, en solmogen fethet som lovat gott. Den här kommer att utvecklas under lång tid, ingen tvekan om det.

-- Winepunker

Comments

Les Caillerets 2008

IMG_1900


Under förra året provades en en del
riktigt stor vit Bourgogne, fortfarande världens bästa vita vin när alla pusselbitar faller på plats. Tack och lov måste man inte spendera skjortan för att hitta seriösa alternativ till bättre Grand Cru, en hel del lägre klassade saker seglar fram under de flestas radar på Bolis beställninssortiment. Fontaine-Gagnard är en seriös producent som Punkarn precis fått upp ögonen för, en uppsjö med viner allt från Le Montrachet själv till enklaste plonk har funnits tillgängligt men fokus har varit på olika Chassagne-Montrachet 1er Cru.

Chassagne-Montrachet 1er cru Les Caillerets 2008
Fontaine-Gagnard, Chassagne-Montrachet, Bourgogne, Frankrike
Doft av kritig mineral, flintkross & mineraldamm under asketiska citrusskal med lite utvecklade toner. Det dyker upp både vax och lite grillad citron efterhand, faten är dämpade och fint nyanserade i bakgrunden - ’understated’ liksom, elegant och exakt. I munnen dominerar syrorna, skärpta och vässade med massor av mineral, citronskal och lite utvecklad känsla, äpplen & flintkross. Kroppen är slank och hyfsat rippad, svansen syrlig med lite kryddigt gulfruktiga toner, känslan är lite lagom asketisk och ganska krävande. Den är inget charmtroll, snarare seriös & allvarlig i klassisk tappning för ett syraår som 2008. Gott & välgjort, men skulle vunnit på aningen rikare frukt.
Betyg:++

På likartat sätt, fast tvärtom liksom, som 2008 lyser med sin skärpta syra i elitklassen har den här i gärdsgårdsserien ett litet problem med tillgängligheten - frukten håller inte riktigt emot. De lätt utvecklade smakerna pekar på viss mognad, samtidigt är syrorna inget för en nybörjare direkt, de biter till ordentligt även för en inbiten rieslingskalle. Det är bra skit, men jag tror att år som 2009 ger mer valuta för pengarna i den här kvalitetsnivån.

-- Winepunker

Comments

Hickinbotham 2005

IMG_1897


Det
var ett tag sedan senast, man borde slänga in en flaska i månaden, minst - att hålla halten av Roman Bratasiuk i blodet lagom högt är en ren överlevnadsstrategi i dagens finansklimat. Alla viner, Astralis inräknad, har en härligt inbjudande och ärlig framtoning - det är inget larv eller fjäsk, bara ren yppig frukt och massivt klingande uttryck i 180 knyck, rediga bromsspår och en & annan plåtskada. Det är svårt att tänka sig viner som visar på bättre frukt, visst kan man ha annat handlag och stramare framtoning men knappast högre kvalitet än så här. Clarendon Hills spelar absolut i samma liga som Château Pavie, Quilceda Creek & Almaviva - modernister i världsklass med andra ord.

Hickinbotham Vineyard Cabernet Sauvignon 2005
Clarendon Hills, Blewit Springs, South Australia, Australien
Rik & tät doft med cassis, mörka plommon, kaffe & choklad i oerhört intensiv och direkt stil. Den är eldig (14,5%) men inte så det stör, läcker värme dominerar parad med kryddor och lite rökiga toner, lakrits, anis & grillat kött med en härlig överton av rosor & hyacint. Det dyker upp en liten örtig mynta och fräsch gräsig ton dessutom, den är redigt komplex.
I munnen är den rik & bred, eldig men bara snyggt varm och aldrig spritig. Packad med svart solmogen frukt levererar den till hundra procent, plommon, cassis galore och biggaråer parad med bitter svindyr choklad, rökiga toner och superba fat avslutar. Det svävar en nypressad kaffe över puddingen, nougatine och lite tuggtobak. Den är bara så härligt hedonistisk och läckert, Cabernet i sin mest solbakat uttrycksfulla form - den har allt, lakrits, rökelse och faktiskt väl definierade syror i eftersmaken.
Skall man klaga så saknas lite pizazz, den är inställsam som en lurvig svart katt men har inte någon skärpt vässad kant, den är så primal och len att man drunknar men saknar ’edge’. Självklar 3+ med extra spets i alla fall, som alltid
Roman, en förmån!
Betyg:+++

Fan vad detta är bra, så sinnessjukt läckert och primalt direktkopplat till reptilhjärnan - jag vill bara slita av mig kläderna och springa brölande genom Bagarmossens centrum vilt proklamerande värdet av vinet, djupet och sanningen i en svindyr flaska jäst druvjuice. Efter lite övervägande och en dos rationellt inflytande från ’C’ beslutar jag mig för att blogga istället, polisen ’in da hood’ ser inte med blida ögon på nakna punkare med aggroattityd.

-- Winepunker

Comments

Felsenberg 2009

IMG_1886


Vi har
gjort det förut, skall man dyka utan tuber kan man göra det i Riesling från Nahe - gärna 2009 som just nu verkar vara i början på sin absoluta topp. Dessutom känns det som Tim Fröhlich stigit ur skuggan bakom häxmästaren själv - rieslingmessias Helmut Dönnhoff har här en motspelare som nog klivit förbi Schönleber och står i samma pole-position. Tidigare har det känts som skärpan saknats för en riktig ’shot at the title’, så inte längre…

Felsenberg Riesling (GG) 2009
Schloßböckelheimer Felsenberg, Schäfer-Fröhlich, QbA Trocken, Grosses Gewächs, Nahe, Tyskland
Härlig doft, packad av mineral och en liten eftersläng med babyfett och solmogen gul frukt, den har lätta exotska drag, ananas och passionsfrukt uppblandat med flintkross, limeskal och aromatiska örter. Den blir rätt parfymerad när temperaturen stiger, rosor och lilja till och med. I munnen är den markerat spritzig, snygg med lite bitter grapefrukt, lime och stenkross, syrorna är vässade & skärpta, perfekt torr balans med massor av krävande citrus och ren fyllig kropp. Äppelkarten frön förra året är borta, nu är den bara läckert mineralbitter, flintrökig och stinn av fräsch citrus, syran är en stämgaffel i huvudet. Zing! Alldeles strålande.
Betyg:+++

Inte stort tyvärr, alltför sällan orkar Riesling upp till de åtråvärda 4+ PunkarPoäng™ man kan få men det är inte vansinnigt lång bort. De lite rökiga tonerna som kikar fram i den sista slatten kan nog stärka strukturen ytterligare men den har troligen inte storhet i sig.
Det skall bli kul att prova 2010 nästa år, vi kan ha en vinnare där kanske.

-- Winepunker

Comments

Las Flors de la Pèira 2008

IMG_1885


Det har talats om för mycket fat, om för solmogen frukt och om alltför konstruerade viner - en ståndpunkt som är tvärt emot
Rob Dougan och hans viner på La Pèira. Här har vi en välsvarvad maffputte med x-tra allt och brökmogen frukt parad med allt man kan åstadkomma rent tekniskt, det är modernistiskt men samtidigt ärligt till max. Varenda gång jag provat viner från La Pèira har jag tvekat först men imponerats under kvällen, de är egna och solida med frukten i fokus, hypermogna utan att bli kladdiga eller flabbiga.

Las Flors de la Pèira 2008
La Pèira en Damaisèla, Terrasses du Larzac, Coteaux du Languedoc, Frankrike
Tät & intensiv doft, fylld av anis, lakrits & söta körsbär, ett litet inslag av kåda & rosmarin - de finns både fetma & intensiv skogshallon, övertoner av köttsaft och blod, lite tobak och choklad. Intrycket är komplext, personligt & rikt, härligt solmoget utan att bli slappt eller ofokuserat. Under kvällen växer choklad och fat, utan att bli påklistrade eller dominerande, kryddor och frukt driver doften. I munnen är den rik, packad med mogen frukt och härliga sandiga tanniner, kryddigt sträv och komplex med massor av tuggtobak, kåda & lakrits. Frukten drar åt biggaråer, & skogshallon kryddorna mot kanel & peppar, dessutom utvecklar den under kvällen kul florala toner i doften och lite salmiak i svansen. Det är maffigt, intensivt & härligt väl sammansatt. Man få inte vara rädd för kraft, fat & koncentration - men har man lite hår på bröstet är detta en klockren 3+.
Betyg:+++

Förra gången var lovande, nu har den absolut vuxit ett steg till en solid läckerbit. Den lilla knutenheten man kunde känna sist, antydan till återhållen kraft finns inte längre - nu är den vidöppen i inbjudande och bred stil med oförställd yppighet. Det är svårt läckert, gott och maffigt med extra allt - man får inte vara feg eller hjärtsvag men klarar man trycket är detta riktigt djävla bra.

-- Winepunker

Comments

Debatt & Champagne

IMG_1866


Lagom roande, något rörande, inte så lite oroande och aningen upprörande har det varit att läsa den hyfsat obalanserade debatten på
Finare Vinare & Italienska Viner. Allt från svenska näthandlare, utländska näthandlare, monopol, sellouts (i.e. kommersiellt inriktad sommeliere), 'naturviner', Frescobaldi, ek, svensk vattenkraft (?!), kolonialsim, kommersialism, stora producenter vs. småskuttare och i slutändan moral och övertygelse har dryftats och missförståtts i sann internetanda.
Smockorna mellan
BKWine-Per och Bergs Lars Hansson drog åt rättshaveri och uttalandet från 'anonym' (i.e. Claes) om kvalitetshöjningen på stora bourgogneproducenter bemöttes med misstro och inte så lite osaklighet. Tonläget skruvades upp till väl hög nivå och inläggen blev mer och mer halsstarriga.

Det är som att läsa en debatt på
Engadget om iPhone vs. Android, insikten om att båda sidor har rätt (eller fel, beroende på vilken läggning man har) liksom föresvävar ingen, åtminstone framgår det inte av diskussionen/pajkastningen (Niklas J. i vanlig ordning undantagen, den mest sansade rösten i bloggosfären).

Som vinliberal är då
Punkarns uppfattning sammanfattad:

  • Svenska nätimportörer är ännu oftast lite taffliga jämfört med en del etablerade europeiska langare.
  • Det finns en massa taffliga europeiska langare.
  • Det finns svenska langare som inte är taffliga.
  • Efter 20 år i finansbranchen vet jag vikten av att tjäna pengar & att ha en kommersiell vinkel, utan pengar går det inte att bedriva verksamhet och oavsett vad man gör dör man till slut sotdöden (det är aldrig vackert).
  • De flesta svenska langare, nät eller inte, tjänar riktiga pengar i princip enbart inom budget/bulk - Foot of Africa, McManis etc. är det som betalar lönerna.
  • Somliga har hyfsade löner, Foot of Africa säljer rätt djävla bra.
  • Lön & vinst är bra, då kan man expandera verksamheten och ge sig på snävare segment med mindre marginaler & omsättning.
  • Lön & vinst är inte allt, då kan man lika gärna langa koks.
  • Langa koks är olagligt.
  • Sälja vin direkt till konsument med bas i Sverige om man inte är Bolis är olagligt - obegripligt.
  • Bolis säljer inte koks, i alla fall inte direkt till konsument - begripligt.
  • Bolis är inte problemet per se, utan monopolet i sig. Avskaffa monopolet men behåll Bolis, de skulle bli en oerhört vass spelare på en öppen marknad.
  • T.ex. England har inget monopol och en extremt livskraftig & varierad vinmarknad.
  • Frankrike har inget monopol, men det är omöjligt att hitta en OZ nere i Beaune.
  • Gick det mot förmodan att hitta en OZ nere i Beaune skulle den inte sälja alls.
  • Koks säljer i Beaune, fast det är olagligt.
  • Bolis är dyrt - dyrare än många langare i Europa, men inte på allt.
  • Livet kan vara roligare än höga parkerpoäng, men ibland har den fete advokaten rätt och då är Bolis konkurrenskraftigt till max.
  • Fast man får bara köpa två flaskor, sedan är det slut - det är ju trots allt ett monopol.
  • Jadot har nog aldrig varit så bra som nu, speciellt på de vita - inte en premox eller korkskada så långt man kan se.
  • Det finns en djävla massa producenter som är små & lika bra, oftast dyrare men inte alltid.
  • Bara för att du är liten är du inte automatiskt bra eller god, bara för att du är stor är du inte dålig och ond.
  • De finns små djävlar i Bourgogne som är onda & elaka och som gör kass viner som är dyra.
  • De finns små djävlar i Bourgogne som är onda & elaka och som gör superba viner som är dyra.
  • Frescobaldi serverar eksoppa.
  • Frescobaldi serverar också Ornellaia, och 2004 är bara för djävla brökbra - trots dyra fat och en lagom skopa 'mondovino'.
  • Etna Rosso är gott.
  • Fatad välgjord Cabernet Sauvignon är gott, fast den kommer från Toscana och haft M.Rolland simmandes i tunnorna.
  • Fatad Cabernet Sauvignon behöver inte vara gott, även om M.Rolland simmat i tunnorna.
  • Det går att ta emot varuprover utan att släppa på integriteten och bli en nickedocka.
  • Det går inte att ta emot vad som helst utan att integriteten blir lidande.
  • Ta inte emot koks, då blir integriteten lidande.
  • Transparens är ett måste, ange alltid sammanhang när en artikel skrivs.
  • Läsaren är inte en idiot, han kan bedöma sammanhang om det anges tydligt.
  • Läsaren är en jubelidiot och fattar inte sitt eget bästa, att det inte blev upplopp & kravaller när priset på Bürklin-Wolfs Pechstein 2009 sänktes visar med tydlighet att de flesta i Sverige är drogade zombies…
  • Utan vattenkraften skulle Stockholm stanna.
  • Utan Stockholm skulle det inte finnas vattenkraft utan bara outnyttjad skog och outbyggda älvar, och en och annan ren.
  • Renfilé är gott.
  • Renfilé är också dyrt, trots att den är subventionerad.
  • Repeat until bored...
Rant over, det går att ha två tankar i huvudet på en gång.

Så, till kvällens vin (NB: ett varuprov från
Cavisten, integritetsvarning), Marie-Noelle Ledru är en liten kvalitetsmedveten spelare med odlingar i Ambonnay och Bouzy, bara 6 ha (70.000 buteljer om året i runda slängar) och ett fokus på fullmatade matorienterade och terroirdriva saker. Småskalig, traditionsbunden, hantverksmässig och helt kompromisslös är hon en ovanlig gestalt i dagens kommersialiserade klimat. På många sätt är hon en anakronism i Champagne, antitesen till storhusen och allt vad Champagne står för idag. Cuvée du Goulté är 100% Pinot Noir, enbart Grand Cru.

Marie-Noelle Ledru, "Cuvée du Goulté" BdN 2007
Marie-Noelle Ledru, Ambonnay, Champagne Grand Cru, Frankrike
Ganska rik och lite karamellig doft med massiv mineral, citrusskal, flintkross och underliggande röda äpplen. Den är oförlöst, knuten ännu men har nog en del att ge, under kvällen kikar lite aromatisk & kryddigt krämig känsla fram, den breddar sig men behåller skärpan. I munnen är den en veritabel minerlabomb, höga syror, omogna äpplen och citronskal. Den är skärpt och krävande, dosagen obefintlig men samtidigt med en härligt rökig fruktmognad. Eftersmaken är packad av mineral och lätta äppliga toner, det finns lite röda bär långt där inne, en antydan till hallon, kompromisslös och ännu oförlöst men den har absolut potential. Solid och intressant på det hela taget.
Betyg:++

Det är ingen nybörjarchampagne direkt, men har man tragglat sig genom storhusen och de uppenbara odlarna kan detta vara något att kika på. Personlighet och kvalitet kan man inte klaga på, så pass kompromisslöst uttryck är bara att applådera.

Dessutom, en kort notis om
Vacqueyras, "Grande Garrigue" 2010 från Alain Jaume Betyg:+

IMG_1867


Syrlig doft med körsbär, godis och röda vinbär, lite örtiga toner, bladig med antydan till sötlakrits och rosmarin, lätta skogshallon i enkel och opretentiös stil, närmast trivial. Syrlig & fruktig smak, packad av sura körsbär, rosmarin & lakrits i eldig kostym. Tyvärr stör en liten bitterhet i svansen, den blir nästan lite kådig och kärv även om tanninerna annars är exemplariska. Eftersmaken är lite själkig men samtidigt anständigt packad med hallon och fräsch röd frukt. Känns tyvärr väl enkel. Betyget är generöst.


-- Winepunker

Comments

Ferrer Bobet 2008

IMG_1865


Av alla viner från Spanien har
Ferrer Bobet blivit det säkraste kortet som delas ut i Casa Punk, en ovanligt sval och skärpt Carignan + Grenache (med några droppar Cabernet Sauvignon) uttrycker distriktet med ödmjukhet och dämpad ambition. Tidigare närkontakt har varit alldeles utmärkt, det är en variant av Priorat som passar mig väldigt mycket bättre än överkoncentrerade monster med 20% barrique i varenda flaska. Vineriet har visat på konsistens och mycket hög nivå, det är ungt och bara i början av en mycket lovande karriär.

Ferrer Bobet Vinyes Velles 2008
Ferrer Bobet, Priorat, Spanien
Tät doft, härligt packad av söta körsbär, hallon, anis & kakao, lite lakrits och en del stenkross. Den är läcker, utvecklar komplexa kryddor under kvällen, rökelse och lite sura & krävande kärva bär, lingon & slånbär närmast. Trots kraften behåller den elegansen och det rena uttrycket. I munnen är den rik & förvånande stram, packad med röd skärpt frukt & pigga fräscha syror, faten är perfekt hanterade, lena och i bakgrunden, det finns drag av köttslamsor, blod & närmast Rhônska drag, rent superb faktiskt. Svansen är ren, syradriven med massor av skogshallon, surkörsbär & pigg fräschör. Eftersmaken är klingande syrligt mineralig med eldigheten (15%) under auktoritär kontroll.
Betyg:+++

Fan, detta är
riktigt bra! Det är en underbar syntes mellan Ch9dP och lite blaffigare spanska alster, skärpan i syror och uttryck är oklanderligt. Den har en inbjudande stil som är svårt att motstå, knappast intellektuellt men med vilja och en själfull personlighet. Det är så härligt opretantiöst, bara vin - inget prestigetyngt larv, Parkerjakt™ eller annat som stör bilden. Så ärligt det kan bli, tack för det!

-- Winepunker

Comments

Rüdesheimer Berg Roseneck 2009

IMG_1850


Leitz har blivit lite av en husproducent hos Punkarn & C, larvigt låga priser och superb kvalitet i kombination med årgångskaraktär är svårt att motstå. Tidigare försök med 2009 har varit lovande, skärpan & uttrycket är helt oklanderligt med tanke på kostnaden och potentialen har känts enorm.

IMG_1851


Rüdesheimer Berg Roseneck 2009
Josef Leitz, QbA Trocken, Rheingau, Tyskland
Lätt exotisk doft, mango & ananas paras med citrus och lite läckra vaxiga skaltoner, den är solbränd och läckert fruktmogen, packad av mineral & krossad flinta, liten ton av rabarber & guava. På det hela taget är den rätt utvecklad, floralt parfymerad och lätt kryddig - efterhand dyker det upp lite honung och bara aningen vax. I munnen är den kryddig, mineraldriven och snyggt vass med skärpta syror, det finns en liten minerlbitter ton i botten, rik gul frukt, stenkross och aningen rabarber. Svansen är aromatisk och vässad, lite kryddig med bra komplexitet, alldeles utmärkt faktiskt. Det finns ingen päronton kvar som senast, den har utvecklats till en redigt dryg 2+ med längd och fokuserad avslutning. En liten bitter eftersmak kan upplevas som grov, men jag tycker den mest är lagom krävande och intressant.
Betyg:++

Det känns lite jobbigt att säga, men jag är
aningen besviken på helheten. Det är tveklöst ett skitbra vin som sniffar på 3+ (med ett pris på strax över 200:- WTF!), men borde det inte prestera en lite rikare och renare avslutning? Den aningen själkbittra tonen blir besvärande under kvällen tyvärr, den tar udden av vinet och 3+ blir nog omöjligt. Jag misstänker att t.ex. Kaisersteinfels Alte Reben 2009 är betydligt bättre, rikare och renare på alla plan (tyvärr bara provad ofokuserat under allmän spritfest).

-- Winepunker

Comments

Craggy Range Le Sol 2005

IMG_1849


Punkarn & C har tagit en timeout i några veckor och ägnat sig åt andra saker än vin. Dykning & mat i Thailand är rätt kul också - trots att vi i princip varit på torken sedan den 14e är det svårt att klaga, det thailändska köket är om inte världens främsta så i alla fall bland de fyra i topp (tillsammans med Frankrike, Italien & Japan skulle jag nog drista mig att säga). Tyvärr blir det mest enkel lager (Beer Chang, Yay!!) eller fruktjuice till den spektakulärt bra maten, det kändes rätt bra att korka upp något vettigt när vi kom hem och ställa om till europeisk norm igen.
Att jag valde något icke-europeiskt är en helt annan sak…

Craggy Range behöver ingen närmare
presentation, Steve Smith har stötts och blötts tidigare tillräckligt.

Craggy Range Le Sol 2005
Craggy Range, Gimblett Gravels Vineyard, Hawkes Bay, Nya Zeeland
Lätt rökig doft, packad av solmogen svart frukt, fatig men samtidigt fylld av läckra florala och aningen skitiga toner, kaffe & massor av mörk bitter choklad. Efterhand dyker det upp grillat kött, varmt blod, svartpeppar och råtobak, den drar till och med mot brinnande rökelse efter några timmar. På näsan är den absolut komplex men samtidigt väldigt ”in your face”, lite kluven men svår att motstå - ambition och kvalitet kommer man långt på.
I munnen är den kryddig, eldig och bred men en
liten pikant beska, den är smällfylld med ren solbakad Syrah. Till en början känns den aningen grov besynnerligt nog men det släpper när frukten växer till sig under kvällen. Fylld av bitter choklad, espressokaffe och råbiff är den intressant och förvånande komplex, det finns lite mognadsdrag. Svansen är bred med tuggtobak och solbakat peppriga toner, nästan lite italiensk i tanninstrukturen faktiskt. Toscanska drag blandas med nya-världen Syrah, ena benet i hyfsat klassisk mylla och andra i sydlandet. Kul, komplex & djäkligt intressant.
Betyg:+++

Den har åkt upp & ned de senaste fem åren - 2008 var den ett extremt uttryck av ’syrahsity’, 2011 en måttligt intressant nya-världen syrah med x-tra allt, nu en komplex & intellektuellt krävande personlighet. Det skall bli kul att prova den igen om ytterligare några år, den kan nog visa oväntade facetter under lång tid.

-- Winepunker

Comments

Nonnenberg 2007

IMG_1843


Av alla 2007:or som
borde presterat var kanske Nonnenberg den största besvikelsen (njae, Mosbachers Freundstück var väl nästan ännu mer otydlig). Den kändes väldigt enkel på närmast trivialt sätt, visst hade den koncentration men saknade samtidigt både komplexitet och finess jämfört alla andra 2007:or. Dags för återbesök tre år senare, någon slags förändring borde gjort sig gällande.

Nonnenberg 2007
G.Breuer, QmP, Rauenthal Nonnenberg, Rheingau, Tyskland
Härligt citrusdriven doft med massor av mineral, rökig flintkross & en del läckert kryddiga toner, torkade örter och fint utvecklade aromer, antydan till honung, rabarber och lite gröna äpplen. Den är förvånande komplex, på knappt tre år har den genomgått en metamorfos, enkelheten är som bortblåst. Smaken är tät, rikt gulfruktig med rabarber, citron & lime, syrorna är supervässade & munvattnande, lite honung och antydan till basilika. Kroppen är dominerad av rabarber & gul grapefrukt, lite känsla av gröna Granny Smith. Svansen är stenigt rökig med snygga & lite bittra mineraltoner, avslutningen är örtig med kryddor och skärpta syror. Alldeles utmärkt, betyget är i överkant.
Betyg:+++

Den har absolut växt en storlek sedan sist, alla triviala känslor är borta och istället hart en klassisk 2007:a visat sig. Syrorna kan upplevas som ansträngande men rikedomen håller emot snyggt, balansen är i nuläget exemplarisk och komplexa utvecklade toner driver vinet. Den är alldeles strålande, bara att kapitulera för mognadens magi.

-- Winepunker

Comments

Amon-Ra 2004

IMG_1842


Återfall till ’comfort drinking’, Barossa med X-tra allt, gamla stockar (80-150 år) och dessutom ett bra år (RPP96, lite generöst kanske men jag fattar vad advokaten är ute efter). Ingen anledning att gräva ned sig för mycket i fakta, det har jag gjort så
många gånger tidigare. Det är mycket, massor, koncentrerat & fyllt av livsglädje. Man får inte vara räddhågsen, men har man lite hår på bröstet är detta riktigt djävla gott.

IMG_1841


Amon-Ra Barossa Valley Shiraz 2004
Glaetzer Wines, Ebenezer/Barossa Valley, South Australia, Australien
Tät, intensivt svartfruktig doft med läder, körsbär och kryddigt anslag, det dyker upp en del charkuterier och djurfett efterhand, nästan bacon och blod. Den är lätt eldig men inte så det stör. Under all packad frukt finns en liten ton av mynta och viss parfym, syrén, skogshallon och sötlakrits. Smaken är bred och kryddig - nejlikor & kanel, seriöst raketbränsle (15.5%) men det funkar, förvånande pepprig & köttig med tjära och viol, lite torkad apelsin med en rejäl skopa bitter choklad. Trots alla blandade intryck är den balanserad och skärpt, personlig med täta sandiga & tuggbara tanniner. Svansen är lätt eldig med sura körsbär och salmiak, eftersmaken sötfruktig och fortfarande (?!) primär, packad med bitter choklad och snyggt kärniga toner. Skitgod, men inte stor.
Betyg:+++

Det är snyggt manifesterat, massor av allt men samtidigt med balans och skärpa. På många sätt är Barossa uttryckt absolut i ett vin som detta, all intensitet och koncentration är på plats men samtidigt kompromissas det inte med nyansrikedom eller finess. Detta är maffigt & vulgo-plumpt samtidigt som det visar på terroir & komplexitet. En härlig dualitet som har många år framför sig i källaren!

-- Winepunker

Comments

Pheasant Vineyard 2010

IMG_1815


Jag har
lite (helt osakligt) svårt för rockstjärne-vinmakare, de är ju trots allt bönder och inte artister med divalater, eller? Visst kan jag acceptera ’promotors’ som Peter Gago, ’directors’ som Angelo Gaja och ’wheeler dealers’ som Robert Mondavi men sådana som Charles Smith kan jag normalt inte med - åtminstone till dess man träffar dem eller noga provat deras viner. Man måste jobba mot sina egna fördomar, hela tiden...

Vore
K Vintners alster bara lite sämre skulle attityden vara aningen svår att svälja, det är så lång från Aubert de Villaine, Claire Michel & Rick Kinzbrunner man kan komma. Men, det är förbannat bra viner och Charles Smith verkar vara en kul filur trots solglasögonen och all rock’n-roll - det är ju inte påklistrat utan verkligen från hjärtat. Vinerna från K Vintners är mycket ambitiösa, rena med uttryck och definition, respekten för druva & terroir är total (vinerna under märket ”Charles Smith” är generellt enklare och inte lika intressanta, givetvis med vissa undantag).
De senaste närkontakterna med systervinet ’The Deal’ har varit
strålande respektive avvaktande.

K - Syrah, “Pheasant Vineyard” 2010
K Vintners (Charles Smith), Wahluke Slope, Walla Walla Valley, Washington State, USA
Intensiv & primär doft med hallon, björnbär & köttigt anslag, lite eldig och tyvärr aningen osammanhållen ännu. Under kvällen utvecklas peppriga toner, sötlakrits & dämpade fat, lite njurtalg och slaktbänk tittar fram, den är ung men samtidigt mycket lovande med uppenbar potential. I munnen är den läcker med rena syror och fina silkiga & superba tanniner, den är lätt köttig under en matta av dansant och saftig svart & röd frukt. Den är varm i kroppen utan att bli eldig, rik utan att bli påträngande och saftig utan att bli syltig. Svansen är fruktdominerad, lite dämpade kryddor och aningen blodstänk i övertonerna, ännu ganska fruktsöt i eftersmaken, för primär i nuläget tyvärr. Ungdomen dominerar helt fortfarande, den behöver några år på rygg för att dämpa de ystra & sprittande tonerna. Eftersmaken är perfekt balanserad med intensiv & ren primär frukt, druvmaterialet är oklanderligt och handlaget känsligt. Snygg och god, men avvakta för att låta kryddor, undervegetation, blod & inälvor komma fram mer.
Den bättrar sig hela kvällen, blir läckrare och läckrare med med kött & parfymerade övertoner, men når tyvärr inte över 2+, även om den är i det absoluta övre registret. Ett par år och 3+ lär sitta som en smäck.
Betyg:++(+)

Gillar man Syrah i sin oförställda och rent uttryckta form måste man prova det här, den är klar och köttig som en ung Côte-Rôtie med fruktdrivet hos en ung Beechworth. Fast, i en ren och mer avskalad kostym - väldigt mycket ’syrahsity’ om uttrycket tillåts. Nästa flaska får vänta till 2014.

-- Winepunker

Comments

Bernard Hatté

IMG_1829


För många år sedan dracks det oanständigt mycket Champagne i Casa-Punk och störst volym var ’
Spécial Club’, främst från Bonnaire och Bernard Hatté. Spécial Club, odlarsammanslutingen som ger totalt 21 odlare möjligheten att sälja & marknadsföra sitt bästa bubbel under ett ’paraplymärke’ med samma flaskor & samma etikett, har visat sig vara enormt solid & prismässigt konkurrenskraftig. Det är odlarskumpa när den är som bäst innan den tar steget upp och försöker vara Jacques Selosse liksom.
Nåja, bland alla flaskor från
Sugot-Feneuil, Launois (mycket magnum, en Spécial Club på magnum är härligt imponerande med sin gammalmodiga flaska, som en granat från WWI), Quenardel, Grognet, Fresnet-Julliet, Lasalle och Gimmonet blev det i särklass mest av Bonnaire och Bernard Hatté. Båda i egen stil och givetvis väldigt olika (Cramant vs. Verzanay) visade de på oslagbar prisvärdhet, något jag tyvärr glömde bort under åren som följde på ’les trois glorieuses’. Efter 1990 har det tyvärr blivit väldigt få buteljer av odlarnas Spécial Club, något man borde ändra på.

Som inledning provades standard-bubbel, vanlig & rosé före Spécial Club (100% Grand Cru).

IMG_1805 IMG_1828


Bernard Hatté Brut Tradition
Bernard Hatté et Fils, Verzenay, Champagne, Frankrike
Ungdomlig & lätt grönäpplig doft, lite citrusskal, apelsin och dämpad mineral, viss brödton finns men den är ganska neutral på det hela taget. Ren & snygg i munnen, klara syror, hälsosam dosage och massor av gul mogen frukt. Den är fräsch i opretentiös och synnerligen drickbar stil, måttligt fyllig men samtidigt väldigt klunkbar. Svansen är packad med citrus, lime & lite ananas, eftersmaken är aningen insmickrande, den skulle kunnat varit aningen mer skärpt, lite mer rakryggad, mer vuxen. Det blir bara 1+, den är lite för filad, publik & slimmad för högre betyg, god men plastikopererad.
Betyg:+

Bernard Hatté Brut Rosé
Bernard Hatté et Fils, Verzenay, Champagne, Frankrike
Rödfruktig & parfymerad doft med massor av hallon & jordgubbe, lite prålig & solbakad med en lätt depraverad överton - närmast oanständig i sin breda och rättframma stil. I munnen är den ren & rödfruktig med bra skärpa i syrorna, solbakad och hedonistisk, sura trädgårdshallon och blodapelsin. Eftersmaken är lång & läcker, enkel, rak & no-nonsense med rökiga övertoner. På näsan skulle man kunna tro att dosagen ligger för högt, en obefogad rädsla. Riktigt lyckad i sin lättbegripliga stil, betyget är absolut i överkant.
Betyg:++

Bernard Hatté Brut (Spécial Club) 2004
Bernard Hatté et Fils, Verzenay, Champagne, Frankrike
Nyanserad doft med citrus, mineral och liten karamell, mogna gula äpplen och en del parfymerade övertoner. Efter en tid i glaset blir den närmast gräddig, antydan till fat kikar fram och en liten kryddigt örtig känsla. I munnen är den fyllig, pinotdriven (trots 50% Chardonnay) med bra & krämig mousse, massor av citrus & rödlätt frukt med krossad flinta och uppstramande bittra toner, svansen är fylld av äpplen och lite skal, hyfsat rik och seriöst rakryggad. Eftersmaken är aningen rökig, mineralig med ännu oförlösta aromer. Riktigt lyckad & seriös, kan nog utvecklas.
Betyg:++

Spécial Club är givetvis huvudet högre än de enklare vinerna, men samtidigt måste jag bara kapitulera för de lite snuskiga tonerna i rosén - som ett nummer av Playboy fast i flaska liksom, inte porigt men artistiskt naket. Med tanke på priserna, 244:- / 269:- / 319:- är det väldigt mycket vin för pengarna, redigt bra budgetbubbel och med samma skärpa som förr.
(Samtliga viner var varuprover från Cavisten Vinhandel och finns på Bolis)


-- Winepunker

Comments

Domaine la Barroche Signature 2007

IMG_1827


Av alla
Ch9dP 2007 är nog Julien Barrot’s ’Signature’ kanske den mest pålitliga av dem alla, provad nio gånger har den levererat varje gång och visat på härlig årgångskaraktär, exakthet & rent druvuttryck. På många sätt är 2007’s underbara solmogna Grenache perfekt manifesterad i detta vin, känsligt parad med 15% Mourvèdre, 13% Syrah & 6% Cinsault är det en tour de force i budgetklass (328:-).
Några
tidigare notiser för referens kanske?

Domaine la Barroche Signature 2007
Domaine la Barroche, Châteauneuf du Pape, Rhône, Frankrike
Tät, intensiv & lätt eldig doft med massor av kryddor, körsbär, hallon & anis, lakritsrot & rökelse. Efterhand kikar pyrande björkved fram, en del slaktbänk och massor av skogshallon. Den är underbart rik, trätoner och frukt i härlig kombination. Det känns som den är lite mer komplex än senast, lite mer nyanserad och aningen mindre ’in your face’ men samtidigt väldigt uttrycksfull.
I munnen är den rik, läcker med väldefinierade syror och massor av krossade körsbär, kåda & slånbär. Den är härligt komplex med dyra orientaliska kryddor, lakrits & anis, rosmarin och en liten grusig känsla under den tjocka wiltonmattan av frukt. Det dyker upp en del vilda toner efterhand, njurtalg & råbiff balanseras med fänkål. Svansen är rik med lite kakao, antydan till kirsch och aningen blodstänk, eftersmaken är lång och ren, kryddig och snyggt med varmt & lite mineraligt avslut. Superb med framtiden för sig.
Betyg:++(+)

Det har inte hänt så väldigt mycket de senaste åren, det tar sig ut hyfsat likadant som i juli 2010 men den har bättrat sig strukturellt. Syrorna är lite mer framträdande, det finns ett skelett av stramhet som gör den mer rakryggad än tidigare, den är mer vässad och skärpt och frukten upplever jag som lite mindre söt & påträngande. Ge det ett par år till och 3+ är en självklarhet.


-- Winepunker

Comments

Cuvée William Deutz 1998

IMG_1816


En av förra årets mer intressanta provningar var
Deutz Blanc de Blancs som jag själv höll i AuZone, årgångarna är utpräglade, stilen konsistent och en årgång som 1998 verkar man lyckats ganska bra med. Nu är 1998 en ’måttlig’ årgång, det känns dessutom som Chardonnay presterar bättre än Pinot så jag var aningen orolig hur Deuts elitcuvée William Deutz skulle ta sig ut (55% Pinot Noir, 35% Chardonnay, 10% Pinot Meunier), senast för 4 år sedan var den besynnerligt lovande men det kändes så som frukten saknade lite rikedom för riktig bra chanser.

Cuvée William Deutz 1998
Deutz, Aÿ, Champagne, Frankrike
Ganska tät doft, lite kryddig med en del äppliga drag, rostad med choklad och söt grillad citron, lätta nötiga och feta övertoner, smörad brioche och karamell under en tät matta av mineral. Smaken är stram med höga skärpta syror, solmogen citrus, valnötter och en del vinteräpplen. Den är förvånnde rik i frukt och krävande stram, helt torr med begynnande mognad och aristokratisk utvecklad personlighet. Det är mycket seriöst och vuxet, det känns som en egensinnig oldarchampagne, knappast som en (liten)storhus-skumpa. Eftersmaken är lite skalbitter med vässade syror och en intensiv skärpa, lång och torr med drag av riktig låg-dosage känsla. God, stramt läcker & mycket ambitiös, närmast en kännarchampagne stilmässigt. Lite oväntat med tanke på hur William Deutz brukar ta sig ut.
Betyg:+++

Skärpan & stramheten var överraskande, den kändes inte riktigt som den brukar och fruktstrukturen var betydligt mindre röd & äpplig än normalt. Det känns som den kommer att vinna på tid i källaren dessutom, syror och den upplevt låga dosagen gör det här till ett mycket intressant objekt om några år.
Det skall tilläggas att alla inte gillade det här, den var lite för vässad för populaset.

-- Winepunker

Comments

Mellandagsamarone med AuZone

IMG_1806


Mellandagsprovning i AuZone brukar vara en synnerligen avslappad tillställning helt utan seriösa inslag, temat går oftast lite på tvärs mot vanliga provningar och samtliga är på lagom glöggfryntligt humör. Det brukar bli ovanligt pladdrigt och larvigt men samtidig rejält underhållande, man vårdar invektiven bättre när stämningen är på topp.
I år svennade vi till det rejält, temat blev en BYOB med ’Amarone’ - den så högt skattade vinsorten ”hemma i stugorna” som Juholt skulle uttryckt det. Själv dricker jag Amarone mycket sällan, de flesta buteljerna jag samlade på mig i en avlägsen ungdom har sedan länge (med skamlös förtjänst) sålts på Auktionsverket även om någon ströflaska ligger och trycker i undangömda hörn.
De festa i AuZone verkar som jag ha en lite njugg inställning till Valpolicellas stolthet. Så, lite förvånad blev jag allt när en BYOB med företrädesvis mogna saker lätt gick att dra ihop (eller är det så att de flesta har enstaka gamla buteljer kvar som man inte vet vad man skall göra med).

Varför är jag lite avigt inställd mot Amarone då? Tja, efter moderniseringsvågen runt 1994 blev kvaliteten och konsistensen betydligt bättre. Utan röta och med bättre hygien blev givetvis vinerna vässade och fruktdrivna, men samtidigt lite personlighetslösa och alltför ofta lite väl söta och inställsamma.
I kombination med stor efterfrågan och en hel del fulamarone i marknaden lyckades man devalvera varumärket en hel del. Dessutom är det en stil som är lätt att tröttna på, alkostinna fruktbomber med sötma är svåra att para med annan mat än ost, de är inte speciellt användbara viner helt enkelt.
Skall man idka lite självrannsakan är det en trendfråga också givetvis, när landsbygdsbolaget
alltid har en Amarone som ’toppvin’ i butiken osäkrar jag (rätt eller orätt) reflexmässigt min revolver.

IMG_1807 IMG_1808 IMG_1809


Allegrini Amarone 2006
Allegrini, Amarone della Valpolicella Classico, Veneto, Italien
Ungdomlig och eldig doft, lite parfymerad med tjock svart frukt, tjära, choklad & kaffe, liten mynta, antydan till trä. Den utvecklar en del karamell, och tyvärr en del Dulcivit™. I munnen är den hyfsat tät, tjock svart frukt med eldighet, dämpade sandiga tanniner, lite fruktsöt med choklad och sura mörka körsbär. Tyvärr finns en del soya i svansen, en liten dissonans i eftersmaken och den ger på det hela taget ett litet enkelt intryck.
Betyg:+

Inte imponerad, den är OK men saknar självständig struktur och har en tvättad personlighet. Inte alls som jag mindes dem förr.

Joseph Moda 1995
Primo Estate, McLaren Vale, South Australia, Australien
Enormt kryddig doft, tät med röd & svart frukt, viss mynta, aningen volatila drag men inte så det stör. En del enbär & grillat kött tittar fram, lite klister & hallon, och en massa klassiska cedertoner, att det är en Cabernet känns under vinmakningen. Syrlig i munnen, bra balans med tät röd frukt, lätta trätoner och en del kåda & rosmarin, rökig svans med körsbär & vattenpipa. Snygg & rätt personlig, lite bittert avslut. God & mogen.
Betyg:++

Det mumlades om doft av ’Östra stranden’ från Magnus, jag själv tyckte tonerna av ceder på näsan var lite udda och hade det inte varit för att andra viner också doftade en del mynta hade man - kanske - gissat på något annat. Men, ingen kläckte ur sig att det
inte var en Amarone. Druvorna är helt underordnad tillverkningsteknik, så fort man fick in den i munnen tvekade jag inte en sekund om att den hörde ihop med övriga viner.

Allegrini Amarone 1995
Allegrini, Amarone della Valpolicella Classico, Veneto, Italien
Kryddig doft, lite återhållen & diskret med tydlig mognad, kaffe & choklad, en del äppelskal utvecklas efterhand, fudge & lite matta drag, läder och teakolja i övertonerna. Helt mogen i munnen, svart & tjock frukt, körsbär & bitter choklad, sura plommon och lite karamell, bra silkiga & väl definierade tanniner. Eftersmaken är fylld av lakrits och tyvärr en del klister, liten mynta avslutar. Den är rätt god men har varit bättre, den är klart på väg utför med lite volatila och oxidativa drag.
Betyg:++

Inte en likhet med #1, detta är en djupare koncentration och en helt annan komplexitet. Tyvärr är den på väg utför och har säkert varit betydligt intressantare för några år sedan.

IMG_1810 IMG_1811 IMG_1812


Campo del Gigli 1998
Tenuta San Antonio, Amarone della Valpolicella, Veneto, Italien
Aningen volatil i anslaget, svartfruktig & tät med eldiga drag, körsbär & sura plommon, lite nysågad tall i snyggt kryddig stil. Tät & tjock smak, packad av körsbär, lakrits, anis och tuggtobak. Tanninerna är tydliga, fina, solmogen bitter svans, massor av kaffe i mycket vuxen stil. Den känns seriös, men ett litet volatilt inslag och en väl bitter eftersmak drar ned betyget.
Betyg:++

Campolongo di Torbe 1998
Masi Agricola, Amarone della Valpolicella Classico, Veneto, Italien
Kryddig doft med toner av trä, solbakad röd & svart frukt och eldig mineralitet, den har klara drag av klassisk tawny port, kanel & tjock av biggaråer. I munnen är den tät med rejäla tanniner, tjock svart frukt, körsbär och en del slånbär, nötig & lite sotig med lakrits och definierad bitterhet i svansen. Lång och läckert kryddig eftersmak med tobak och kirsch. God i väldigt klassisk kostym, känns mogen.
Betyg:++

Det här var den mest klassiska av dem alla, lite ruffiga och försiktigt orena drag förhöjer upplevelsen. Kvaliteten upplevde jag som högre på sista vinet, men stilmässigt är nog
Campolongo di Torbe vad jag föredrar.

Marion Amarone 1999
Marion, Amarone della Valpolicella, Veneto, Italien
Ännu ungdomlig på näsan, ganska fatig med liten mynta, tjock svart körsbärsstinn frukt med snyggt dämpade eldiga drag, ceder & kaffe med ganska elegant & lätt parfymerad framtoning. Härligt ren & röd frukt i munnen, körsbär galore, plommon & slånbär, ren och skärpt snygg med sandiga fina tanniner, lakrits & antydan till salmiak i svansen, kryddig & lite snyggt bitter eftersmak. Utmärkt, och jag tror den kan lyfta sig en pinne med lite mer tid om frukten kan sätta sig bara lite till.
Betyg:++(+)

Den här är lite elegantare, lite snyggare och lite (förmodat) mer användbar. Den har renhet och personlighet och är inte enbart byggd på kraft. Inte helt illa alls faktiskt.

IMG_1813


Tja, vad skall man säga här då? Det är inte så illa, mycket alkohol och smak men samtidigt inte så kladdigt och inställsamt som jag förväntade mig. Nu var det genomgående högklassiga viner, dessutom med ett undantag vällagrade saker som fått blomma ut helt. Jag kan nog göra plats i källare & hjärta för några buteljer skulle jag tro. Vi gick alla hem väldigt glada i alla fall…

-- Winepunker

Comments

Barros Vintage Port 1991

IMG_1802


Snabb uppföljning av Magnus provning senast. Det blir inte ofta, men en flaska korkar jag mödosamt upp vid jul och dekanterar med ’djävulsmaskinen’ i alla fall. Barros 1991 var det sex år sedan senast, då lite vrång & kantig - men, med tanke på hur mogen Quinta de Vargellas ’91:an var senast borde den ha harmonierat.

IMG_1804


Barros 1991
Barros, Duoro, Portugal
Eldig & dämpat nötig doft, fint mogen med röda bär, sura körsbär & söta skogshallon, lite mjölkchoklad och tobak, lätta övertoner av ädelträ & kryddor. Smaken är mjuk & elegant, eldig utan att bli spritig, fylld av lena solmogna hallon, mandel & lite melass. Efterhand dyker det upp kanel, läder, lite fikon och en svans med dämpade slånbär. Eftersmaken är len & karamellig, fint sötfruktig, lång & elegant. Supersnyggt i lite lättare stil, betyget är snålt.
Betyg:++

Den känns helt mogen, sex år i källaren har verkligen gjort susen. Det är en slankare årgång men elegansen och det lite dämpade uttrycket är svåremotståndligt. Gott skit på det hela taget, och inte gisten på något sätt.

-- Winepunker

Comments

Felseneck Grosses Gewächs

IMG_1800


Det var ett tag sedan nu, men
Bolagets extrapriser påminde mig om värdet & glädjen av att dricka en bättre Riesling från Nahe. De senaste årens uppstickare Schäfer-Fröhlich (vinmakare Tim Fröhlich) har spelat i nästan samma division som häxmästaren Dönnhoff själv (visst, Schönleber skall man inte glömma heller) men inte visat på riktigt samma dyra känsla. Bäst i test har nog Felseneck varit, kanske inte kronjuvelen direkt (det är väl Halenberg) men samtidigt är den lättbegriplig och inbjudande.

Felseneck Grosses Gewächs 2009
Bockenauer Felseneck, Schäfer-Fröhlich, Grosses Gewächs, Nahe, Tyskland
Härligt rik doft, packad av mineral, krossad flinta och intensiv gul frukt. Den är rätt maxad med massor av rabarber, lime, passionsfrukt, lite omogna persikor & gröna äpplen, uttrycket är underbart rakryggat & aristokratiskt, exakt och fokuserat, skitläcker på alla plan. Det finns en överton av petroleum redan, i bakgrunden, så snygg. I munnen är den rik, fet och lätt spritzig, packad med mineral & krossad flinta, passionsfrukt & limeskal, supervässade syror och laserlik skärpa. Efterhand breddar den sig, fläskar ut sig som en solfjäder och vinner i rikedom & inbjudande fetma, den är rent lysande. Eftersmaken är fylld av krossad sten, gul frukt & solmogen citrus, det finns en liten bladig ton, snygg & oerhört seriös. Fullkomligt strålande.
Betyg:+++

Älskar man inte detta har man inte fattat någonting, det är på många sätt exakt vad det
egentligen handlar om. Det är snyggt, välgjort, elegant och intensivt, perfekt passat med alla detaljerna perfekt polerade. Det går inte att hitta ett enda fel, vinet är precis vad det försöker vara, strålade Riesling snäppet under storhet. Kudos!

-- Winepunker

Comments

Clos de Sixte

IMG_1799


Vi provade
brodern för någon vecka sedan, en lyckad ny bekantskap som vi försöker följa upp med samma producent & samma år men från nästgårds Lirac. Sammansättnigen är lite annorlunda, 50% Grenache, 35% Syrah & 15% Mourvedre, i övrigt samma behandling.

Lirac, ”Clos de Sixte” 2009
Alain Jaume (Domaine Grand Veneur), Lirac, Rhône, Frankrike
Doften är lite matt och karamelligt eldig med söta körsbär, kirsch och en del toner av nyhyvlat trä. Den är rätt kryddig men känns samtidigt lite rökigt plump & plattfotad, solbakad & bränd i övermåtta liksom. I munnen är den rik och eldig med lakrits, hallon och en del kärvt sotiga toner, söta körsbär och anis dominerar. Tyvärr är syrastrukturen alltför klen och odefinierad, den saknar skärpa och har en flat och lite kantigt kärv & grov eftersmak. Godkänt, njae - kanske men men synnerlig tvekan. Det får bli 1+ men det är absolut i lägre delen av skalan.
Betyg:+ (med minus)

Lirac, ”Clos de Sixte” 2010
Alain Jaume (Domaine Grand Veneur), Lirac, Rhône, Frankrike
Läckert intensiv doft med hallon, jordgubb, lakrits & Grenache-galore, den är sprittande med en del djuriska toner, en slev av kött och blod i hallonkompotten. I munnen är den skärpt med exakta syror, hallon och massor av krossad sten, tanninerna är tydliga och ännu aningen aggro, kärv svans med krävande bitterhet och aningen sotig framtoning. Det finns potential, men den är väl inbäddad.
Betyg:+(+)

Årgångarna är spektakulärt olika, en mycket svag 1+ matchas av en stark dito med klar potential.
Senast var 2009 vinnaren i min gom, men nu är 2010 helt överlägsen. 2010 har en helt annan definition, en skärpa och vitalitet som saknas helt i systervinet. Det känns som 2010 är en vinnare i längden.
Varuprover igen förstås.

-- Winepunker

Comments

Poeira 2005

IMG_1717

Portugal har varit på undantag de senaste åren, enstaka externa djupdykningar har givit strålande resultat men på hemmaplan har det varit tunnsått. I källaren ligger enstaka flaskor och trycker, mest portvin förstås men en och annan torr sak gjord på en fieldblend a’la sju-till-tolv druvor väntar på att bli urdruckna. Poeira är en av dem, en modern konstruktion av Jorge Manuel Nobre Moreira med start 2001, ett försök att göra en lite elegantare sak men samtidigt med klassisk struktur från Duoro.

Poeira 2005
Jorge Manuel Nobre Moreira, Douro, Portugal
Svartfruktig, rostad och lite bränd med sotiga drag, lakrits, kanel och julkryddor blandat med lite terpentin & stenkross. Efterhand kikar läder och harts fram, lite porrig parfym & svinflott. Den är rätt grov & burdus. I munnen är den svartfruktig, rejält eldig och syradriven med massor av mineral, tanninerna är prominenta och lite bonniga, det är inget finlir direkt. Svansen är stinn av anis & lakrits, lite stensöta och sura körsbär, lite kåda & rosmarin. Eftersmaken är aningen bitter, kärv och tyvärr väl grov, väldigt portugisisk med andra ord. God, men inte min stil direkt. (Touriga Nacional, Touriga Franca, Tinta Barroca, Tinta Roriz, Sousão)
Betyg:+

Tja, vad skall man säga? Det är rätt gott, men inte elegant på något sätt. Strukturen är mycket klassisk med väldigt rustika drag, en underliggande grovhet man tacknämligt saknar i
Sandra Tavares da Silvas viner. Detta är en hel division under hennes alster, det är gott men man känner sig som en grottmänniska efter bara ett par glas.

-- Winepunker

Comments

Legras & Haas BdB 2002

IMG_1707


Av alla budgetbubbel som glidit ned längs
foderluckan på senare år är kanske Legras & Haas från Chouilly den mest pålitliga av alla (i närkamp med Camille Savès). Franska bolaget stod för leveransen, rediga viner till triviala priser på det hela taget. Legras & Haas är en nykomling med Champagne-mått mätt, grundat 1991 har de en produktion på bara 40.000 flaskor trots att man med sina 14 ha samtidigt levererar en del frukt till storhusen. Man kan anta att mer och mer frukt kommer att gå till den egna produktionen framöver, något som lovar gott inför framtiden.

Legras & Haas Blanc de Blancs 2002
Legras & Haas, Chouilly 100% GC, Champagne, Frankrike
Autolytisk och läckert brödig doft, rostad brioche och solmogen grillad citrus, massor av ostronskal och lite gula äpplen, förvånande rik och bred med enormt inbjudande profil. Den är samtidigt komplex och intresseväckande, det fins en del luriga drag under den insmickrande ytan. I munnen är den rik med gräddiga syror, bred frukt och flintig mineral. Den är läckert balanserad med begynnande mognad, grillad citron och liten karamell samsas med fetma och krossad gul stenfrukt. Svansen är rik med drag av choklad och liten bitter avslutning, den är lång med brödig eftersmak. Dosagen är kanske lite i rejälaste laget, ett snäpp stramare och 3+ hade varit möjligt.
Betyg:++

Detta är så användbart, lättbegripligt och bonnigt klunkbart att man bara måste kapitulera totalt. Årgången är uttryckt exemplariskt och den tidiga utvecklingen gör det så härligt drickbart, bara att tanka och vara glad. Det är föga intellektuellt, men vem fan vill tänka sju dagar i veckan?

-- Winepunker

Comments

Penfolds RWT 2001

IMG_1706


Barossa har flera uttryck, smällfrukt a’la
Glaetzer, smällfrukt med elegans a’la Torbreck eller kryddbomb a’la Penfolds. På många sätt är en lyckad Penfolds kanske det som passar Punkarns intellekt bäst även om de fruktmaffiga sakerna från konkurrenterna talar mer till reptilhjärnan.
Just RWT är lite speciell, den avviker en del från
Penfolds övriga alster med en mer dämpad framtoning, mer ett uttryck av jordmån och latitud än vinmakning. Tidigare har den presterat exemplariskt, flera gånger faktiskt, den har en egen personlighet som är så pass annorlunda gentemot övriga Barossa att den är värdig ett helt eget kapitel i vinhistorien om OZ. Peter Gago driver Penfolds mot framtiden med bravur.

Penfolds RWT 2001
Penfolds, Barossa Valley, South Australia, Australien
Kryddig doft, mogen och fyll med trätoner och snygga fat, driven av nysågad teak och choklad, lätt nötigt hartsig med elegant rostade toner. Den är komplex med övertoner av tobak, liten, liten mynta och härligt solmogen röd frukt, torkade körsbär och lite hallon. I munnen är den kryddig och mogen, tanninerna är superba, sandiga och silkiga med lite karamell, knäck och torkade örter. Kroppen är fylld av hallonfnas, kakao och orientaliska kryddor, lite bitter choklad och en del tobak med drag åt lakrits. Den är komplex och häftig, enormt läcker men skulle vunnit på lite mer fräsch frukt. Eftersmaken är lång med lite melass och vattenpipa, torkade örter med en del elegans.
Betyg:+++

På många sätt är detta ett uttryck av Barossa man alltför sällan ser, mer terroir än frukt och mer hjärna än hjärta. Det är snyggt och väl sammansatt, alla klassiska drag från forntiden är på plast men samtidigt saknas tack och lov den gamla grovheten från 80-talet. Dessutom har den en härlig komplexitet och tacknämligt dämpade drag av mynta & eukalyptus. Skitbra, hade frukten varit lite bättre och trätonerna bara aningen mer dämpade skulle 4+ inte varit lång borta.

-- Winepunker

Comments

Meursault, Les Chevalières 2004

IMG_1694


På senare tid har jag (åter)utvecklat en stark drift att dränka mig i vit Bourgogne Grand Cru, att sänka sig i ett fat Montrachet känns inte helt främmande när novemberångesten omsluter tillvaron som en våt filt.
Tyvärr är jag inte snuskigt rik (ännu) så helgvinerna kan inte hålla samma kvalitet som de
senaste gångerna, det får bli budgetvarianter i stället. Tack och lov har jag stoppat undan en del vettiga viner i lägre prisklass som likt Subutex kan dämpa den värsta abstinensen, Rémi Jobard brukar duga för att ta en genom det mörka halvåret.

Meursault, Les Chevalières 2004
Rémi Jobard, Meursault, Bourgogne, Frankrike
Läcker & sprittande doft med citrus, limeskal och massor av skiffer, mineralrök & stramt exotisk ton dominerar, passionsfrukt & omogen gul stenfrukt, aprikos & lite kaffir. Faten är nyanserade och snygga, de ligger fint i bakgrunden. I munnen är den perfekt balanserad, bra syror med litet gräddigt avslut, packad med mineral och solmogen citrtus, kroppen är slimmad och snygg, inbjudande i ganska återhållen kostym. Den är svårt läcker men samtidigt lite väl polerad med aningen anemisk avslutning, eftersmaken är lång och mineralrik med liten, liten själkig bitterhet. Den saknar tyvärr lite oump men trillar i alla fall upp till 3+, med ett nödrop.
Betyg:+++

Jodå, det funkar fint, novembermörkret känns inte lika tjockt och fuktigt längre. Ibland har Jobards viner en besvärande bitterhet men ett riktigt anständigt år som ’04 känns det knappt, mer än väl godkänt.

-- Winepunker

Comments

Columella 2006

IMG_1693


Det har
avhandlats förut, Sydafrikas kanske bästa rödvin är en favorit man inte skall förakta. Årgångar som 2006, 2004 & 2002 har presterat strålande, vinet uttrycker en syntes mellan nya & gamla världen i väldigt expressiv & omedelbar stil. I runda slängar är det en 60-70% Syrah, 20-30% Mourvedre & 5-10% Grenache, fatlagrad i upp till 24 månader i gammal & ny fransk ek.

Columella 2006
The Sadie Family, Swartland, Sydafrika
Tät doft, packad med tjock svart frukt, mörka biggaråer och tjära, lite lakrits och salmiak blandar sig med tobak och råbiff. Den är expressiv med toner av krisch och oregano, rostad men ändå snygg och mycket väl sammansatt. Det är en perfekt syntes mellan Barossa och norra Rhône, fruktrik men med en slankare kropp än de riktigt solbakade sydlänningarna.
I munnen är den fruktren med utmärkt druvuttryck, syrorna är rena och väl definierade, tanninerna sandiga och lagom prominenta. Den är ren och snygg med faten lagom i förgrunden, den känns dyr och ambitiös men samtidigt lite manipulativ, den är helt enkelt för ren & god. Svansen är kryddig och lite kådig, rosmarin och lite tuggtobak blandas med nejlikor och undervegetation, förvånande komplex faktiskt. Eftersmaken är syrlig med kaffe och sura körsbär, det är snyggt och rent, maffigt och läcker, men man känner sig aningen lurad & fintad besynnerligt nog.
Betyg:+++

Eben Sadie gör ett mycket bra vin, förmodligen bättre än det vita systervinet Palladius men samtidigt med en mer slimmad och filat välpolerad profil. Det är fullkomlig strålande, men det finns samtidigt lite slirande Rollandska drag - vinet är snuskigt gott men det är samtidigt aningen manipulativt, alla skruvarna är snyggt passade & fint smärjlade men uttrycket har bara viljan att ställa sig in, som en lurvig katt sugen på torrfoder en fredagskväll. Columella är fenomenalt gott, men lite opersonligt och plastikopererat. Betyget är självklart 3+ men det har inte en chans att kliva upp till storhet.

-- Winepunker

Comments

Sondraia 2006

IMG_1671


Det gnälls mycket på modern Toscana nuförtiden, speciellt Bolgheri ligger i skottgluggen med sitt anammande av modern stil, fat & franska druvor. Givetvis avviker vinerna från arketypiska saker (även om både
Ornellaia & Sassicaia snart måste sorteras in som klassiska) men de uttrycker trots det en mycket italiensk karaktär - körsbär och tanninstruktur går inte att missta sig på. Som ni alla vet gillar Punkarn dylika ting, så länge landskaraktären är lagom uttryckt går det inte att invända egentligen.

Poggio al Tessoro är Allegrinis satsning i Toscana, en hypermodern anläggning med fokus på moderniteter. Toppen är Dedicato a Walter (100% Cabernet Franc), en smarrig maffputte med doft som en hyfsat lyckad Cheval-Blanc. Snäppet under är en budgetblanding av 65% Cabernet Sauvignon, 25% Merlot & 10% Cabernet Franc, Sondraia lagras efter malolaktisk jäsning 18 månader på 50% nya Allier, den brukar landa på 14,5%.

Sondraia 2006
Poggio al Tessoro (Allegrini), Bolgheri, Toscana,Italien
Tät doft, solbakad högklassig mörk frukt, söta svarta körsbär, plommon och cassis, det finns en del bränd karamell i övertonerna, grillat kött och choklad, en liten frön dissonans tyvärr. Den är maffig men lite burdus. Smaken är solbränd, rik med täta & läckra sandiga tannner, fylld av kakao, söta kolsvarta biggaråer och moccha. Svansen är fruktsöt med karamell och lite sotiga drag, en näve grus tillsammans med ett par kilo entrecôte är nedslängd i jäskaret tack och lov, väl rostad för att lagras längre tyvärr, frukten kommer inte att hålla emot fat & karamell många år till. Drick upp och var nöjd.
Betyg:++

Det är gott som tusan men totalt okomplicerat, enkelhet och lagom kraft uppblandad med superb vinmakning är svårt att motstå men absolut inget att filosofera över. Det är ett perfekt husvin som grannen skulle tycka var betydligt bättre än fredags-amaronen, förmodligen tanken Allegrini hade när de etablerade sig i Toscana.

-- Winepunker

Comments

Onkaparinga Grenache 2005

IMG_1632


De senaste åren har Clarendon Hills seglat upp på toppen av Punkarns hitlist, i princip alla viner har hållit superb klass och ibland
sträckt sig till riktigt stora. Den i Roman Bratasiuks lag som spottat in flest mål är Onkaparinga Grenache, supersolid både när den spelar med ’06 eller ’05 på ryggen.
På många sätt år Onkaparinga det perfekta uttrycket för närmast
hundraåriga stockar med pinad och dry-grown frukt, superkoncentrerad med enormt expressiv kostym. Det finns bara samma kvalitet på två andra ställen i världen, delar av Spanien och eliten i Châteauneuf-du-Pape/Sydrhône (åsså Krankel förstås, men hans stockar år inte ens gamla, och det är ett tungt argument emot att stockåldern är väldigt viktig men det är en helt annan diskussion)

Clarendon Hills Onkaparinga Grenache 2005
Clarendon Hills, Blewit Springs, South Australia, Australien
Solbakad, eldig och mulligt maffig doft med bred röd frukt, hallon, anis & fänkål blandat med karamell, nyhyvlat trä och kåda, rosmarin & lite söt orentalisk tobak. Det är rejält med fat, men eken backas upp snyggt av den täta frukten, efterhand kikar en del blommiga toner fram, rosor & syrén. I munnen är den rik, eldig och bred men med fin balans, tanninerna är supersilkiga och lena, sammet i ett glas. Den är packad av svarta körsbär, hallon, rosmarin och sötlakrits, frukten är lite karamelligt söt men balansen är oklanderlig - svansen är gräddig och lent kryddig, exkulsiv tuggtobak och sötlakrits. Det finns nästan ett litet drag av starkvin (14,5%, men man undrar), men den håller sig på rätt sida rågången. Den är en virvel av galet mogen frukt, riktig vinglädje och fin komplexitet, men, den har tappat lite skärpa och fokus på två år.
Betyg:+++

Det
var bättre förr, i alla fall den här buteljen står inte upp mot tidigare 2005:or även om den enkelt räddar sig till 3+. Jag tror det bara är att dricka upp resterande flaskor under nästa år, ingen anledning att vänta direkt.

-- Winepunker

Comments

Pol Roger Brut Chardonnay 1996

IMG_1626


November i Stockholm, höstångesten slår till som en orkan från karibien och manglar tvärt över Punkarn & C som snabbt och med fast tenouchi kontrar - hummer i massor och bättre Champagne. Vi fintar först med halstrade pilgrimsmusslor i gaspacho innan huvudnumret får ackompanjera en blanc de blancs 1996 från ett lämpligt storhus. Syraår som det är gifter det sig med paprika, olivolja och kremerade mollusker finfint. Till hummern skulle man egentligen haft en något mer dämpad sak med mer rondör men man kan inte alltid få allt.

IMG_1625


Pol Roger Brut Chardonnay 1996
Epernay, Champagne, Frankrike
Utvecklad och mogen doft med grillad citron och lätt nötiga aromer, mineralig med lätt florala övertoner, aningen grönt te, lager & syrén blandar sig snyggt med limezest, krossad flinta och nyrostat bröd. Smaken är krispigt torr, krävande med en liten bitter ton, packad med rökig mineral, citron och lätt autolytisk kropp. Syrorna är knivskarpa, vässade till en pigg & fräsch spets trots mognad och komplexitet. Svansen är rökig med krossad flinta, vinteräpplen och lätt feta toner, smörad brioche med torr lemoncurd, antydan till mandel, äpplen och kanel (!?) i eftersmaken. Den känns ganska färdig, men den kommer att hålla länge än. Den har bättrat sig de senaste åren, den känns mindre aggressiv och syrorna mer harmoniska.
Betyg:+++

Årgången är perfekt uttryckt, rökig mineral & höga rena syror i rent skuren kostym. Detta är seriöst bra och på hyfsad topp, men den saknat det där man hittar i t.ex. Comtes de Champagne. Den saknar lite glädje och buller, det är mer en intellektuell övning än en känslomässig upplevelse. Vässat och rent, men lite, lite kliniskt.

-- Winepunker

Comments

Mandelgarten 2008

IMG_1610


Jag har inte många flaskor kvar av tysk ’08, årgången har visat på bekymmersamma bittra toner utanför de bästa lirarna i Nahe. På många sätt finns paralleller med mitt absoluta hatobjekt 2006 men problemen är väldigt nedtonade i jämförelse. Ett av de icke-Nahe som visat sig lovande var Christmann, generellt bra med Mandelgarten på topp (Idig får faktiskt flytta på sig, den var klart märkt av årgången).

Mandelgarten Grosses Gewächs 2008
Gimmeldinger Mandelgarten, Weingut A Christmann, Pfalz, Tyskland
Tät doft, lite eldigt (13%) exotisk och fet med bredd och kryddigt solbakad gul frukt - mango-chutney, persikor och citrusskal i härligt komplex och krävande stil. Inte en gnutta päron kvar, men lite petroleum kikar fram. Smaken är tät, syrorna exakta och prominenta, som en kniv genom fruktfettet och de omogna persikorna. Den är packad med mineral, skiffer, krossad flinta och liten skalbitter ton. Svansen är ren, mineraldriven, lätt oljig och intensiv med liten tropisk komponent. Riktigt god, lång och närmast gräddig eftersmak, skitläcker, en av de allra bästa ’08:orna - betyget är snålt, den är snubblande nära 3+.
Betyg:++

Stilmässigt står
Christmann i ett alldeles eget bås, de accentuerade exotiska tonerna hittar man endast undantagsvis hos andra vinmakare och ett år som 2008 aldrig vill jag påstå. Trots året är detta rätt lyckat, nog den bästa utanför Nahe (Dönnhoff mest) jag provat. Kombinationen av fetma, mango och intensiva mineraltoner är svårslagen.

-- Winepunker

Comments

Octavius 1998

IMG_1609


Yalumba var en av mina första riktiga vingårdsbesök i slutet av 80-talet. De är en fanbärare av det företrädesvis übertraditionella slaget som gjorde enormt intryck då men har samtidigt utvecklats i linje med konsumentens attitydförändring. Dessutom är nuvarande vinmakaren Louisa Rose lite av en favorit, härligt opretentiös och jordnära med en fixering kring samjäsning av vita & röda druvor, något som Punkarn kan sympatisera med. Förnyelsen har på det hela taget varit ganska tydlig det senaset decenniet med fokus på fräschör och druvuttryck.
Ett av flaggskeppen har dock stuvats ned i att konserverande jordlager,
Octavius är strukturellt precis likadan idag som för för 22 år sedan (1990 var första årgången). Lagrad på företrädesvis mycket små (100 liter) amerikanska (och några franska) fat är vinet lite av en anakronism idag, samtidigt är det en stil som absolut är värd att bevaras. Fat, oförställd kraft & total fysiologisk mognad i kombination med mineraler, terroir och mod visavi alkoholen måste respekteras det med.

Yalumba Octavius 1998
Yalumba, Barossa Valley, South Australia, Australien
Rejält fatig doft, kokos, bourbon och vanilj packat med massor av svart mullig solmogen frukt, mörka körsbär & choklad, en del mynta (bara nästan eukalyptus) och kryddiga trätoner kikar fram efter hand. Den är verkligen ärke-traditionell på näsan, målarlåda och kryddor dominerar, mogen högklassig old-school Barossa på alla sätt i förvånande komplex & kryddig stil. I munnen är den fet, ganska sträv och märkligt mineralig under den breda solmogna & köttiga frukten. Toner av choklad, lite sälta och lakrits i svansen, massiv men samtidigt läcker och ganska intellektuell om man kan ta sig förbi de aningen aggressiva faten. Gott, men inte för alla nödvändigtvis.
Betyg:++

Tja, vad skall man säga? Detta är på många sätt allt vad bloggosfär & naturvinsfokuserade sofoliberala tyckare hatar idag. Det är kraft, fat, fetma, choklad och solbränd frukt marinerad i alkohol (14,5%) & solbakad mognad. Det är oelegant men samtidigt ärligt på ett oemotståndligt sätt, det är glädje och väldigt mycket ”G’day Mate!”. Jag gillar det här, men det är inte mer än ’bra’, 2+ känns rättvist (RPP97, lite väl tilltaget måste jag säga).

-- Winepunker

Comments

Mountford Estate Chardonnay 2007

IMG_1597


Jag vet inte hur
många gånger jag prisat Mountford de senaste åren, både Chardonnay & Pinot har presterat på absolut elitnivå fler gånger än jag orkar minnas. Tyvärr kändes deras Chardonnay 2007 lite trött senast, en slapphet i köttet som inte bådade gott började dominera vinet. Jag hade en känsla att det mest rörde sig om klantig lagerhållning på Bolis snarare än ett trött vin. Så, den sista flaskan fick sätta livet till ikväll, tesen måste verifieras.

Mountford Estate Chardonnay 2007
Mountford Estate, Waipara, Canterbury, Nya Zeeland
Snyggt fransk-fatig doft, rik med parfymerat anslag och härlig solmogen gul frukt, lite exotiskt anslag, passionsfrukt, ananas och grillad citron. Den har inte alls de drag av trötthet man kände för ett år sedan, nu är den fräsch och läckert inbjudande, lite smörig & knäckig men samtidigt syrligt elegant. I munnen är den helt underbar, bred och snygg med perfekt definierade syror, superba fat och exakt gul frukt, massor av grillad citrus och en rejäl dos krossad flinta. Det finns en antydan till fruktsötma men den stör inte alls, balansen är perfekt trots den maffiga och lätt eldiga (14.3%) framtoningen. Svansen är rik och exotisk med lätt rostade toner, utvecklad och lång med fin komplexitet. Eftersmaken har en antydan till lakrits & anis, besynnerligt men enormt intressant. Alldeles strålande på det hela taget!
Betyg:+++

Fan vad gott detta är!
Kathryn, Kees & C.P. har en riktig vinnare i stallet, det är så snyggt och maffigt mulligt utan att bli flabbigt på något sätt. Det är en en balansgång, men de lyckas med bravur att hålla sig på rätt sida rågången. Mountford har placerat sig med lagom slammer i Kiwikalnds absoluta elitserie.

-- Winepunker

Comments

Château Rollan de By 2005

IMG_1596


Mängderna av etter man på senare år spottat mot Bordeaux känns mer berättigat än alla triader man avfyrade mot Bourgogne på 80- & 90-talet. Priserna på cruerna har svängt från obscena via obegripliga till larviga och nu surrealistiska, helt bortom alla gränser med tanke på de volymer som trots allt produceras.
Samtidigt är Bordeaux Punkarns alpha & omega, det började med Bordeaux och kommer att sluta där om jag så måste hålla en enstaka butelj från 2005 som den sista i källaren. Det är naturligtvis mer tunnsått i förrådet numera, men Bordeaux har ingen riktig motsvarighet strukturellt (visst, CaliCab är alltför ofta bättre men det är ju
inte samma sak), lagringståligheten är enorm och utvecklingskurvan ett bättre år oslagbar. Ta bara Pers Bordeaux 1989 som exempel, magi i några flaskor på absolut topp man kan drömma om i månader efteråt.
Men, nu när tiden är förbi för Premier Cru i källaren får man växla ned ambitionerna lite. Tack och lov har de enklare sakerna höjt sig enormt sedan 80/90-talet, en medelklassbordeux är idag bättre än någonsin och plockar man rätt år står de förvånande nära storheterna och stampar otåligt. Ogina grönsjälkiga och kantigt tanningrova surputtar är inte så lätt att hitta längre om man är villig att spendera några surt förvärvade kronor.

Ett av de senaste årens allra bästa slitvargar är
Château Rollan de By, en mycket väl sammansatt bruksbordeaux i den lite modernare skolan. Provad både med och utan maestro Jean Guyon har den levererat stabilt & solitt, över förväntan och prisläge egentligen.

Château Rollan de By 2005
Cru Bourgeois, Médoc, Bordeaux, Frankrike
Doften är härligt inbjudande med ceder, nyhyvlad teak, cassis och lätt anslag av mynta i ännu ungdomlig tappning, lite rostad med perfekt mogen frukt, sexigt rökiga fat och lite örtigt kådig kryddighet, rosmarin och en liten skopa stall toppar upp med en del nyrostat kaffe. Efterhand kikar lakrits och tobak fram, lite blommiga toner visar sig, närmast parfymerade drag. Smaken är tät och stram med sandiga och väl definierade tanniner, packad med cassis, blå plommon och kaffe, lite bitter choklad och kakao. Den är skitgod i perfekt syntes mellan klassiskt handlag och modernism. 13,5% hanteras perfekt, det är en härlig tolkning av Bordeaux, skitgott med fina framtidsutsikter.
Betyg:++(+)

Det här är verkligen skitbra för en kostnad under 300:- (kring €22 nere i Europa), modern ambitiös Bordeaux i budgetklass kan numera vara snuskigt mycket för pengarna. Det är stilrent, packat med terroir och lagom insmickrande fruktstruktur, handlaget är jordnära och opretantiöst. Gott skit!

-- Winepunker

Comments

Felseneck Grosses Gewächs 2008

IMG_1584


Tyskland 2008 är svårt, inte så svårt som 2006 men jämfört 2007 och 2009 är årgången lite av en vandring längs Golgata, pisksnärtarna haglar hela vägen och man får pilla sårskorpor i veckor efter varje närkontakt. Bäst i test är Nahe & Pfalz, och bäst i Nahe har i vanlig ordning Dönhoff visat sig vara. Men, wonderboy Tim Fröhlich försöker skjuta in sig i trossbotten på Helmut’s armada av storheter.
Senast var jag mycket tveksam till 2008 Felseneck, ett snedsteg jämfört alla 2007 & 2009 utan charm med besynnerligt klumpiga drag. Det borde skett en förbättring på nästan ett & ett halvt år.

Felseneck Grosses Gewächs 2008
Bockenauer Felseneck, Schäfer-Fröhlich, QbA Trocken, Grosses Gewächs, Nahe, Tyskland
Den har genomgått en total metamorfos på ett drygt år. Doften är skärpt & asketiskt vässad, ren & örtig med rivet limeskal, basilika, krossad flinta & rökig mineral, lite rabarber och omogna plommon blandas med pressad citron. I munnen är den knivskarp, lätt bitter med höga syror, mineral galore och massor av flintkross. Den är aromatiskt asketisk, krävande bitter i svansen men samtidigt vuxen och väldigt vässad. Den saknar helt inbjudande drag, det är ett kännarvin som inte är helt lätt att ta till sig, provocerande & lite aggro. Efterhand utvecklar den lätt påträngande eldiga drag (13%), den är aromatisk, syradriven och mineralstinn men saknar en fruktig baston, kroppen är slank. En bra 2008 kort sagt, så bra den blir utan att vara en Dönnhoff. Betyget är nog rättvist.
Betyg:++

Det är en förbättring, en vuxen framtoning utan snubblande fetma eller enbart grova bittra toner. Men, det är samtidigt en 2008 med allt vad det innebär. Nahe kan bättre år som detta, men då är namnet Dönnhoff…

-- Winepunker

Comments

Mitolo G.A.M 2004

IMG_1582


Nyligen under ett leverantörsspektakel samspråkade jag med en bloggarkollega som har en lite annan uppfattning än jag om hur vin skall (eller snarare kan) smaka. En av mina favoriter från Barossa & McLaren i South Australia, Ben Glatezter, fick sig en rejäl snyting. Bloggarkollegan hävdade bestämt att vinerna snarast är defekta, överkoncentrerade och klantigt gjorda, närmast en skymf mot konsumenten. Jag blev lite förvånad, visst är vinerna Ben gör år Mitolo ibland lite väl biffiga/grova (typ 2005) men rätt år (som 2004 &
nu senast 2009) behöver de inte vara helt fel, druvmaterialet är fint uttryckt och stilen är väldigt distriktstypisk. Dessutom är toppvinerna under eget namn väl sammansatta och visar nyansrikedom och klass bara man har lite tålamod, tio är för Amon-Ra är nästan ett måste. Visst kan man ha olika smak, men att hävda att något är 'defekt' bara man ogillar stilen är lite onyanserat (naturvinstalibanerna i färskt minne).
Ibland känns det numera som man måste påpeka att fat & fruktrikedom
inte är en skada på samma sätt som TCA & etylacetat, ektanniner är inte giftiga och naturligt hög alkoholhalt behöver inte vara ett missgrepp i varken vingård eller källare. Balans är allt, och den kan som bekant uppfattas något olika.

Dags att göra ett återbesök hos en av de riktigt lyckade saker som Ben gjort åt Frank Mitolo för att kolla om Punkarn har huvudet rätt påskruvat, G.A.M 2004 drog ned 97p hos Robban och
senast jag provade blev det en hyfsat stabil 3+.

Mitolo G.A.M Shiraz 2004
Mitolo Wines (Ben Glaetzer), McLaren Vale, South Australia, Australien
Läcker doft, fylld av solmogna söta körsbär, plommon och sötlakrits, lite anis och bitter choklad, aningen örtig fräschör. Lite blommiga toner och blodstänk stretar fram efterhand, faten är snyggt hanterade, tydliga men dominerar inte alls vinet. Jag upplever den inte så eldig som senast, det känns på det hela taget harmonisk, inbjudande och maffig utan att bli för mycket ”in your face”. Smaken är djup, rik och underbart fruktig - körsbär och hallon - med rena fina syror och kryddiga toner, anis och lakrits, lite tobak och aningen råbiff. Tanninerna är silkiga, lena och snygga. Den är lång, polerad och läcker utan en endaste falsk ton. Tyng utan att bli klumpig, läcker utan att bli insmickrande, len utan att bli trivial. Jag hittar inte ens någon sälta som ibland kan störa. Väldigt McLaren, väldigt gott!
Betyg:+++

Detta är skitbra! Vinet har utvecklats fint i rätt riktning. Det känns som elegansen ökar med åldern, något vi sett
tidigare när Glaetzer provats på tvären. Jag kan inte hitta ett enda fel, detta är precis vad det försöker vara, precis vad man kan förvänta sig, och precis vad en solid McLaren skall leverera. Punkarn har absolut huvudet rätt påskruvat, att man inte gillar stilen kan jag förstå (fruktdomineard med rejäl dos fat) men att hävda defekt eller taskigt handlag är nonsens.

Jag och andra har provat
tidigare, både 2004 och 2006, båda avviker från 2005 som är rätt mycket klumpigare. Årgångar spelar roll även i South Australia.

-- Winepunker

Comments

Gubbafest

IMG_1570


Så, då samlas vi alla gubbsen igen (sorry Lena, du räknas numera officiellt till 'one of the boys'), en kväll med det enkla men ack så upprepningsbara temat "Stora viner och anständig mat". Det är en trivial BYOB(s) där vi lagar något ätbart under avslappade former och får chansen att för en gång skull dricka riktigt bra skit till mat och inte bara prova stora viner mot andra stora viner. 'Stora' viner är förstår bara vad vi strävar efter, det är inte alltid vi får till det. Om man nu inte har något stort att ta med får det i alla fall bli något skitintressant/skitudda/skitgammalt som dessutom är riktig bra. Chockvärde går före pris, unikum före exklusivitet & ålder före poäng - men storhet går före allt.

Det brukar bli rätt lyckat på det hela taget, tidigare gångerna här & här gick inte av för hackor.

IMG_1550IMG_1552IMG_1553


Medan vi lagade maten plockade AK fram ett auktionsfynd -
Edmunds St. John Durell Vineyard Syrah 1996 (Sonoma/Carneros) - Lätt köttig doft, lite slaktbänk och råbiff i enormt utvecklad och mogen stil. Silkig i munnen, finkorniga tanniner, len solbakad frukt, elegant fatbehandling och rejält mogen. Riktigt god. [++]

Lite krabba fick vara resonans till två anständiga bubbel - Tuvans
Gosset Grand Millésime Brut 2000 - Förvånande rik & bred med liten söt exotisk ton, balanserande rena syror, antydan till humle. [++] - och min Philipponnat Clos des Goisses 1996 - Snyggt äpplig med utvecklad doft, fina syror, kritig med exakta syror, supervässad med både rikedom och stramhet. Strålande! [+++].

IMG_1556IMG_1555


Förrätt på gravad ren med hallon & paranötter är vinvänligt, finstämda röda eller mogen vit brukar båda fungera fint. Lite enklare var Tuvans
Rippon Jeunesse Pinot Noir 2008 (Otago) - Fatig med litet grönt inslag i doften, bra rödfruktig smak, litet anslag av läder med fina kryddor, lite kort smak tyvärr. Den låga stockåldern gör sig påmind [+]. En gammal goding senast provad för tretton år sedan (visade det sig efter lite arkeologi bland anteckningarna) hade AK hittat i sina gömmor - Gunderloch Nackenheim Rothenberg Spätlese Trocken 1993 - Enormt mogen, firne med honung och solmogen citrus, lite kryddyddigt & vaxigt inslag. Det fins en liten sötma i smaken, frukten är mycket mogen med en förunderligt elegant torkad känsla, alldeles utmärkt [++].

IMG_1558


Magnus slängde sedan fram i mitt tycke kvällens bästa vin till soppan -
Henri Boillot Bienvenues-Bâtard-Montrachet 2008 - Strålande fabehandling, lätt nötig med fantastisk citrus, lite persika och massor av flintkross & mineral. Höga rena syror i munnen, knivskarp med ett uns passionsfrukt under mineralerna och citrusskalen, lite lime och redan förunderligt komplex. Välsvarvad med varenda bult precist passad. Alldeles enorm, nästan provocerande bra faktiskt [+++(+)].

IMG_1559


Varmrättsvinerna var inte helt illa heller, funkade bra till ripan alla tre - ET hade med sig
Château Trotanoy 1995 (Pomerol) - Djuriskt skitig doft, stall och undervegetation, ceder och lite läder med enorm finess. Strålande komplex smak, fina tanniner och perfekt mognad, lite lakrits och härligt bred frukt, lång med sandiga tanniner. Superb! [+++]

IMG_1560IMG_1562


Min andra flaska var kvällens enda RPP100-taggare,
Clos St-Jeans elit-cuvée 'Deus Ex Machina' 2005 . Jag provade 2007 för något år sedan, den var då enormt lovande i en härlig kombination av potential och balanserad opulent Grenache. Samtidigt lyckas de lilla tillskottet av Mourvedre ge en ryggrad som vässar vinet till absolut världsklass. Tyvärr var årgång 2004 av samma vin lite av ett snedsteg med tanke på priset, skärpan man hittade i 2007 saknades och framtoningen var lite klumpig. 2005:an däremot är rik men inte alls klumpig - Sötfruktig doft med massor av hallon & kirsch, läcker och bred, lite anis under körsbären, övertoner av tobak och orientaliska kryddor, nästan rökt fläsk. Skithäftig! Saken är tät och eldig, fin hallonton med intensiv jordgubb, sötlakrits & anis, nästan salmiak och choklad i svansen, kryddiga toner i eftersmaken, nejlikor och nästan enrisrökt skinka. Fenomenal och rätt egen [+++].

AK grävde ännu djupare i förrådet -
Armand Rousseau Gevrey-Chambertin, 1er Cru Clos St. Jacques 1980 - Härligt köttig doft, solmogna skogshallon och undervegetation, komplex och bara så djävla läcker. Höga syror i smaken, helt mogen med klass och finess. Alldeles strålande! [+++]

IMG_1565IMG_1566


Till Osten dök det upp något jag aldrig ens hört talas om, tackar ET, en ågångslös söt roséröd Pinot Noir från Breuer! -
Pinoport - Hallonstinn doft, sötfruktig i ganska druvig stil, lite parfymerad. Söt smak, balanserad med fina syror, pigg, kul och redigt udda [++].

Lite Sauternes att avrunda med? - Maguns hade med en
Château Climens 1999 (halvbutelj) - Härligt mogen doft med hjortron, honung, liten fin botrytis och kul känsla av rabarberkompott, knske aningen saffran. Tät och bred med lite nötter i munen, bra syror, lite mandel och bra balans. God, betyget är lite i underkant [++].

IMG_1567


Nu började paltkoman göra sig påmind, just därför avslutade vi kvällen men en hel djävla chokladtårta enkelt iopsvängd av Lena som också hade med en bättre tawny -
San Leonardo 30 yrs Tawny - Djup, nötig och hartsigt komplex med tobak, kryddor och härligt eldigt anslag, lite gamla dojjor parad med parfym, melass och orientalisk kryddbod. Lite björnklister men med finess och klass. Tät smak, varm och härligt nötig, bränt socker och förvånande höga exakta syror. Knäckiga toner i svansen, lite torkad frukt och underbart integrerad alkohol. Strålande! [+++]

Helkväll! Tackar gubbs!

-- Winepunker

Comments

Mörker över Mornington?

IMG_1549


På OZ-dagen nyligen (rapport kommer) presterade Mornington och övriga Victoria skrämmande dåligt. En trave godkända men anonyma vita (Chardonnay) och ett gäng anemiska och lätt dissonanta röda (Pinot Noir) blev närmast manglade av McLaren & Barossa (och i stort sett resten av OZ) kvalitetsmässigt. Bortsett från stilskillnaderna visade South Australia på en närmast provocerande överlägsenhet.

Visst, de flesta från Victora låg i det lägre prissegmentet och McLaren/Barossa hade en del toppviner på plats, men även det diskonterat förklarar inte riktigt vad som pågick. Det kan det vara en åldersfråga, dessutom är 2011 ganska svag i hela Victoria men 2010 är samtidigt klassad som alldeles skitbra och de flesta röda var från just 2010. Jag misstänker att vinerna generellt befinner sig i en stum fas, men fan vet.

Dags att snabbtesta ett par av de viner som snubblade riktigt illa (de var båda från 2011, ingen bra årgång) - men i en lite äldre tappning.

10X Ten Minutes by Tractor Chardonnay 2007
Ten Minutes by Tractor Wines, Mornington Peninsula, Victoria, Australien
Dämpad & snygg doft med gul solmogen frukt, melon, lite citrus & persika, fina prominenta & snyggt hanterade fat. Det finns ett exotiskt anslag av mango och ananans som backar upp den lite rostade & rökiga tonerna, inbjudande och behagligt komplex. Väldigt mycket Puligny på det hela taget. Smaken är rik och lite fet, fylld av gul mogen citrus och kryddighet, syrorna är på plats men faten dominerar frukten en aning, den är rökig & lite bränd i tonen tyvärr. 14% alkohol göms med bravur dock, den är riktigt god och seriös men med mindre fat och bara lite mer finess skulle den vara så mycket bättre. Betyget är i överkant men doften räddas 2+ med råge.
Betyg:++

10X Ten Minutes by Tractor Pinot Noir 2008
Ten Minutes by Tractor Wines, Mornington Peninsula, Victoria, Australien
Behagligt rödfruktig doft, solmogna skogshallon och aningen fudge blandas med mineralsälta och skogsbotten, den är utvecklad, eldig och inbjudande. Smaken är rödfruktig och ren, bra tanniner med litet inslag av slånbär under en fin matta av hallon & söta körsbär. Svansen är lätt skitig, lite anis och karamell i eftersmaken, lätt kryddigt bitter avslutning. Den är snygg och känns mogen, inget mästerverk men helt i linje vad man kan förvänta sig, lagom komplex och mycket välgjord. Betyget är rättvst.
Betyg:++

Det är inte så illa alls faktiskt. Just de här vinerna är
Tractors enklaste produkter, sourcade från hela Mornington utgör de just 10x10 minutes från centrala delarna (med traktor, strax söder om Main Ridge börjar man om jag fattat rätt). Hantverksmässigt utformat med enbart franska fat, snyggt, välgjort och så där lagom ambitiöst. Både 2007 & 2008 klassas som bra men inte strålande årgångar, allt är med andra ord som man kan förvänta sig. Vad tusan hände på OZ-dagen?? Var 2011 så in i helvete dålig eller är det bara en kolsvart tunnel? Detta kräver lite mer analys måste jag drista mig att säga.

-- Winepunker

Comments

Parker Terra Rossa First Growth 2004

IMG_1511


Få viner i Australien görs så fokuserat och med båda fötterna djup nedtrampat i klassisk mylla som
Parker Estate Terra Rossa 'First Growth'. Cabernet Sauvignon blir som bäst i södra Coonawarra (svalare och senare mognad, vi är ju upp&ned i OZ bevars), växtsäsongen är ofta så lång som 240 dagar och även under besvärliga år uppnår man tillräckligt långsam fysiologisk mognad. Uppmjukad med en liten skvätt Merlot får frukten macerera i drygt fem veckor, sedan ungefär 24 månader på täta franska fat och sist klarad med äggvita före buteljering. Klassisk fransk vinmakning med klassiska franska druvor med andra ord, vinstockarna snoddes dessutom från Bordeaux i början av 1800-talet och hittade via John Reynell till OZ (jupp, det är Reynella-John vi pratar om, de stockarna var fortfarande oympade 1985 när de utgjorde grundmaterialet för Parker Estates egna odlingar).

Just
'First Growth' buteljeras bara när alla bitar verkligen faller på plats. Sedan debuten 1988 har alla svaga årgångar klassats ned och fyller ut det vanliga plonket - 1992, 1995, 1997, 2002, 2003 och 2007 är alla tillfällen då frukten ansågs för klen, för grön eller bara för ful. John & Faye Parker kompromissar aldrig med 'First Growth', förebilden är Lynch-Bages fast i någon slags 'down the rabbit hole'-version med den sydaustraliska terroiren uttryckt perfekt.

Parker Terra Rossa First Growth 2004
Parker Coonawarra Estate, Coonawarra, South Australia, Australien
Doften är intensiv med cassis galore, kryddor och lätt söt tobak, elegant parfymerad med enormt snyggt dämpade fat, lite sura körsbär, en hel del ceder, örter och stenig mineral. Under kvällen tittar nysågat trä fram, ett helt sågverk faktiskt och lite pyrande ved. Det finns en liten vild & svettig ton under, ett mått ev komplexitet framtvingad av terroiren och en återhållen vinmakning.
Smaken är exakt & skärpt, packad med färska svarta vinbär, slånbär, örter, krossad sten och fantastiska sandiga & prominenta tanniner. Ceder och kul torkade kryddor dyker upp i svansen, kakao, lite saltlakrits och sura körsbär. Strukturen är inte långt från orginalet, väldigt Pauillac men samtidigt med fruktintensitet och en lite ruffigt kallklimatig framtoning. Den är stram, vässad och härligt balanserad, krävande med skärpa och vitalitet. Personligt, expressivt, gott. Betyget är i överkant.
Betyg:+++

Jag har alltid gillat
'First Growth', lite på samma sätt man gillar den där gruffiga ungdoms-kompisen man träffar alltför sällan. Det känns som man umgåtts varje vecka även om det var tre år sedan senast, man har samma jargong, samma musiksmak (Punk!) och pratar aldrig politik. Det är på samma gång ett enkelt vin gjort efter ett enkelt recept och en uttrycksfullt komplex klurighet.
Att jämföra detta med lite mer bombastiska saker som
Penfolds 707, supereleganten Mount Mary Quintets eller fruktbomber från Moss Wood slirar lite. 'First Growth' liksom jammar för sig själv, vill inte jämföras, är själv nog - det är inte ett stort vin och kan aldrig bli det heller. Vinet får aldrig mer än 93 pinnar av Robban och kommer väl aldrig upp på Langton's lista, men samtidigt har det under lång tid haft 5 starkt lysande stjärnor i Bradleys bibel och hos Halliday ligger det regelbundet runt 94p (en skala som egentligen bara går till 98p). Det är något så ovanligt som ett 'stort litet vin', ett gott hjärta och en skarp hjärna i en opretentiös kostym till överkomligt pris. Ett Punkarvin™!

-- Winepunker

Comments

Hermannshöhle Grosses Gewächs 2009

IMG_1500


Jag fick en fråga av en nyfrälst färsking härmomdagen, ”Vilken producent är den mest pålitlige du känner till, någon som gör bra skit även svaga år och under dåliga förutsättningar, någonstans man inte kan gå fel?”. Ryggmärgen ryckte till och jag lyckades precis svälja ’Château Latour’ (betalar man mer än 10.000:- för en flaska har man redan gått fel) innan intellektet snabbstartade och jag spottade ut ”Dönnhoff!!”.
Häxmästaren lyckas alltid, ibland dricker man vinerna för tidigt eller bara fel dag men de har
alltid en period då de uttrycker precis den potential som finns tillgänglig i materialet. En Dönnhoff är precis så bra den kan vara, alltid, varje gång. Hur bra är då toppläget Hermannshöhle i GG-utförande från den breda & inbjudande 2009?

Hermannshöhle Grosses Gewächs 2009
Dönnhoff, QbA Trocken, Niederhäuser Hermannshöhle,Grosses Gewächs, Nahe, Tyskland
Detta är en veritabel mineralbomb, packad av rökig flinta & stenkross, lime och citrusskal, lite fet gul exotisk frukt, ananas och aningen petroleum. Efterhand kikar lite örtiga övertoner fram, torkad basilika och en omogen rabarberstjälk. Den är intensiv, skärpt och precis i början av mognadscykeln, ingen panik här inte. I munnen är den underbart rik, lätt spritzig & bred med strålande exakta syror, massor av solmogen gul frukt, citrus, passionsfrukt & lite rabarber, mineraltonerna närmast rinner över i ett rökigt fyrverkeri uppbackad av fetma och intensitet. Balansen är helt perfekt, att ha sådan rikedom utan att sätta ned foten minsta snett är en bedrift, fulkomlig. Lång och intensiv svans med en liten aning honung i eftersmaken, fräsch limesezt och nästan lite fänkål. Alldeles strålande.
Betyg:+++

Helt fenomenalt, detta är 2009 i Nahe uttryckt på ett sätt som bara Dönnhoff klarar! Kombinationen av mineral, kompromisslös skärpa, rikedom och inbjudande gul frukt är utan motstycke någonstans -
Hermann Dönnhoff for president!! Vi vet alla att han inte misslyckas ens klena år, men när allt faller på plast ett år som 2009 är blir det en slam-dunk homerun. Vad håller tillbaka storhetsbetyget 4+? Tja, mest för att 2010 troligen kommer att vara ännu bättre, jag spar 4+ till dess.
Och, med risk för att upprepa mig en aning,
varför i helvete köpte jag inte mer?? (jo, för att källaren är full och man måste ju äta också, i alla fall ibland…).

-- Winepunker

Comments

Chante le Merle Vielles Vignes 2007

IMG_1499


För
några år sedan provade bloggfolket sig igenom spektakulära Châteauneuf 2007 - kvaliteten på Grenache-frukten var den bästa så långt någon kunde minnas, dessutom i kombination med exakta syror och fenomenal elegant balans. En av de mer traditionella lyckoskotten var Bosquet des Papes topp-cuvée, en brygd på 80% Grenache, 10% Syrah och 10% Mourvedre, 70 år gamla stockar - lagrad 12-18 månader på foudres, bara 10% nya. Då mycket lovande i intensiv & aningen krävande stil. Den borde ha bättrat sig sedan dess.

Bosquet des Papes, Chante le Merle Vielles Vignes 2007
Bosquet des Papes, Châteauneuf-du-Pape, Rhône, Frankrike
Tät och lite eldig doft med massor av skogshallon, körsbär och örtkryddor, en del sötlakrits & anis, macchia och karamell uppbackad av florala toner och lite skitig maraschino. Den är komplex och läckert traditionell, aningen karamell tittar fram efter någon timme i glaset, inte funky men lagom vild & intressant. I munnen är den bred, eldig & rik med exakta syror, mogna surkörsbär och torkade örter. Kroppen är packad med lakrits, fänkål och solmogna hallon, svansen har en hel skopa mineral/grus, skitläcker och skärpt. Den är eldig, väldigt eldig men det funkar fint, den exemplariskt rena frukten står emot fint. Tanninerna är strålande, sandiga och väl definierade - eftersmaken är underbar med längd och kryddig klass. Alldeles skitbra, men den kommer att bli bättre.
Betyg:+++

På många sätt är detta 2007 summerat på allra bästa sätt,
Chante le Merle definierar allt vad årgången står för, eller i alla fall borde så för. Fullkomlig Grenache, eldighet utan påträngande alkohol med rikedom & komplexitet är receptet. Skall man ha bara Grenache i glaset är nog Cristias Vielles Vignes bästa alternativet, men vill man ha hela spektrat representerat i lite mer gammaldags kostym är det här precis rätt. Varför i helvete köpte jag inte mer??

-- Winepunker

Comments

Craggy Range Sophia 2007

IMG_1483


Senast presterade Nya Zeelands Pauillac (Waiheke alltså) ganska bra får man säga. Givetvis har Kiwiland en alldeles egen kopia av St.Emilion också, Gimblett Gravels nedåt Napier är området där Merlot blir allra bäst. Steve Smith på Craggy Range hävdar envist att det går att göra riktigt stora viner i området, kanske inte det här decenniet men kanske före 2030 i alla fall.
Sophia jäser på fransk ek & lagras på 50% nya franska fat, i runda slängar 40 hl/ha, lätt filtrerad (tyvärr) och klarad.

Craggy Range Sophia 2007
Craggy Range, Gimblett Gravels Vineyard, Hawkes Bay, Nya Zeeland
Mjukt & komplext svartfruktig doft av björnbär, cassis, kaffe och kryddor parat med blommor men med en aningen stum framtoning i dagsläget, den doftar ’tunnel’ men är samtidigt mycket lovande. Det är många ’östra stranden’-markörer i vinet - en St.Emilion på lagom dos steroider utan att flabba till sig.
Smaken är mjuk men samtidigt vässad med stramhet i syror och skärpta sandiga tanniner, inslag av kakao, kaffe & syrliga slånbär. Faten är dämpat läckra och snyggt integrerade, liten fin bitterhet och en hel del krossad sten & mineral, tack och lov ingen sälta eller överdriven eldighet trots 14.5%. Eftersmaken är fylld av tobak och lite lädersnöre som pekar på begynnande mognad, uppenbarelsen är allmänt exklusiv men saknar samtidigt lite charm just nu. Jag misstänker att den kan utvecklas till ett praktexemplar med ytterligare tre/fem år på rygg. (81% Merlot, 10% Cabernet Franc, 7% Cabernet Sauvignon, 2% Malbec)
Betyg:++(+)

Det känns som potentialen finns nedknölad i vinet, men den lyckas inte hitta fram riktigt i dagsläget. Steves viner har en inbyggd vresighet som kräver tid & tålamod (
Le Sol som ung kan vara helt obegriplig), man får hoppas att den blommar ut helt om några år. Frukten borde hålla och syrorna känns skärpta så det räcker, det blir nog bra med tiden…

-- Winepunker

Comments

Leeuwin Estate Art Series Chardonnay 2008

IMG_1481


Lite lagom inspirerad av
nostalgitrippen förra veckan fick det bli något från Westen Austraila i OZ. Skall man plocka något från Margaret är kanske Leeuwin Estate den mest klassiska av dem alla, närmast att betrakta som en del-grundare av distriktet. Redan 1980 visade ’Art Series’ Chardonnay potentialen med exotisk & packad frukt och söta fat, dessutom fick den internationell framgång i en lång serie blindprovningar.
Jag besökte vineriet själv 1999/2000, då mest imponerad av de röda och ’Art Series’ Sauvignon Blanc (kanske den bästa SB som görs på södra halvklotet) men samtidigt förtrollad av
potentialen inbakad i Chardonnay-frukten bara man stramade till paketet en aning. Sedan dess har utvecklingen gått åt rätt håll, mindre fat, bara franska med vässad mineral & syra. Distriktet har vuxit ur tonåren & larvet - terroir och kompromisslös skärpa får uttryck som aldrig tidigare i lite lagom krävande stil.

IMG_1482Pasted Graphic 1


Leeuwin Estate Art Series Chardonnay 2008
Leeuwin Estate, Margaret River, Western Australia, Australien
Doft av krita, mandel, gul frukt, citronskal och dämpat nyanserde rökiga fat, doften är väldigt fransk men samtidigt med en läker & fräsch exotisk komponent. Kanske omogen passionsfrukt eller grön mango? När temperaturen stiger växer faten, snygga & lite lagom prominenta. Smaken är ren, tät med definition och stramhet. Kroppen är fylld av mineral, solmogen citrus, fet mango och liten lagom dämpat kryddig & exklusiv fatton, snygg och ännu lite oförlöst komplex. Svansen är rik och aristokratisk, lite burgundisk men samtidigt med mycket egen personlighet. Mineraler och skärpa dominerar, det är en vuxen Margaret, en oerhört seriös och vacker tolkning av druva & terrorir.
Betyg:+++

Detta är skitbra! Om Chardonnay smakade så här varje gång man drog korken ur en Puligny vore livet enkelt att leva (dessutom har Leeuwin skruvkapsyl sedan 2004, ingen djävla TCA att oroa sig för). Strukturen växer fenomenalt med temperaturen, vinet är bara i början av mognadscykeln och kommer att leverera under många år framöver. Finns potentialen för 4+? Njae, troligen inte men vem vet, detta är bättre än något jag provat tidigare (Perotti-Brown ger den 95RPP) från Leeuwin (Voyager’s topp-cuvée är kanske bättre, men fan vet).
Jag skulle vilja se den här ta upp kampen med några Bourgogne Grand Cru & ett par bättre Kiwis, det är inte omöjligt att froggarna & ruggugglorna skulle få bita i gräset å det grövsta.

-- Winepunker

Comments

Kay Brothers Amery Hillside Shiraz 2006

IMG_1456


Det är svårt att vara traditionalist i ett land som Australien, när vågen mot slankare, fruktdrivna och ofatade saker reser sig som en tsunami längs vinhorisonten är det lätt att spolas bort. Just därför är det så skönt att en liten familjefirma står på sig och gör högkvalitativa saker i riktigt urgammal stil utan att snegla för mycket på dagens rådande trend.
Kay Brothers har hållit på länge, sedan 1890 har de envist i familjeformat drivit en högkvalitativ verksamhet i McLaren. Med egna gamla rankor (Block 6, flagskeppet är från 1892, 1/3 av gården är samma gamla stockar som fortfarande ger extremt koncentrerad frukt) producerar de en rejält blandad portfölj med främst röda viner. Hillside Shiraz är vinet precis under Block 6 i kvalitet; jäst i öppna kar, försiktigt pressad & ofiltrerad, plus 26 månader på amerikanska/ungerska fat är det ett uttryck för en svunnen tid.

(Robin Bradley get vinet 4*, Wine Advocate 93RPP - besynnerligt samstämmiga)

Kay Brothers Amery Hillside Shiraz 2006
Kay Brothers, McLaren Vale, South Australia, Australien
Doft av mocha, söta fat & liten örtig mynta, rik solvarm svart & röd frukt med choklad i ärketraditionell stil. Den är mer kryddig än fruktig, mer läder och rökelse än bombastisk koncentration. Det är inte ofta man sticker näsan i seriös gammel-shiraz nuförtiden, detta är en flashback till 1982 fast utan klumpighet och vaniljglass, exaktheten imponerar. Smaken är bred, mjuk och mullig med aningen dämpade syror, massor av kaffe, torkad frukt och nougat. Tanninerna är snygga och stilenligt sandiga, kroppen är eldig (15,5%) men väl balanserad trots raketbränslet. Eftersmaken är läckert kryddig och sammetslen, fylld av torkad frukt & tuggtobak. Detta är riktigt gott, väldigt gammaldags men snyggt utfört, en anakronism att omfamna & gilla.
Betyg:++

Jag tycker om det här, lite skämmigt är det, men jag kan bara inte låta bli. Det är välgjort, snyggt sammansatt och balanserat med alla gammaldags OZ-markörerna på plats, fast snyggt och inbjudnade med en underliggande elegans. Jämfört
Block 6 är det givetvis enkelt och lite slankt, men samtidigt behagligt drickvänligt på primalt & ointellektuellt vis.
Med
Midnight Oil ringande i öronen sitter jag och är tokigt nostalgisk, längtan till första luffen i landet i slutet av 80-talet är nästan smärtsam. Detta är mina Madeleinekakor

-- Winepunker

Comments

Walnut Collectables Sauvignon Blanc 2011

IMG_1445


Sauvignon Blanc har varit lite på min ShitList™ de senaste året,
inte ens Kiwiland har presterat på anständig nivå. Man verkar ha glömt hur man gjorde de kul saker som trampade stövel genom Europa och övriga världen under 90-talet, uppstramning och strävan efter rent uttryck producerar så avskalade produkter att de blivit direkt ointressanta.
Walnut Block Wines har visat bra resultat med Pinot Noir, man lyckas uttrycka druvan på väldigt europeiskt manér, tätt som tusan mellan stockarna kryper terroiren från Marlborough fram fint. Collectables är budgetvarianten (kallat ”premium”), jag har bara provat Pinot tidigare, en mer avskalad och stramt enklare variant av den vanliga (eller ”prestige” som det kallas på kiwianska) uppställningen.

Walnut Collectables Sauvignon Blanc 2011
Walnut Block Wines, Marlborough, Nya Zeeland
Enormt örtig doft med tomatblad, vinbär, persika & krusbär, nyklippt gräs och en rejäl skopa krispig mineral, flintkross & limeskal dominerar. Den är aromatisk men helt utan exotiska toner, närmast avskalad i stilen trots intensiteten. Smaken är lite eldig med en tyvärr aningen störande alko-beska, bra fräschör och syror men en avsaknad av komplexitet och inbjudande rikedom, den är aningen mager liksom fast samtidigt lite tung i gumpen. Tja, 13,5% på en Sauvignon är nog i mesta laget, lite mindre druvmognad och aningen mer exotisk frukt skulle gjort susen. Betyget räddas av den härligt klassiska doften.
Betyg:+

Jag är inte imponerad, hantverket är korrekt och handlaget bra men tanken bakom falerar. Man försöker lite för mycket och filar till eggen ett varv till, man tappar glädjen och levererar ett benrangel utan kött eller fett. Varför inte slappna av och låta de gamla exoto-aromatiska tonerna ta över, för 139:- är det inte Dagueneau (R.I.P) man skall tävla mot bevars. Fan, kanske jag börjar bli nostalgisk men det är svårt att inte längta efter Cloudy Bay Sauvignon Blanc från 1989…

-- Winepunker

Comments

Castelgiocondo 2006

IMG_1444


Kvällen var tänkt att bli en revansch för
Domaine du Pegau 2005 som inte riktigt lyckades senast, tyvärr slutade det med ett efterjäst & fulfunkigt magplask packat av fotsvett och härsken rutten frukt. Faktiskt alldeles spektakulärt dåligt, det doftade fan ta mig veckogammal död wombat (tro mig, det är inte kul alls).

Så, snabbt lappkast till något helt annat.

För några år sedan satt Marchesi di Frescobaldi på de anklagades bänk i Brunellogate/Brunellopoli, härvan där många beskylldes för att blanda in andra druvor i den klassiska DOCGn. Efter juridiska habrovinker och DNA-analyser av buteljerat material slutade hela affären i ett stort ’?’, beskyllningarna mot Frescobaldi föll platt och inget kunde påvisas. Men, kollar man i Punkarns register av provningsnotiser rörande Castelgiocondo är det inte omöjligt att föreställa sig några klasar Cabernet eller annat i soppan.

Fast forward till idag, Castelgiocondo 2006 skrivs upp av en del
vintomtar, andra är mer tveksamma. Själv är jag lite lagom spänd att se om Brunellogate haft någon effekt på stilen.

Castelgiocondo 2006
Frescobaldi, Brunello di Montalcino DOCG, Toscana, Italien
Klassisk och lite kryddig doft med antydan till målarlåda & linolja, syrliga röda bär och bara lite lagom fat, körsbär & torkade jordgubbar, en del obryggt blommigt te på kul sätt. Den utvecklar luftig floral parfym, aningen fudge. Smaken är rödfruktig med höga syror, sura hallon, röda vinbär & plommon, tanninerna är prominenta på slånbärsvis, goda & tuggbara. Tyvärr är uppenbarelsen lite snål & kärv, svansen är torr och aningen bitter. Det fins en underliggande kryddighet, men den orkar inte fram riktigt under den lite aggressiva framtoningen. Det kan vara en åldersfråga, men i nuläget känns den gammaldags på ett inte helt charmigt sätt. Stramheten är positiv, men aningen mer frukt & lite mer glädje skulle gjort den gott. Den är rätt sträng.
Betyg:+(+)

Tja, jämfört med gamla notiser är detta aningen gammaldags, kul och lätt att känna igen men samtidigt inte riktigt min tekopp. Snålheten är just nu direkt besvärande, den kommer säkert att bättra sig om några år så resterande buteljer får vänta.
Jens Brunello-Bonanza från senast presterade enormt mycket bättre.

-- Winepunker

Comments

Niederhäuser Hermannshöhle 2008

IMG_1433


Jag provar det ibland, köper det sällan och dricker det hemma nästan aldrig; men jag älskar det om kvaliteten är tillräckligt hög.
Halvtorr tysk Riesling blir liksom liggande i lådan, bortglömt under floden av torra dito. Tillfället infinner sig inte, det passar alltid bättre med något annat, långsamt bleknar förälskelsen och buteljerna ägnar sig åt att samla damm i hörnet längst bort. Men, så dyker det upp en bit ost från sydtyrolen i kylen som måste slaktas; perfekt tillfälle att plocka en halvlyxig Dönnhoff. Varför nöja sig med något sämre än det bästa?

Niederhäuser Hermannshöhle 2008
Dönnhoff, QmP Spätlese, Nahe, Tyskland
Flintig och mineralsinn doft, rivet citronskal och krossad kalk, en liten ton av knådade blad och nyslaget gräs, läcker, känns ’torr’ och väldigt vässad & stilren. Smaken är rik, intensiv, exakt med skärpta syror och perfekt mogen frukt. Fylld av lätt exotiska aromer, antydan till rabarber, limeskal och liten spritz, galet med mineral och örtigt krispig överton. Sötman är underbart avvägd, harmonin nästan obegriplig, ett perfekt ackord med strålande klangbotten. Detta är närmast stor Spätlese. Eftersmaken är lång och ren med citrus och den genomgående mineralerna, inte ett minsta spår av bitterheten man ofta hittar i ’08:orna.
Betyg:+++

Det är nästan hur bra som helst, jag bara fattar inte
varför det blir så sällan vi korkar upp en av dessa godbitar. Riesling traditionellt hanterat är sort på sitt alldeles egna sätt, vederkvickande och intellektuellt utmanande. Och, dessutom svagare (8,5%) än gårdagens öl...

-- Winepunker

Comments

Clonakilla Shiraz Viognier 2008

IMG_1409


Utanför norra Rhône finns det inte många som kan hantera Syrah på klassiskt fingerfärdigt sätt, druvurval, jordmån, klimat & handlag måste gå i perfekt takt för att druvan skall komma till sin mest charmiga och bestämt feminina rätt. Muskelberg, vältränade atleter och fryntliga go-gubbar hittar man lite varstans, inget fel i det - de kan bli väl så stora, men de renodlade eleganterna är det långt mellan om man så bara kliver över diket till Côte-Rôtie. Det räcker ofta att sträcka sig till Hermitage för att mycket av elegansen och den så högt skattade texturen skall gå förlorad. Samjäsningen med Viognier gör nog sitt till men alla ägnar sig inte ens åt det; charkuterier, blommor, blod & sexigt slank frukt utvecklas ändå. Syrah i exakt skuren kostym från Côte-Rôtie är väldigt speciellt och ett av de få viner som kan mäta sig med stor Pinot Noir.

Men, det finns luringar och egensinniga lokaltolkningar av originalen, allt från
Simon Maye i Schweiz till Rick Kinzbrunner i Beechworth - Victoria (Giaconda). En av de mest tongivande från södra halvklotet är lilla exklusiva Clonakilla från Canberra District (vinområdet i & omkring Capital Territory i Australien), John Kirk (& sedermera sonen Tim) har envist sedan 1971 pulat och trixat fram en alldeles egen tolkning av klassiska saker från Rhône med små medel.

Sedan tidigt 90-tal (och ett studiebesök av Tim i Côte-Rôtie, fatprover av Guigals La Mouline/Turque/Landonne från 1988 var huvudsaklig inspirationskälla) har John & Tim samjäst Viognier (i runda slängar 6%) med den bästa Syrah de får fram från
Murrumbateman. De drag som skulle utvecklas och accentueras fanns redan i tidigare årgångar, druvmaterialet är närmast perfekt och klassiska Rhône-markörer visade sig med lite ålder redan från sent 80-tal.
Vinmakningen är traditionell; delvis jäsning med hela klasar, maceration före jäsning, öppna kar och naturlig jäst givetvis. Lagring är på fransk ek, bara delvis ny i mellan 12 och 18 månader, ingen filtrering. Vinet blev direkt en given succé, av många ansett som ett av de största framstegen på decennier i profilering av terroir och produktion av kvalitetsviner från OZ.

IMG_1410


Jag har själv provat en handfull årgångar tidigare (1998 är/var givetvis spektakulär), varje gång det skett blint har det varit omöjligt att inte gissa på en ovanligt generös och omedelbart charmigt inbjudande Côte-Rôtie. Strukturen borgar för lång liv men frukten är ofta i tidiga år larvigt svårmotståndlig. Provad öppen är givetvis markörerna från nya-världen tydligare, inte lika definerade som Giaconda och heller inte lika återhållna som t.ex.
Philip Shaw (Orange). Vinet trampar ogenerat i Guigals fotspår, fast med en annan rytm och takt - Waltzing Matilda! - Och givetvis skruvkork.

Clonakilla Shiraz Viognier 2008
Clonakilla, Canberra District, Australien
Underbart uttrycksfull doft, fylld av sval svart frukt, cassis & björnbär, packad av köttiga toner, blod & charkuterier en masse, rök, tobak & njurtalg. Det finns en del krävande örtiga aromer men de balanseras fint av syrén och blommiga lätt parfymerade övertoner. Smaken är stram med rik sval och läcker svart frukt, 14% göms med bravur, plommon och lite skogshallon, fatbehandlingen är superb - snygg och elegant i mycket dämpad stil. Det finns en lite oväntad fethet i kroppen, en bredd som överraskar men den behåller trots rikedomen skärpan hela kvällen. Eftersmaken är köttig, blodig & skitsnyggt kryddig med fina syror och elegant parfym. Det är svårartat läckert, långt och expressivt med druvan(orna) i fokus. Kudos!
Betyg:+++

De är lite som att stirra på en
Odd Nerdrum, motivet är omöjligt för en Rembrandt men penselföring, ljus och handlag är exakt. Innehållet är annat men ramverket är detsamma, friare & modernare men med en nästan otäck känsla för detaljerna. Möjligheten till äkta och oförställd storhet hos kopian finns givetvis inte, men släpper man koncentrationen bara en aning kan man tro att man har någon slags muterad variant av originalet i handen, eller?

I vilket fall är det spektakulärt bra, med potential, med allt och precis den rätta samjästa känslan & parfymen. Precis, precis exakt så här vill jag ha mitt rödvin. Stil & klass, finurlighet och teknik, allt är på plats. Det enda som saknas är att det inte är en Rembrandt, den är norsk...

-- Winepunker

Comments

Dellchen 2009

IMG_1400


Mer 2009 anbefalls,
Pfalz måste matchas mot Nahe för att balansera upplevelserna lite. Och, skall man plocka något skall man plocka Dönnhoff, häxmästaren, vinets Paganini med en obehaglig känsla för exakthet & skärpa. Priserna börjar bli ansträngande för Großes Gewächs, men de måste betraktas som prisvärda trots att de brutit 400:- nivån. Är det stort? Njae, men oftast djävligt gott.

Dellchen 2009
Dönnhoff, QbA Trocken, Norheimer Dellchen, Grosses Gewächs, Nahe, Tyskland
Underbar doft med krispig mineral, rik gul frukt, citrus & rabarber uppstadgad med plommon och en antydan till exotisk frukt, lite passionsfrukt & ananas. Det finns inte ett spår av päron, men som kontrast en kul komponent av gröna blad, nästan basilika och lite koriander. Årgången är prefekt uttryckt, absolut fysiologisk mognad utan att darra det minsta på manchetten. Smaken är närmast påträngande rik med eldig definition (13%), stinn av mineral och lite vuxet krävande & bittra citrustoner, balansen är fullkomlig med sin underbara fruktmognad och exakta prominenta & gräddiga syror. Eftersmaken är lång och lätt kryddig under mattan av mineral och citrusoljor, det är seriöst och larvigt påkostat, alldeles djävla skitgott på det hela taget.
Betyg:+++

Detta är närmast snuskigt gott, struktur och balans parad med kraft och sann glädje är svårt att motstå. På många sätt passar 2009 Punkarn väldigt bra, det är generöst utan att bli det minsta flabbigt, bredd och kraft utan att kompromissa med terroir och skärpa. Druvkaraktären är uttryckt på sitt mest inbjudande vis med fethet och inte en enda syntetisk grön ton trots den relativa ungdomen. Helmut verkar ha tumme med alla vinets gudar, detta är så bra Dellchen förmår just nu, betyget är snålt men materialet har ännu inte kapacitet för 4+. Jag ser fram emot 2010, de ligger en trave och trycker i förrådet…

-- Winepunker

Comments

Aalto 2004

IMG_1397


Jag gillar Spanien; Rioja, Priorat, Cádiz & Montsant har alla presterat strålande under ett par år i Casa Punk™. Tyvärr har inte Ribera lyckats lika bra, en besynnerlig grovhet och vrång struktur tycker jag alltför ofta har dominerat vinerna. Jag har upplevt dem som ganska ovänliga och tyvärr lite väl dyra. Undantag har funnits dock,
Bodagas Aalto har jag upplevt som lovande (undantaget PS som närmast är ett monster) och glatt köpt en del. Senast jag provade den här var drygt fyra år sedan, då väldigt oförlöst och vresig men med klar potential och lovande struktur.

Aalto 2004
Bodegas Aalto, Ribera del Duero, Spanien
Rik doft, eldig med massor av solbakad svart frukt, maffig med en rejäl dos exklusiva fat, choklad och lite skitig & vild överton, den är expressiv i kryddigt komplex spansk stil. Efterhand drar den åt kanderade körsbär, anis & lakrits, en parfymerad känsla av rökelse med liten mynta. Smaken är tät, sträv och eldig (15%) men strålande balanserad, tanninerna är riviga men matchas fint av körsbär, lakrits & choklad, tjära och en hel det lite oväntade slånbär. Svansen är lite sotigt sträv med kakao och sandig textur, fruktsöt avslutning, gott & väldigt spanskt. Fylld av fat, bred frukt & exemplarisk struktur men knappast något finlir (inget finlir alls faktiskt, här är det pang på rödbetan). Betyget är i överkant, men jag misstänker att den kommer att bättra sig till en solid 3+ någon gång under de närmaste tio åren.
Betyg:+++

Fan, det är gott men samtidigt snubblande nära något som av vissa amatörtyckare skulle upplevas som en karikatyr. Fat och eldig koncentration kan vara lite provocerande i dagens vinklimat, men trots kraften & frukten finns en solid och väldigt seriös struktur. Detta är ambitiöst och mycket välgjort, vuxet och utan flörtiga toner. Me like!

-- Winepunker

Comments

Gê 2005

IMG_1381


Chile är inte ett av Punkarns favoriter, visst görs det strålande viner (Almaviva, Montes Folly, Pangea, Seña & Chadwick) men de är långt mellan topparna i en flodvåg av medelmåttiga och lite anonyma moderniteter. Till skillnad från Argentna som gjort Malbec till sin brottas Chile med Carmenère, en i mitt tycke trist och undermålig druva utan riktig potential (samma idioti som Sydafrika ägnar sig åt med Pinotage, skall man profilera sig kan man väl för katten plocka en kvalitetsdruva).
Viñedos Emiliana har tidigare inte imponerat men på Chile-dagen för något år sedan tyckte jag kändes mycket intressant, en blandning av 30% Syrah, 30% Carmenère, 24% Cabernet Sauvignon och 16% Merlot lagrad 15 månader på 100% ny fransk ek. Provat bland hundratals andra stack det ut med expressiv frukt och en hel näve terroir. Produktionen var 2005 totalt drygt 13000 flaskor (och vilka djävla flaskor, med 1300g väger de dubbelt mot en standardflaska från Bordeaux; lite på tvärs mot miljövurmen man marknadsför sig med).

Gê 2005
Viñedos Emiliana, Los Robles Estate, Colchagua, Chile
Intensiv doft, packad av svart frukt, mörka plommon, nya rostade fat och en rejäl skopa lakritsrot. Efterhand utvecklas cassis, ceder och en del köttigt kryddiga toner, blodstänk, undervegetation och rökig karamell. Den är lite schizofren, läcker och modern med viss komplexitet men förvirrande i sitt sammelsurium av aromer. Tyvärr ligger faten lite utanpå just nu, men det kanske kan krypa in i vinet med tiden. Smaken är tät, kryddig med bra syror & markerade finkorniga tuggbara tanniner, salmiak och cassis. Lite tuggtobak och rökt kött samsas med frukten i botten, lakrits & en del söta bär avslutar. Eftersmaken är lång & eldig, aningen bränd med en liten sälta, men inte så det stör direkt. Det är riktigt gott & hyfsat seriöst, välmakat och ganska kul, men den stretar tyvärr åt för många håll samtidigt. Det känns inte riktigt som den vet vad den vill.
Betyg:++

Det är inte illa alls, men det lider av druvblandningen. Det är både Bordeaux
och Rhône samtidigt, dessutom Carmenère trist nog. Varför inte renodla detta till en Bordeaux-kopia, en ren köttig Syrah och en budget-box med Carmenère att skänka bort? Grundmaterial och teknik är på plats, rätt idéer saknas.

-- Winepunker

Comments

Pechstein 2009 - Revisited

IMG_1380


Jag kunde hålla mig i ett halvår, sedan bara gick det inte att låta bli den
stash med 2009:or från Bürklin-Wolf som ligger och trycker i förrådet. Förra gången presterade den närmast över förväntan, massor av allt utan att tappa fokus eller snubbla i ursprungstypicitet är precis min melodi. Pechstein är på totalt 17 Ha, hyfsade volymer från en hel drös med producenter hittar ut på marknaden. Bürklin-Wolf är i mitt tycke vassare än Basserman-Jordan och den lite pånyttfödde Reichsrat Von Buhl, kanske är BW bäst av dem alla, speciellt GC/GG cuvéerna med exemplarisk fullmogen frukt.

(Noteras bör att Bürklin-Wolf är lite av en fetisch för Punkarn, i slutet av 90-talet köpte jag en låda av Ungeheuer 1997, den första stora torra Riesling jag någonsin provat)

Pechstein 2009
Dr Bürklin-Wolf, Forster Pechstein (Cuvée GC), QmP Trocken, Pfalz, Tyskland
Intensiv, seriös och rikt expressiv doft med massor av mineral, krossad flinta och citrus, limeskal och passionsfrukt blandat med rabarber och en liten aning petroleum. Den känns ganska utvecklad, det tittar fram lite honung och komplext rökiga toner, enormt läcker! Smaken är maxat tät, lätt spritzig känsla, superbt uppstramade rena syror och ett helt skifferbruk nedmalet i cocktailen av citrus, gröna äpplen och passionsfrukt. Svansen är snyggt & vuxet skalbitter med enorm längd och exemplarisk balans. Detta är ett mästerverk med perfekt uttryck av 2009, koncentration, druvmognad & ren lycka. Alldeles urdjävligt smarrig Riesling, gott skit!
Betyg:+++

Fan vad detta är bra! På många sätt är detta precis vad jag vill ha i ett vitt vin; exakta syror, mogen frukt, rakryggad struktur och ett expressivt uttryck med druva & terroir i fokus, men samtidigt fyllt av glädje och inbjudande aromer. Det är
både intellektuellt & publikfriande. Stort? Njae, men gott så in i helvete!

-- Winepunker

Comments

Rüdesheimer Berg Rottland Alte Reben 2009

IMG_1369


Det har varit total rieslingtorka under semestern och abstinensen växte sig nu alltför stor. Skall man plocka något i vettigt prisläge som håller acceptabel klass och samtidigt är extremt pålitligt ligger Leitz
väldigt bra till, vår gode Johannes har blivit lite av en standardleverantör till Casa-Punk när plånboken inte håller för Keller eller Dönnhoff.

Rüdesheimer Berg Rottland Alte Reben 2009
Weingut Josef Leitz, Rheingau, Tyskland
Ungdomlig och bara aningen grönsprängd doft med massor av mineral, krossad flinta och liten antyda till petroleum. Frukten är gul och läcker, lite rabarber & mirabeller och en pikant inbjudande känsla av nyslaget gräs, vall och blommor. Smaken är rik & exakt med höga syror och aningen spriz, knivskarp med bredd och djup. Mineralerna dominerar tillsammans med syrorna, frukten är lite fet och snyggt skalbitter, vuxen och enormt väl sammansatt. Svansen är fylld av skiffer, limeskal och färska örtkryddor, tyvärr är eftersmaken aningen gles. Skitläcker, snygg och ren. Endast koncentrationen håller tillbaka 3+.
Betyg:++

Gott är det, men jag saknar lite
oumph med tanke på att det är en ’09. Den vanliga Berg Roseneck känns närmast vassare, dessutom för en hundring lägre pris. Notera att systervinerna av årgång 2010 kommer på Bolis nästa månad, säkert skitbra allihop.

-- Winepunker

Comments

Le Vieux Donjon 2009

IMG_1368


Av alla producenter i Ch9dP är nog
Vieux Donjon den jag respekterar allra mest. Claire Michel gör endast ett rött och ett vitt vin, inga specialcuvéer eller annat larv, bara en hederlig och solid buteljering i riktigt traditionell stil. Av 13 Ha röda druvor planterad med 75% Grenache, 10% Syrah, 10% Mourvedre & 5% Cinsault blir det en inte helt oansenlig produktion, vinet lagras 6 månader på cement och 12 på foudres före buteljering.
Att Claire är en mycket generös person med starka åsikter och enorm respekt för andra vinmakare (hon talade sig varm för La Pèira & Domeico Clerico när vi träffades senast) gör inte saken sämre, ödmjukhet. skärpt intellekt & proffessionalism i ett litet men intensivt paket.

Le Vieux Donjon 2009
Le Vieux Donjon, Châteauneuf-du-Pape, Rhône, Frankrike
Doften är lite fet och intensivt rödfruktig med hallon, krossade körsbär och behagligt eldig ton. Packad med Grenache i ännu enormt primär stil visar den bara ett fåtal av de facetter man kan tänkas sig finns där under mattan av kirsch och örtiga kryddor. Lite lakrits, rosmarin och fänkål kikar fram efter hand, intensiv och enormt lovande. Smaken är vital, sprittande och fräsch med ganska höga syror, massor av surkörsbär och anis parad med blodstänk, kött och feta lite djuriska toner, perfekt Grenache dominerar men den har en samtidigt en härlig inneboende komplexitet, kryddor och definierade sandiga tanniner stretar under locket av syrlig röd frukt. Eftersmaken är fylld av lakrits, anis och lite besynnerliga toner av garam-masala (?!) & humle.
Den är kompromisslös, personlig & lovande, men just nu strukturellt lite knuten, mer tid kommer att göra den gott.
Betyg:++(+)

Det är redigt gott, men det kommer att bli bättre. Vissa vektorer är helt öppna, frukten sjunger men det finns en botten av komplexa toner som inte ännu kommit till sin rätt. Nästa butelj får avvakta ett par år minst.

-- Winepunker

Comments

Cirrus 2005

DSC_0164


Efter tre veckor i Italien (klättring/via-ferrata & vandring i Dolomiterna/Trentino-Alto Adige samt lite strand & kultur i Emilia-Romagna) var både jag & C rätt trötta på goda men enkla italienska lokala viner (satan vad svaga de var uppe i bergen, med handknådade knödlar funkade de dock rätt bra framåt kvällen). Visst, några Lagrein samt Foradori är stadiga & solida på den röda sidan, Foradoris vita Myrto en rejäl besvikelse tyvärr. Då var ”importerna” från Jermann (Friuli-Venezia Giulia) kanske de som presterade bäst av alla vi provade (Where Dreams är inte helt up2snuff dock, den känns förvånande slimmad nu för tiden). Av en slump lyckades dessutom vi pricka en publik vinkväll/vinfest i Rimini på vägen hem, massor av DOC Colli di Rimini & DOC Romagna, redigt & gott men enkelt och föga överraskande.

Så,
now for something completely different, ett samarbete mellan Jean Engelbrecht (familjen äger Rust en Vrede) & Ray Duncan (Silver Oak i Napa) ger en Syrah/Viognier lagrad 18 månader på franska & amerikanska fat (300 liter), snålt uttag & hög ambition. Jag har provat Cirrus förut många gånger, men just 2005 hade för två år sedan en knepig och närmast aggressiv framtoning. Tidigare årgångar har visat på en del elegans och närmast Rhône-lika drag, 2005 var en lite klumpig och charmlös grovputte. Några år i källaren kanske har gjort susen?

IMG_1367


Cirrus 2005
Cirrus Wines (Jean Engelbrecht, Ray Duncan, Ernie Els), Coastal Region (Stellenbosch), Sydafrika
Hyfsat tät doft, svart frukt, plommon & mogna körsbär, och en del blodstänk med färska örter, lätt eldig (14%) med rosmarin och antydan till kåda. Finstämda toner av lakrits och våt tobak tittar fram efterhand, den blir kryddig och lent inbjudande med antydan till våt päls. Doftmässigt är den snarast en syntes mellan USA & Rhône, faten är under kontroll i alla fall. Smaken är mogen, körsbärssyrlig med aningen råbiff & en del raketbränsle, inte så det stör men det är en delikat balansgång de hanterar väl. Syror & tanniner sitter perfekt, tydliga med struktur men samtidigt enkla att begripa. Eftersmaken har kakao & läder, lite espresso i avslutningen. Utmärkt till sommargrillen! (Syrah 93.5%, Viognier 6.5%)
Betyg:++

Jag skall inte klaga, det finns både elegans & definition, men samtidigt är det lite avskalat och alltför polerat. Mer skit & dist skulle gjort susen (och kanske högre halt Viognier), blir ett vin som detta alltför slimmat och slipat tappar det personligheten helt. Det är en balansgång, men det funkar på håret den här gången. Jag tycker nog att 2003 & 2004 är båda bättre viner, dessutom har nog 2006 / 2007 mer att ge i källaren.

-- Winepunker

Comments

Felton Road Block 2 Chardonnay 2009

IMG_1365


Av alla vita viner från Nya Zeeland står några få i särklass,
Dry River kan prestera om året är det rätta och Kumeu River gör det även när åren är svåra. Fast, skall jag plocka ett som står för allt vad Kiwiland kan åstadkomma blir det nog Felton Road Block 2; ett vin som kan jämföra sig med de bästa från Bourgogne vilken dag i vecka som helst (speciellt senare år när man fått faten under kontroll). 2007:and var strålande, provad flera gånger levererade den väldigt mycket fet Bourgogne för pengarna, 2008:an hade en stramare framtoning men om möjligt med ännu högre & mer vässad klass. Dags att prova 2009, ett år där allt borde vara skruvat till perfektion för åstadkomma en storhet med Chardonnay i Otago. Frukten fick mogna i lugn och ro till absolut perfektion, syrorna var högre och alkoholen generellt lite lägre än ’07, samtidigt är årgången strukturellt mer krävande för det vita.

Felton Road Block 2 Chardonnay 2009
Felton Road Wines, Central Otago, Nya Zeeland
Intensiv och sprittande doft med massor av mineral, krossad flinta, lime och citronskal. Lätta, lätta örtiga aromer ligger med fint i ackordet. Faten är supersnyggt dämpade, bara en nyans med lätt, lätt rostning, exemplariskt hanterade på alla vis (om man inte är grav fatfobiker). Under den klassiska polerade fronten finns lätta nyanser av exotisk frukt, en ren ton av passionsfrukt, mycket elegant, inbjudande och läckert. Smaken är stram, exakt med höga vässade syror, citrus, lite ananas och fullkomligt strålande fathantering lägger en makalös dansant botten; krossad flinta, ostron (!), basilika och mango utgör övertonerna. Längden är bra, inte oändlig men absolut godkänd. Det är fruktmognad perfekt hanterad av en sann hantverkare (visst, han är biodynamiker numera vår gode Blair, men han är förlåten). Eftersmaken är krispigt mineralrik med frasiga syror, skitgott i klassisk skrud på det hela taget.
Betyg:+++

Fan, detta är skitbra! Stramheten och definitionen i frukten pekar med alla fingrar mot Bourgogne, men den lilla exotiska komponenten under all flinta och terroir blinkar försiktigt åt Nya Världen. Hade jag fått det blint skulle jag gissat på Puligny den här gången, tveklöst. Men, men facit på hand går det att hitta lite typisk Otago under mattan av högklassig vinmakning och strålande mineralrik frukt. Den kanske inte är den allra bästa som görs (Kumeu River Mate’s Vineyard är lite speciell), inte varje gång i alla fall, men det är nog den pålitligaste av dem alla.

-- Winepunker

Comments

Mas de Boislauzon 2007

IMG_1364


Av alla Ch9dP'07:or som provats har nog Mas de Boislauzon haft den vresigaste framtoningen. Cuvée du Quet fick 100 pinnar av Robban, den är mycket riktigt imponerande & rysligt häftig i sin tokpackade stil, men behöver massor av tid känns det som. Standardplonket var däremot ganska avigt och lite saltat vrångt med en ogin och närmast klumpig kostym när jag
drack den senast för drygt två år sedan. Den underbara & yppigt parfymerade Grenache som dominerat årgången kändes här kantig och grov, strukturen kompakt, grusig, på det hela taget ganska ocharmig och helt på tvärsen med de flesta andra alster från distriktet. Till skillnad från Cuvée du Quet tyckte jag dessutom att potentialen var tveksam, något som visat sig notoriskt svårbedömt i Châteauneuf dock.

Så, låt oss se vad två år på rygg kan ha gjort.

Mas de Boislauzon, Châteauneuf-du-Pape 2007
Mas de Boislauzon, Châteauneuf-du-Pape, Rhône, Frankrike
Doften är tät, packad med biggaråer, maffig Grenache, kåda och rosmarin. Den är sotig och lite rostat bränd med mineral och undervegetation, en del skogshallon tittar fram under vedbrasan och piggar till det (tack och lov). Efterhand utvecklar den råbiff och en hel del blodstänk, närmast provocerande i sin rikedom men samtidigt helt utan publikfrieri och insmickrande flört. I munnen är den till en början ganska salt, lite buljong och soya dominerar på lite trist sätt, men sedan händer det något, en ren metamorfos. De skitiga och dova tonerna skingras, skog & blod, röd frukt och lite kirsch kikar fram blandat med massor av garrigue, lakrits & snyggt bitter kåda. Den har perfekta tanniner och syran som kändes farligt låg förut är på plats. Frukten är mer åt köttig målarlåda/linolja-hållet och jordgubbarna lyser med sin frånvaro (tyvärr) men det är samtidigt intressant, intellektuellt och ganska kul. Svansen är lång och eldigt kryddig, tanninerna sandiga, eftersmaken fylld av kakao och bara aningen salmiak, en liten bitterhet finns där men den är enbart positiv. Efter några timmar blir den närmast komplex, stilen saknar tyvärr lite glädje & finess men den är absolut imponerade och klart godkänd. Betyget är nog rättvist.
Betyg:++

Det är redigt gott, maffigt och personligt men det saknar
glädje för högre betyg. Det kan vara en tidsfråga, den är radikalt annorlunda och betydligt bättre nu än senast men samtidigt känns det som avsaknaden av finess är ett handikapp som inte går att överbrygga. Det skall bli kul att jämföra detta med Cuvée du Quet om några år.

-- Winepunker

Comments

Midsommar med Mitolo (& annat)

IMG_1353


Till slut blev det i alla fall några riktiga sommardagar mitt i blötan (dränpumpen på baksidan har gått mer än under snösmältningen), perfekt passat till den enda helgen då vädret bara
måste vara bra. Midsommarafton, årets enda dag då Punkarn dricker nubbe till lunch avlöpte helt enligt planerna; näsan bränd till oigenkännlighet och grillen på högvarv, ibland är livet värt att leva lite extra mycket.

Mitolo Savitar Shiraz 2004
Mitolo Wines (Ben Glaetzer), McLaren Vale, South Australia, Australien
Tät och eldig doft med tydliga toner av choklad & nougat, tjära & en del mynta. Fylld av tjock och maffig svart frukt, söta körsbär, björnbär och blå plommon, efter en liten stund utvecklas rökta aromer, charkuterier, råbiff och kaffe samsas med vilda blodiga toner. Smaken är ren & rak, bra syror och bred skärpt svart & röd frukt, den är slankare i munnen är doften antyder. Packad av sura körsbär, bitter choklad och väl definierade tanniner är det en ganska egen tolkning av Barossa, det är mer blodig biff än fruitbomb faktiskt. Svansen är närmast Rhône-lik, lite udda med så tydlig karaktär av bronto-barossa i doften. Eftersmaken är lång och syrligt exakt, fylld av kryddig begynnande mognadskänsla.
Betyg:++

Det är lite synd att doften blivit så ’in your face’ på senare tid, den lite stramare framtoningen den hade för ett par år sedan gick mer i takt med vad den levererar i munnen. Frågan är vad det blir av detta med några år till på rygg, fortsätter den i samma tangent kommer den att dofta som en Wolf-Blass Black Label från ’92 men smaka som en Jamet ’96 (RPP 98, lite
väl generöst kan man tycka). Bra grillvin är det i alla fall.

Litte vettig öl gick ned till lunchen också, man måsta ha något att lätta upp bäsken med:

IMG_1350IMG_1351IMG_1352


Napa Smith Cool Brew [++] (Napa Smith Brewery, Napa Valley, USA) var rejält och parfymerat humlat i klassisk amerikansk tappning, läcker med lite örtigt stenfruktiga toner och kryddig antydan till rosmarin, gott så det förslår. Betyget är dessutom närmast snålt. Amager IPA [+] (Amager Bryghus, Danmark) gav en lite skogig känsla, doften aningen skitigt oren men samtidigt komplex, rejält humlad (simcoe, amarillo och cascade) i munnen med ren och torr brödig eftersmak. God, men den funkiga doften drar ned betyget. Sist blev den en Raasted Forår [0] (Raasted, Damark), lite väl enkel och blommigt trivial för både min & C’s smak.

-- Winepunker

Comments

Bruno Clair Marsannay Rosé 2010

IMG_1345


Rosé är ett av Punkarns absoluta hatobjekt; det finns alltid ett bättre alternativ som är rött eller vitt så länge det rosa inte bubblar (roséchampagne är nämligen helt unikt och alldeles underbart). Varje år gör jag dock oförtrytligt ett nytt försök, varje år klampar jag plattfotat in på Bolis och ber om det bästa de har, varje år får jag en medioker butelj till lite för högt pris, varje år skriver jag ett lätt nedsättande inägg på ”winepunk.net”. Den här gången levererade Söderhallarna en
Bruno Clair Marsannay, normalt enastående pålitlig på den röda sidan borde firman prestera vettigt även i det rosa träsket.

Marsannay Rosé 2010
Domaine Bruno Clair, Marsannay, Côte de Nuits, Bourgogne, Frankrike
Mjuk kryddig & fruktig doft med tydliga toner av hallon & jordgubbe, en del florala toner toppar upp, rosor & syren, det drar år lyxig fransk tvål. Efterhand dyker det upp en del eteriska toner, citrusoljor och ren parfym. Smaken är stram, höga syror och lite fina rödbäriga toner, hallon finns där, aningen vattenmelon, röd grapefrukt och peppriga aromer. Det är seriöst och lite lagom krävande, tanniner finns på plats och svansen är citrusstinn & kryddigt skärpt. Det är bra, redigt gott men strukturellt når den inte över 1+. Den når nog så högt en rosé utan bubblor kan sträcka sig, gott & snyggt men inte mer än så.
Betyg:+

Tja, vad skall man säga? För 149:- är det väl inte oävet men samtidigt går det lätt att hitta bättre saker både på röda & vita sidan. Rosé känns så oviktigt & meningslöst, en kompromiss helt utan eget driv och vilja. Till fisksoppan med aioli och saffran skulle mycket annat dessutom funkat bättre, en ’äkta’ slank Pinot eller en lätt fatad Chardonnay, eller en lagom stram Riesling, alla skulle dansat gladare till maten än detta.
Man frågar sig stilla varför?

-- Winepunker

Comments

Ridge Geyserville 2008

IMG_1343


Av alla slitvargar i Punkarns förråd är nog Geyserville från
Ridge den mest slitvargigaste; nitton årgångar har passerat liggandes i kylar/garderober/skafferier/källare (eller i badrummet) under karriären, ofta med spektakulärt resultat och alltid med hedern i behåll. Att vinet fortfarande kostar under 300:- är närmast en gåta, redan för tio år sedan låg det på över 270 pix om det inhandlades i monopolets butiker och de första årgångarna jag köpte snurrade runt 250:-.

Ridge Geyserville 2008
Ridge, Sonoma/North Coast, Kalifornien, USA
Ungdomlig och rödfruktig doft, packad med körsbär, fat och lite gräsigt örtiga toner, den är förvånande slank i frukten och vaniljen i faten ligger lite utanpå i dagsläget. Efterhand kikar anis & kryddpeppar fram, lite eldig kirsch och en del skogshallon, den drar närmast åt Pinot (!?). I munnen är syrorna väldigt skärpta, surkörsbär och vinbär samsas med maffigt eldiga toner (14,5%) och en del krossade gröna örter. Tanninerna är dämpade och finkorniga, bastonerna är fatiga och bärigt röda, den är väl sammansatt men förvånande nog lite åt det syrligt slanka hållet. Eftersmaken är närmast grinig, slånbär och lite omogna vinbär. Med något år till på rygg kan nog fattonerna integreras bättre, den är hyfsat god men inte en av bättre årgångarna. (Zinfandel 74%, Carignan 20%, Petit Sirah 6%)
Betyg:+(+)

Den är rätt avig, syrorna är vansinnigt höga och frukten för slank för det här vinet. Alltså, det är ganska gott men på något sätt oväntat & glest, det blir liksom lite snopet gentemot allt det grillade till middagen. Årgången är erkänt knepig & vresig, men inte skall en Geyserville smaka så här ens när underlaget sviktar? Blir det riktigt djävligt klarar tydligen inte ens Paul Draper att trolla till det, det är tyvärr över par, en halvbogey i alla fall.

-- Winepunker

Comments

Cuvée du Vatican Tradition 2009

IMG_1338


Vi fortsätter att prova oss fram genom Ch9dP 2009 i lagom takt. Basvinerna var oerhört lovande som unga men en liten ful antydan att de inte riktigt står upp till Punkarns höga förhoppningar har stuckit upp näsan. Av alla ’09 var
Cuvée du Vatican Réserve Sixtine en av de mest solida & lovande, standardvinet spelade i en lite annan division men hade hög absolut kvalitet det också.

Cuvée du Vatican Tradition 2009
Cuvée du Vatican, Châteauneuf-du-Pape, Rhône, Frankrike
Läckert solmogen och rödfruktig doft med krossade söta körsbär, kolanötter och kryddig lakrits, den har en del örtiga toner och anslag av kåda/rosmarin men saknar samtidigt lite djup. Efterhand kryper karamell och en del fattoner fram, inbjudande men ganska okomplicerad. Smaken är lite sotig, bra grepp i tanninerna men en liten grovhet ligger och trycker under solmogna körsbär, hallon och en knippa torkade örtkryddor. Svansen är aningen rustik & brettig, mullig & tjock men samtidigt bonnigt kärv och tyvärr lite plattfotad. Det är gott på okomplicerat och rättframt sätt, men den skulle vunnit på mer charm och bara en skopa mer finess. Betyget är snålt.
Betyg:+

Jag undrar om Punkarn fått ’09 om bakfoten eller om vinerna krupit in i tunneln med minst halva huvudet. Just den här uppvisar inte alls den omedelbarhet och dansanta glädje jag kände för ett drygt år sedan, jämfört
St.Prefert t.ex. är den strukturellt helt annorlunda. Även Cristia uppvisar en annan skärpa, omedelbarhet och har ett tydligare uttryck. Missnöjd? Nej, inte direkt, men lite förvånad.

Dessutom hade AuZone en liten traditionell avslutnings-picknick nu i veckan.

IMG_1325IMG_1326

Kvällen är synnerligen avspänd, men en hel del bra viner avverkas i alla fall sådär lagom halvblint. Temat var känt, ”Heliga Viner” (vi picknickade i Helgalunden) så gissningarna var lite lagom skruvade.

IMG_1328IMG_1329IMG_1330


En
Hirsch Heiligenstein Riesling 2007 [++] (JJs vin) presterade bra med ren mineral och liten inbjudande sötma, snäppet bättre var Breuer Nonnenberg 2004 [++] (ETs vin) med en krävande syra och perfekt mognad. Kvällens vin blev i Punkarns gom Domaine Coursodon Silice 2010 [++] (mitt vin, provat tidigare) med sin omedelbara glädje och exemplariskt rena druvuttryck. Den är bara för djävla läcker, kommer att bli sommarens bästa plonk! Heja Martin!

IMG_1331IMG_1333


En
Umathum Sweigelt Reserve 2000 [++] (Jacks vin) stod för det lite mer udda med en närmast sydfransk framtoning, väldigt lik en Ch9dP. Vi var ute och snurrade i hela världen innan siktet landade i Österrike (efter Kroatien/Slovenien skall tilläggas). Svårt som fan men rätt gott i sin lite eldigt rustika stil.
En bulk-bourgogne från en storproducent
behöver inte vara illa, Saint-Aubin, 1er Cru En Remilly 2008 [++] från Boisset presterade på förvånande hög nivå, ren och snygg med exemplariskt hanterade fat. Skitgod faktiskt (Magnus vin).

IMG_1334IMG_1335


De lite mognare sakerna kom sist,
Clos Saint Landelin Pinot Gris 2007 [0] (TEs vin) var alltför stinn av äppelskal och harts för min smak, besynnerligt mycket krämpor och lite slapp i hullet (knasflaska ??). Brauneberger Juffer Riesling Auslese 1993 [+] (JJs vin) från Cardinal Cusanus Stiftswein var en snyggare åldring, elegant och helt utmogen men tyvärr lite gles i strukturen. Mycket honung men för lite frukt/ooumph.

Typisk avslutning med AuZone, avslappat och lite lagom prestigelöst pladdrigt. Inte så heligt direkt.

-- Winepunker

Comments

Halenberg 2009

IMG_1323


Minst av alla lägen i Monzingen är Halenberg med totalt 8 Ha, drygt fem ägas av Schönleber som står för det mest kända vinet, en grosses gewächs i elitklassen. En annan spelare med rejäl fart framåt är Schäfer-Fröhlich, nog den enda riktiga kvalitets-konkurrenten med rankor i Halenbergs skifferrika jord (Erich Schauss gör ingen GG vad jag vet).

Halenberg Grosses Gewächs 2009
Monzinger Halenberg, Schäfer-Fröhlich, QbA Trocken, Grosses Gewächs, Nahe, Tyskland
Ungdomlig, läcker och intensiv doft med parfymerade drag, limeskal och massor av mineral, krossad flinta, skiffer och kinesiska vita persikor. Det finns en hel del under ytan, doften kan nog utvecklas till det bättre med ytterligare något år på rygg. I munnen är den aningen spritzig, exakt & väldefinierad, frasiga syror parad med perfekt mogen skärpt frukt, citron, äppelkart & rabarber med ett rejält lass flintigt krispig skiffer. Framtoningen är aristokratisk utan att bli asketisk på något sätt, vässad & tydligt utmejslad i strukturen med en rakryggad hållning. Skitbra på det hela taget. Precis i början på perioden då den går att dricka utan pärontoner.
Betyget är lite generöst men den snubblar upp till 3+ precis.
Betyg:+++

Fan vad detta är bra, dessutom är den inte så mycket 2009 som man skulle kunna befara. Här har vi en stramare rackare med ett intressant liv framför sig, den kommer att utvecklas till det bättre i några år och sedan hålla ihop länge, länge.
Det skall bli riktigt kul att testa den här mot en trave av Schönlebers alster, jag misstänker att de kommer att få en match.

-- Winepunker

Comments

Liandra Syrah 2006

IMG_1322


I ligan med vinvärldens alla knäppgökar spelar Roman Bratasiuk om inte i högsta divisionen så i alla fall i superettan. 1990 grundade han
Clarendon Hills i McLaren Vale strax söder om Adelaide, främst med tillgången av gamla stockar som orsak. Roman hade nämligen en idé; att göra vingårdsegna druvrena viner med terroir på enbart stockar äldre än 50 år och allra helst uppåt 90 år (en del blev sedermera yngre, men tager vad man haver). Detta startade han när flodvågen av industrialiserade och brandade multiregional-produkter tornade upp sig likt en tsunami av sönderfatade Foster-sponsrade saker i världens rea-hyllor.

Som alla nu vet var det ett mycket smart drag, Clarendon, Blewitt Springs & Kangarilla lämpar sig väl med sin tokigt varierade jordmån och gamla obevattnade stockar en masse. Clarendon Hills sourcar frukten från långtidskontrakterade odlare, totalt görs idag 18 olika viner, alla från små vingårdebetecknade plättar i obevattnad miljö. Allt är självklart maximalt hantverksmässigt och bara franska fat användas.

Senast de begav sig korkade vi upp en flaska Astralis 2005 (planterad 1920 strax norr om Blewitt Springs), toppvinet hade vrångat till sig en aning och behöver betydligt mer tid för sina 4+. Som kontrast kunde det vara kul att prova Liandra Syrah (vingården ligger mitt emellan Kangarilla & Blewitt); lillasyster är planterad 1906 & 1975, sandig jord med ett normalt uttag på i runda slängar 35 hl/Ha. All frukt handplockas, enbart vildjäst används, ingen klarning eller filtrering givetvis, lagras 18 månader på 85% nya franska fat. Slutresultatet blir ungefär 10.000 flaskor på 14,5%.

Clarendon Hills Liandra Syrah 2006
Clarendon Hills, Blewit Springs, South Australia, Australien
Animalisk och intensiv doft med köttiga toner, grillad entrecôte, blodstänk & råbiff, en del lagerblad, cordit & peppriga toner finns under ytan. Frukten är exemplarisk och mogen, lite björkved kikar fram i närmast pinot-lik stil, samtidigt finns massor av tjära och brutal kompromisslös tyngd. Druvan är uttryckt med både finess & kraft, faten är snyggt integrerade och dominerar absolut inte vinet. Smaken är tät & vild, fruktmognaden är superb, så ren och rik utan att någonsin bli klumpig eller grov. Det är en tour de force i en enklare och mindre krävande tappning än Astralis. Svansen är packad av svart frukt och pepprighet, lite inälvor och sot gör inte saken sämre. Det jag upplevde som sälta senast är bara en läcker nyans av mineral, detta är seriöst djävla bra.
Betyg:+++

Senast var den betydligt svårare, mer knuten och stum. På bara ett år har ett helt annat rikare och fräckt uppnosigt vin tittat fram, de sotiga/salta och svåra tonerna är helt borta, nu finns bara druvrena aromer och kompromisslöst uttryckt terroir. Skitbra! Roman, du är knepig att ha att göra med men vinerna är lysande.

-- Winepunker

Comments

Hãhã Sauvignon Blanc 2011

IMG_1311


Till vårabborre finns det bara en sak att dricka (alltså
inte Silvaner, Punkarn har inte fattat galoppen med den druvan), speciellt om man orkar göra en riktig Hollandaise till och fyller potatismoset med parmesan.
Sauvignon Blanc med sin höga syra och aromatiska struktur passar bra till all stekt fisk men är som gjord för just abborre, lagom stora skiviga filéer stekta i sanslöst mycket smör är en enkel delikatess.

Hãhã Sauvignon Blanc 2011
Hãhã Wines, Marlborough, Nya Zeeland
Stram doft med vinbärsblad, gröna färska örter, citrus & lite, lite krusbär i mineralig & förvånande fransk stil. Den är närmast mineralrökig, ingen exotisk ton eller överdrivna aromer, bara citronskal och krossad flinta. I munnen är den stram och mineraldriven, närmast asketisk och kritig med höga frasiga syror. Bentorr, fylld med citronzest och bladiga aromer i svansen är den allt annat än charmig, den känns närmast som en krävande Sancerre. Rätt god, men inte min grej riktigt i sin något gnälliga stil.
Betyg:+

Jag vet inte vad som hänt med Kiwi-land när det gäller Sauvignon, de har blivit så in i bängen
strama, närmast snåla med en lite folkilsken framtoning. Senast visade TeKoko en sida jag inte sett förut, klinisk i avskalad stil är det inte riktigt vad jag vill ha i glaset. Samma sak med HãHã, den är frasig, ren och välgjord men var är de exotiska och lite kul tropiska anslagen, var är all mango & passionsfrukt??
Glöm inte bort den stil som erövrade världen, snälla. Det finns nog med välgjorda men griniga saker från Loire.

-- Winepunker

Comments

Domaine de Cristia 2009

IMG_1310


2009 vs. 2007, vad är bäst?? Kraften & fruktmognaden i 2007 i kombination med den galet höga kvaliteten på Grenace är svårslagen, men den yppiga, lättillgängliga och intensiva skärpan i 2009 är en värdig motståndare. Jag tror båda årgångarna är nog lika bra men i ganska olika stil, 2007 har varit mer imponerande men 2009
bara så djävla god. Dags att testa en 2009:a från en av stapelvarorna i Punkville™, Domaine de Cristia med mest Grenache (runt 80%) och resten Syrah (langare är Divine, som så ofta).

Domaine de Cristia 2009
Domaine de Cristia, Châteauneuf-du-Pape, Rhône, Frankrike
Härligt expressiv & närmast explosiv doft med skogshallon och jordgubbar, massor av krossade söta körsbär, en del örtiga toner, anis & sötlakrits, den är djup & inbjudande. Faten är hyfsat dämpade och väl integrerade, liten ton av mjölkchoklad, garrigiue och karamell. Den är enklare, slankare och renare än ’07 i karaktären. Smaken är fylld av hallon & körsbär, kola och fina sandiga tanniner, lite torkade örter och sotig fruktsötma. Kroppen är eldig men inte så det stör, en del granbarr & kåda i svansen, dragonrot närmast. Den är rysligt god, fint fruktmogen och inbjudande men saknar de lite funkiga & lite skitiga tonerna ’07 hade, det känns som en mer slimmad och avskalad variant, omedelbar & lättillgänglig men mindre komplex och inte lika lovande.
Betyg:++

Det är gott & solitt men saknar den riktiga spetsen, en närve skit till hade nog gjort susen. Det skall bli kul att testa 2010, alla årgångars moder i Châteauneuf-du-Pape.

-- Winepunker

Comments

Yabby Lake Chardonnay 2006

IMG_1282


Mycket har hänt de senaste decenniet i mitt kära OZ;
Orange, Margaret River, Adelaide Hills, Beechworth och inte minst Mornington Peninsula ploppar ur sig en en strid ström av strama, nyanserade och svalklimatspräglade vitviner med skärpa och finess. Det är mycket lång ifrån de viner som satte OZ på kartan och som sedan blev lite politiskt korrekt att hata (visst, jag gillar dem inte heller egentligen), galet med fat, popcorn, lite restsötma och 15% alkohol går inte att hitta längre ens om man letar.
Yabby Lake är en av alla medelålders spelare i Mornington, det startade med en Pinot & en Chardonnay 1992 men har växt till några separata block-viner av båda druvsorterna, en Pinot Gris & en Syrah. Det är ett ambitiöst projekt, Larry McKenna (Escarpment i NZ) var insyltad tidigt som konsult men har nu lämnat över helt till Tom Carson & Todd Dexter.
Yabby Lake Chardonnay har legat på enbart franska fat (bara 10% nya), bara vildjäst och sedan vilat ’sur lie’ i 10 månader, ingen malo intressant nog.

about-us-main


Yabby Lake Chardonnay 2006
Yabby Lake, Mornington Peninsula, Victoria, Australien
Elegant fatad, ganska stram med skärpt gul frukt, citrus och fina mineraltoner, eken finns där hela kvällen men är bara en bakgrundsklang i ackordet. Lite melon, parfym & rosor och ett exotiskt anslag kikar fram efterhand. Smaken är exakt med fina, skärpta rena syror, lite fet gul frukt och massor av citrusskal & mineral, en del melon och passionsfrukt i svansen. Texturen är intressant, krävande med en liten tanninstruktur och örtiga toner, eftersmaken lite fet med toner av gul melon och krossad flinta, en del fat och ganska strama syror. Riktigt gott, ambitiöst och mycket välgjort.
Betyg:++

C gissade på en lätt fatad Chablis från ett skärpt & hyfsat syrligt år, rätt tänkt men fel. Det finns klara paralleller i strukturen och framtoningen men det lilla inslaget av strävhet är rätt eget, en utmärkande detalj för just Yabby Lake eller för Mornington? Gott är det i alla fall.

-- Winepunker

Comments

Vagabond 2006

IMG_1280


Ibland är
Syrah från Kalifornien alldeles strålande, ibland känns det som det stretas mot strömmen lite. Bacio Divino är en ganska ny spelare (1993) med ambitioner i division-1 och som enträget jobbar på avancemang till den absoluta elitserien. Vagabond 2006 är en blandning av mest Syrah, lite Cabernet Sauvignon och några droppar Viognier, all frukt från Caldwell i Coombsville (Napa), 20 månader i nya franska svindyra fat och minimal intervention.

Vagabond 2006
Bacio Divino/Janzen Estate, Coombsville/St. Helena, Napa Valley, Kalifornien, USA
Tät doft, packad av tjock svart frukt, björnbär & syrliga skogshallon, sötlakrits och fänkål, lite nejlikor och en hel del rökiga & svettigt blodiga toner. Det är mycket av allt, men inte alls buffligt, klumpigt eller grovt; fina mocchatoner ackompanjerar den köttiga känslan. Faten är tydliga men snyggt integrerade. Smaken är enormt tät, bred och maffig med sandiga tanniner, lite köttig med bitter choklad och mineralsälta, anis & lakrits, charkuterier samsas med sura körsbär och massor av svart frukt. Eftersmaken är exemplariskt lång, fylls av slånbär, kakao och rökt renkött. Syrorna är lite svaga, annars sitter det ihop fint även om det känns lite högljutt.
Betyg:++

Det är inte illa, men jämfört med
Lillian är detta aningen grovt, överambitiöst och tyvärr klantigt utfört. Det sagt, jämfört Lillian är det mesta ganska klantigt gjort. För halva priset får man ungefär halva kvaliteten, Vagabond är expressiv och rätt kul men den har inte utvecklats som jag hoppats. Det är mer buller & slammer än tonsäker stämma.

-- Winepunker

Comments

El Puntido 2005

IMG_1260


”Det Moderna Rioja” har i Punkarns tycke varit ett välkommet inslag i Spaniens vinflora, en revitalisering av det mest klassiska av alla spanska distrikt. Ibland har viljan att gå ifrån den gamla vaniljstinna stilen och få till en ny-internationell produkt tyvärr skalat av alla distriktstypiska attribut och resulterat i, tja, ingenting egentligen. Helt anonyma svartfruktiga saker med för mycket fat har vinvärlden nog av, men kan man hålla lite i hatten och nyansera arbetet låter inte resultatet vänta på sig.

IMG_1259


El Puntido 2005
Vieñdos de Paganos, Rioja, Spanien
Doften är mjuk, fylld av nyanserade röda & svarta bär med en del hallon och blå plommon. Den är kryddig & rätt fatig men eken är enormt välintegrerad och så snygg att det inte går att anmärka, rosmarin, kåda och lite kakao förstärker uttrycket fint. Under kvällen växer den i glaset, den blir närmast parfymerad med myrra och kanel. I munnen är den förvånande fruktslank och läckert stram med stenig mineral och lite sotiga toner, syror och tanniner är perfekta med närmast svalt Hermitage-lik struktur. Den är härlig med skogshallon, plommon och krävande kryddig framtoning, detta är riktigt seriöst, trots fat och solmogen frukt bibehåller vinet skärpa och exakt definierade aromer. Svansen är lätt mineraldriven med pikant bitter avslutning. Detta är skitbra, men kommer att bli bättre. Avvakta fem år till nästa flaska.
Betyg:++(+)

Det är rätt kul att jämföra detta med
Roda I som provades för någon vecka sedan. Roda är en fatigare, mulligare och mer utvecklat inbjudande jämfört detta, en stram och seriös modern aristokrat med många ärke-franska markörer på plats. El Puntido är på alla sätt skitvass, somliga skulle kanske klaga på ursprungskänsla men det är snarast ett uttryck för gammalmodig traditionsbundenhet. Nej, det finns inte galet med vanilj och urlakade tanniner efter alltför många år på fat. Det är i stället fenomenalt välgjort, exakt med mineral och fruktren stramhet i fokus. Vad finns att anmärka på egentligen?

-- Winepunker

Comments

Las Flors de la Pèira 2007

IMG_1257


La Pèira var god senast men fysiologisk mognad & vinifiering verkade dränka syrorna i ett hav av massiv frukt och kryddiga fat. Som en referens kanske samma vin av årgång 2007 skulle fungera, en på många sätt mer solbakad och fetmogen årgång med ännu lägre syror och hyfsat hög alkoholhalt (14,5%). Om 2007 funkar borde 2009 ha en framtid, även om jag tycker mig skönja en progressiv polering av La Pèiras viner som inte enbart är av godo. Lite funkyness och dissonans mår solbakade saker med Grenache i botten bra av, blir de för rena tappar de ofta förmågan att dra intresset till sig.


IMG_1258


Las Flors de la Pèira 2007
La Pèira en Damaisèla, Terrasses du Larzac, Coteaux du Languedoc, Frankrike
Doften är tät, kryddig och solvarm med görmogna svarta körsbär, en hel del fat men de är snygga och superbt integrerade, det finns en del sötlakrits, fänkål och dyr mörk choklad dessutom. Vinet är lite kluvet, samtidigt som en del drag av starkvin visar sig hittar man en massa charkuterier, grillat kött och buketter av blommiga toner, fudge & syrén i salig blandning. Smaken är rik, bred, eldig och hyfsat utvecklad, massor av solmogen frukt med litet inslag av kåda, rosmarin och bitter choklad. Syrorna är avvägda men absolut inte för låga, svansen är fylld av sötlakrits, kaffe & lite kakao, snygg bitterhet i avslutningen. Eftersmaken är eldig & kryddig med liten sälta & karamell. Faktiskt skitgod, men den drar lite för mycket åt enbart kraft för 3+, även om det är snubblande nära. Kanske, kanske kan något år till i källaren lyfta den ett snäpp men jag tvekar. Då har nog 2008 mer potential med sin lite stramare framtoning och 2009 mer att ge med sin rättframma stil & vassare frukt.
Betyg:++

Tja, några problem med syrorna hittar jag inte, de är dämpade men vinet är i perfekt balans avseende sin stil. Blandningen (Grenache 40%, Syrah 40%, Mourvedre 20%) i kombination med klimat ger ju precis detta om handlaget är det rätta. Dessutom är det på väg åt rätt håll utvecklingsmässigt.
Jag drar mig till minnes Rob Dougans egen kommentar på min blogg, ”Vänta lite så blir det mer Ecco och mindre Brown i vinet, mer hjärna och mindre hjärta”, mycket riktigt har han rätt, tiden behövs och mina förhoppningar på 2008 & 2009 blir ingalunda mindre.
Dessutom, ’C’ tyckte vinet var ’grisgott’, ett betyg så gott som något.

-- Winepunker

Comments

Lillian California Syrah 2006

Man kan inte alltid få allt, ibland är ’second best’ det enda man har att tillgå. Istället för ’Raven Series Syrah No5’ (SQNs ’standardsyrah’ från 2006) fick det bli adepten Maggie Harrisons ’Lillian’ från företrädesvis White Hawk samma år (det är ett inslag från andra gårdar också, Bien Nacido-27% & Stolpman-15%). Vinet är gjort på välsorterad exemplarisk frukt, 65% lagrat på nya täta fat i 23 månader, totalt blev det bara 508 lådor (djävla mailinglistevin men Gunnar på Divine langar glatt).


IMG_1253IMG_1254

Lillian California Syrah 2006
Maggie Harrison, White Hawk Vineyard, Santa Barabara, Kalifornien, USA
Härligt rik doft med cassis, söta biggarårer, örter och massor av björnbär, den har en kul fethet och bara lite lagom nya dyra fat (tja, Punkarlagom, kanske inte F&V-lagom). Frukten dominerar totalt i dagsläget men under alla bären kikar lite skitighet och en skiva blodkorv fram, aningen kanel, anis & kardemumma. Under kvällen blir det en del grillat kött och pyrande björkbrasa. Den har ett eldigt anslag, men 15.5% gömmer Maggie med bravur. I munnen är den klingande ren, rik, supertät och slimmad med fullkomliga silkiga tanniner, här har vi fodret på kavajen du aldrig har råd med. Balansen är perfekt, syrorna exakta, lätt fruktsöt med skitläckra körsbär, aningen sötlakrits, garrigue och en förvånande sval örtig och blodigt charkig avslutning. Eftersmaken är kakaokärv & snyggt skalbitter. Här finns drag av Roman Bratasuik, Manfred Krankl & Rick Kinzbrunner, den röda tråden är densamma, kraft och besynnerlig elegans i samma paket. Alldeles strålande.
Betyg:+++

Man får inte vara fatfobiker eller ogilla rikedom, men klarar man lite tyngd i glaset är detta fullkomligt strålande. Balans, kraft och perfekt struktur snyggt svetsat samman i en odelbar enhet, det är väldigt mycket SQN över detta. På många sätt är det mer lättillgängligt, som om det krupit ned lite Giaconda i fatet, en nyans av stramhet som rundar av de hedonistiska dragen. Det är svårt gott, Punkwine™ på alla sätt.

-- Winepunker

Comments

Morgon Côte du Py

IMG_1218


Jag trodde det skulle gå att ställa sig över debatten om ’narurviner’, men efter att
AuZone-Åke talat sig varm för vinet samtidigt som E.T. inte varit impad var det väl bara att ge sig i kast med en butelj. Allt som finns att säga om Jean Foillards ”Côte du Py” har väl redan ältats till förbannelse, Kronstam kräks tillsammans med många av de etablerade tyckartomtarna och FinareVinare dansar rumba (fast det var 2009) tillsammans med Frankofilen ivrigt påhejad av naturvinsmaffian. Hur fan kan ett vin vara så kontroversiellt? Eller ett vin förresten, det är ju själva företeelsen som verkar väcka ont blod på något sätt. Många stockkonservativa har svårt att acceptera en så pass avvikande trend, rätt eller (förmodligen) orätt. De mest sansade analyserna har kommit från Michel Jamais (i Livets Goda av alla osannolika alster, tack för tipset Gabriel) och liknande proffstyckare som har lite eller inget investerat i något läger.
Bristly-Gabriels kommentar på sin egen blogg var rätt träffande:

"Nu kan jag tycka att för att få kalla ett vin för “naturligt” så bör det vara gjort av vilt växande rankor i skogen som aldrig har ympats eller på något sätt påverkats av mänsklig hand. Druvorna bör helst ha ramlat av rankan av sig själva och spontanjäst i en grop i marken. Allt annat är “onaturliga viner”. Jag menar, monokultur i jordbruket - hur naturligt är det ur ett evolutionärt perspektiv? Ympade stockar osv.”

Själv är jag
mycket skeptisk till biodynamikens extrema stolligheter och tokerierna omkring (rotdagar som följer månens cykel, kom igen för tusan), enormt positiv till ’organic growing’ med så lite pesticider etc. som bara möjligt, minimal intervention i källaren utan att för den delen helt avfärda svavel, fat, temperaturkontrollerad jäsning etc., absolut emot onödiga tillsatser (inkluderat syra och chaptalisering) men troligen agnostisk till microoxygenation efter att ha testat behandlad Bordeaux mot obehandlad. Jag är absolut för delad skörd (tillämpligt i varma klimat, främst vita) för att balansera syrorna och in i helvete emot kork i alla former, emot droppbevattning men det främst på grund av slöseriet med vatten som resurs när det går att pina rankorna i stället (även om kvaliteten förmodligen blir bättre med dry-grown, det finns mycket indikationer på det). Kort sagt, en sansad ’lagom’ ståndpunkt om det nu går att ha en sådan, typiskt svenskt kan man tycka.

Nåja, man får ta en halvnelson på hela härligheten och prova
Côte du Py själv.

Första intrycket: Snygg flaska, djävla röd lack på korken som sprätter och dammar ned hela köket inklusive majskycklingsalladen med dijondressing jag gjort till. Skall man vara naturlig kan man väl för i helvete använda vax som går att få bort enkelt (jag har alltid hatat lacken på Madeira, det gör sig inte bättre här, man får ju krafsa rött damm ur skägget halva kvällen).
Andra intrycket: Korken ploppar ur nästan av sig själv, det kan väl inte vara lite övertryck i flaskan? Nej, det ser korrekt ut.

Så, en vanlig analys.

IMG_1220


Morgon Côte du Py 2010
Jean Foillard, Morgon Beaujolais Cru, Beaujolais, Frankrike
Till en början aningen stängd och blyg doft med vissa muggiga drag, det finns en liten orenhet som efter hand försvinner och ersätts av florala och rättframma rödfruktiga aromer. Vinet är lite eldigt trots att det ligger på ’bara’ 13,5%. Det känns besynnerligt anonymt och de röda bären saknar tyvärr helt definition, är det lingon, sur-hallon, eller lite slånbär? En svettigt ostig känsla infinner sig efterhand, till och med äppelskal dyker upp en knapp timme senare. Smaken är slank och svalt rödfruktg, aningen jordgubbe och vinbär med en kul lite fet munkänsla, tanninerna lyser med sin frånvaro men strukturen är uppfriskande och inställsamt lättdrucken. I munnen känns den närmast alkoholfri besynnerligt nog, saftig och trivial men rätt god på ett ointellektuellt vis. Eftersmaken är lite för kort, till slut tittar dock en finlemmad strävhet fram och räddar den upp till 1+. Snäll, enkel och lite dum. Helt OK, om priset varit 99:-
Betyg:+

Alltså, det är inte oävet. Doften är inte så kul men smaken är godkänd, jag fattar vad man menar med ’klunkbart’. Jag kan tänka mig detta i dricksglas av Duralex™ lite lagom kylt till någon kärv fårost, jag sitter i solen och spelar Scrabble med C och planerar morgondagens vandringstur. Vinet ingår i avgiften för hyttan, €45 för oss båda inklusive vinet och en kaninstuvning till middag…

Jag vaknar plötsligt kallsvettig och inser att jag betalat 249:- för flaskan. Dessutom förlorade jag Scrabble på alltför vanligt manér, hon lade ’oxymoron’ på mitt ’o’ och drog 3 x ordpoäng plus 50 extra för 7 bokstäver. Punkarn är torsk!

-- Winepunker

Comments

Rüdesheimer Berg Kaisersteinfels Alte Reben 2008

IMG_1212


Tyskland 2008 har varit lite Jekyll & Hyde, ibland stramt & exakt med krävande men inbjudande syror och pikant mineralbittra toner, andra gånger tämligen anemiska med beska a’la 2006 och totalt avsaknad av charm. Det visade sig när krutröken skingrats att Nahe (mest Dönnhoff) & Pfalz klarade sig bäst, som vanligt bättrar de sig med några år på rygg. Tyvärr höll inte Rheingau riktigt måttet, det har varit en total besvikelse jämfört 2007 & 2009 om man undantar den riktiga arbetshästen,
Johannes Leitz.

Rüdesheimer Berg Kaisersteinfels Alte Reben 2008
Josef Leitz, QbA, Rheingau, Tyskland
Underbar doft, packad av mineral, skiffer och gråpäron, en del örtiga övertoner och antydan till honung, den är härligt stram och samtidigt ganska utvecklad. När temperaturen stiger kikar lite diesel och gröna Granny Smith fram. Smaken är rik, gröna äpplen, lite honung och härligt vässade syror. Kroppen är packad med mineral & rabarber, svansen ganska örtig med liten pikant bitterhet. Det är väldigt Rheingau och väldigt gott, betyget snubblar på 3+ men når inte riktigt upp, det finns en omogen/ogin ton i eftersmaken som precis drar ned betyget ett snäpp. Redigt gott är det i alla fall.
Betyg:++

Det här är precis så hög nivå 2008 från Rheingau lyckas lyfta sig till, det är fasligt nära 3+ men har inte den riktiga fruktomognaden och skärpan som krävs. På många sätt har 2008 revanscherat sig med tiden, men trots alla förtjänster finns lite av 2006-spöket i vinerna. Gott, men ingalunda stort.

-- Winepunker

Comments

Colombis 2009

IMG_1196

Tyvärr presterade allas vår Grenache klart under förväntan på GreNePi-shootouten i AuZone nyligen, lite klumpighet i Barroches fall och en närmast beklaglig grov ton från Santa Duc gjorde inte druvan rättvisa. Tydligen får man leta efter dansanta toner och glädje på lite annat håll och från andra årgångar just nu; sålunda lappkast till en av Ch9dPs eleganter, Isabel Ferrando och 2009.
Mme Ferrando är lite av en nykomling i gebitet, hon startade 2003 efter en karriär i finanssektorn (vad är det som gör att alla dessa finanstomtar fastnar i vinträsket?) med drygt 13 Ha som sedan dess växt till drygt 15 Ha. Stilen för är utpräglat feminin och oftast åt det lite elegantare hållet, arbetet i vingården 'organic' men inte certifierat biodynamiskt. Seriöst & sansat men utan fanatism med andra ord, precis som jag vill ha det.

Colombis gör hon under eget namn vid sidan om Domaine St.Prefert, de sandiga plättarna 'Colombis', ’Terre Blanches’ och ’Le Cristia’ i närheten av Chateau Rayas gårdar är perfekta lägen för Grenache. Från drygt 60-åriga stockar med naturligt lågt uttag får hon ett i princip perfekt druvmaterial, vinet jäser i cementtankar och lagras på stora tronconique, resultatet är ofta närmast burgundiskt i struktur och finess. På många sätt är detta Grenache utryckt kompromisslöst och absolut, ett slags druvans eget kärnfulla haiku, inget går att ta bort och inget behöver tillsättas (utom mer tid i källaren möjligen).

Colombis 2009
Domaine Ferrando (Domaine St. Préfert), Châteauneuf-du-Pape, Rhône, Frankrike
Underbart ren doft, hallon & fräscha röda körsbär, en fin touch av örter och lite vått grus, den är härligt dansant och eldigt inbjudande, ännu larvigt ung men ändå tillgänglig. Efterhand blir hallon & röda bär mer och mer dominerande samtidigt som doften växer, breddar sig och blir mer & mer pinotlik, efter ett par timmar är det inte på doften tvärsäkert vad som är i glaset, den är närmast burgundisk. I munnen är den eldig, rik och packad av röd solmogen frukt, syror och tanniner är på plats men väl inbäddade i ett eldigt mummelmos av hallon, körsbär, mandel, örter och lakrits. Svansen är feminin & läckert silkigt sträv, tydliga finkorniga tanniner med längd och ren GrenacheGlädje™, eftersmaken är eldig med snygg kryddig längd och underbar rödfruktig fräschör. Det finns redan en begynnande komplexitet men den har absolut mer att ge.
Betyg:+++

OK, jag är helt såld, den här hade givit pinoterna senast en rejäl match. När Grenache blir så här pratar den direkt med reptilhjärnan, inget larv, inga fat, inget lull-lull med uppstramande Mourvèdre eller Syrah, bara ren djävla högklassig Grenache. Det är nästan så man tappar andan, druvan är i centrum, inget annat. A Real Moment of Zen!

-- Winepunker

Comments

Wachenheimer Riesling 2010

IMG_1165


Efter ett par lyckade försök med Bürkling-Wolfs GG’s växlade vi ned för en instegsriesling från samma år (trodde jag), tyvärr (eller tack och lov) levererade Bolis inte den förväntade ’09:an utan en ’10 dök upp i leveransen istället (fast jag upptäckte det inte förrän efter jag provat vinet), alltså blev det inte samma år men jag trodde det var en ’09:a under halva kvällen, om ni fattar…

Wachenheimer Riesling 2010
Dr Bürklin-Wolf, QbA Trocken, Pfalz, Tyskland
Klingande ren, intensiv, mineralstinn och örtigt citruspackad doft med skiffer och aristokratiskt anslag, efterhand kikar exotiska aromer fram, passionsfrukt och sur mango. Visst finns där babyfett men ingen ton av grön-godis alls, fantastiskt med tanke på nivån. Den är förvånande stram med tanke på fruktmognaden det året (alltså 2009, som jag trodde det var), strukturellt påminner den om en Champagne 1996, syror och mineral i första rummet. Smaken är sylvass med exakta syror, flintkross och skärpta citrustoner, liten örtig känsla, lime och omogna persikor. Svansen är lite rökig och pinkant bitter, eftersmaken krävande och torr. Hade den haft lite rikare frukt skulle 3+ varit tveklöst.
Betyg:++

För futtiga 144:- är detta sinnessjukt bra, årgång och producentstil går i perfekt takt, achtung spitfeuer! När Riesling blir så här bra för så här lite pengar är det bara att ta på sig bad-shortsen och hoppa i med magen först…

-- Winepunker

Comments

Savitar 2005

IMG_1162


Nu när debatten om ’naturliga viner’ rasar som mest tänkte jag vara lite motvalls och korka upp en sådan där sak som alla renrasiga aktivister hatar, en äkta OZ Shiraz med extra allt och rejält med fat (fast ingen tillsatt syra 2005 i alla fall). Allt som är värt att säga om Ben G. är redan sagt, ett snille som lyckas bäst när han får jobba med eget material (dvs. urgamla dry-grown stockar och inga tillsatser, alltså naturligt så det förslår, ja djävlar!) och inte tvingas jaga parker-poäng, en ekvilibrist när det gäller att balansera maximal koncentration och balans (ibland slår det dock slint, framförallt under Mitolo). Just Savitar brukar jag gilla, speciellt 2004 har visat sig vara riktigt vass. Årgång 2005 provade jag senast 2007, då stum och svår med ogin framtoning. Man kunde misstänka att fem år på rygg skulle gjort susen.

Mitolo Savitar Shiraz 2005
Mitolo Wines (Ben Glaetzer), McLaren Vale, South Australia, Australien
Tät doft, lite fatigt chokladig i klassisk sydaustralisk stil, eldig med kaffe, nejlikor & anis, en hel julkaka faktiskt, blandat med knasmogna körsbär, kirsch och en del nymalen peppar ovanpå. Efterhand dyker det upp en hel del parfym, syrén och rosor. Det är intensivt, lite porrigt men samtidigt svårt läckert. Smaken är rent fruktig, svarta biggaråer och sötlakrits med fina syror, den är elegantare i munnen än i doften trots alkoholen (14,5%), lång med kaffe och eldig frukt. Tanninerna är exemplariska, sandiga och fint kakaogryniga, eftersmaken bred och lite mineraligt bitter. Gott, solitt & väldigt typiskt.
Betyg:++

Det är riktigt gott, lite väl bred och inte med spesten som 2004 har men ändå godkänt på alla plan. Fast, man måste tåla rikedom och våldspackad frukt. Detta är mer Frank Mitolo än Ben Glaetzer, det är mer tyngd än hjärna och lite mer Parker-fiske än egen personlighet men samtidigt svårt att motstå. Det som håller den nere på 2+ är främst en avsaknad av komplexitet och röst, detta är en megafon (en bra sådan) som skriker ut ett recept med många RPP (96 st för att vara exakt) snarare än en väl berättad historia. Inte illa, men vi vet alla att
Ben Glatezer kan så mycket mer när han bestämmer allt själv.

-- Winepunker

Comments

Cuvée Marquise de la Tourette 1995

IMG_1153


Ibland hittar man överblivna buteljer i förrådet, en flaska som liksom blivit över av olika skäl. Cuvée Marquise da la Tourette från 1995 är några år före det riktiga kvalitetslyftet hos
Delas (Fabrice Rosset hoppade på tåget 1996 och Jacques Grange var vinmakare först 1998), kanske lite av en relikt från en sämre tidsålder då frukten var snålare och handlaget väl traditionellt. Terroir & frukt är i stort sett detsamma, skillnaden gentemot dagens resultat är remarkabelt.

Hermitage, Cuvée Marquise de la Tourette 1995
Delas, Hermitage, Rhône, Frankrike
Doften är dämpad och lätt kryddig, lite röda bär i mycket återhållen och nästan blyg stil. Efterhand kikar det fram lite peppar och ett stänk blod, aningen hö och lite kul skitiga aromer. Den är mycket mogen & finlemmad. I munnen är den slank med väldigt höga syror, lite mager & anemisk för min smak, frukten är rödvinbärslik med salt mineralitet och liten kärv bitterhet, tanninerna är ganska uttorkade, eftersmaken är redigt snål och aningen salmiak-besk. Den är godkänd så här på sin ålders höst, men den har varken kropp eller ryggrad för högre betyg, 1+ är precis vad den klarar.
Betyg:+

Det är godkänt, men bara med ett snubbel över mållinjen. Frukt, kropp och struktur håller helt enkelt inte ihop, den känns urlakad och aningen trist. Samtidigt är den nog precis som avsedd, ett ogint uttryckt jag gärna avstår annat än i undantagsfall.

-- Winepunker

Comments

Fatfredag med C

IMG_1149


Under senaste tiden har det klankats en del på fatbehandling och ek i svenska bloggosfären, speciellt i kombination med 'modern Toscana' och den stil som föraktfullt representeras med epitetet 'Mondovino'. En del av kritiken är berättigad, utslätade kommersiella produkter (vilken produkt är inte kommersiell förresten, det handlar till slut om pengar) med lite restsötma och komplett avsaknad av ursprung är ett gissel men man skall samtidigt vara försiktig att klampa ned i vinrasism och onödigt snobberi. Alltför ofta blir det lite väl mycket kulturlarv av debatten, ett välgjort vin är ett välgjort vin och skall väl gå att uppskatta bara man försöker förstå vad det försöker vara. Titta på vinets själ (
corr:stjäl) och bedöm det efter intention oavsett om det är en rostat fatlagrad Merlot från Bolgheri med ett del manipulativ insmickrande fruktsötma och micro-oxidation eller en naturlig Beaujolais som efterjäser i flaskan och mognar snabbare än bananer.

Nåja, man kanske skall ta en av alla supertuscans moder vid hornen; Ornellaia, Marchese Lodovico Antinoris skapelse från det då outvecklade Bolgheri som skulle sätta Nicolò Incisa (Sassicaia) & Piero Antinori (Solaia) på plats. Tillsammans med Tibor Gál (olyckligt död i en trafikolycka under sitt arbete på Capaia i Sydafrika 2005) mejslades en förhållandevis elegant bordeauxlik italienare fram med alla små muttrar snyggt & precist passade, en storhet i vardande månne? Själv har jag haft många kul upplevelser med Ornellaia, men som ganska gammal i gården är erfarenheten störst före Frescobalids lite fula övertagande via Robert Mondavi under början av 2000-talet. Exit Lodovico & Tibor, enter Rolland, mer Merlot, nya rostade fat, alkohol och massor av poäng i Winespectator & Wineadvocate.

Visst har vinet gjort en resa i stil och visst kan till och med jag tycka att det på många sätt gjorde sig bättre i sin gamla lite 'grumpy' och mer slimmade utformning, men man får se det i ljuset av tidevarvet. Pendeln lär väl svänga tillbaka, det är det som är så djävla kul och frustrerande i den här branchen. Vinerna ändrar sig i stil, allt är ett rörligt mål som håller oss på tåspetsarna som en underbetald säkerhetsvakt i Kabul (tack ock lov för det, annars skulle man ju kunna tro att dussinkunskap från 80-talet fortfarande var relevant, det finns de som fortfarande tror att 'Chablis' enbart stavas 'Brocard').

Årgång 2004 är 60% Cabernet Sauvignon, 25% Merlot, 12% Cabernet Franc och 3% Petit Verdot, kul att jämföra med 1990 där det bara är 14% Merlot. Förändringen i druvsammansättning kom krypande men accentuerades ju mindre inflytande grundarna fick och ju mer den amerikanska marknaden visade sin uppskattning, 1998 blev 'Wine of the Year' år 2001 i Winespectator. Ett marknadföringstrick initierat av "The Mondavis" (låter som en HBO-serie) när kontrollen började glida Ludovico ur händerna eller en välförtjänt prestation? Konspirationsteorierna frodas. 2004 är på många sätt perfekt, problemfri blomsättning och lång jämn mognad. Skörden började tidigt i september för Merlot och avslutade tidigt i oktober för Cabernet Sauvignon. Vinet jäste en vecka, fortsatte maceration i 18 dagar följd av malolaktisk jäsning på 70% nya fat (resten gamla) och lagrades sedan 18 månader på samma fatuppsättning i barrique. Vinet drogs om och blandades (blend och egalisering) efter 12 månader. Efter buteljering hölls flaskorna 12 månader på egendomen före försäljning och distribution. Åtta år efter skörd borde det visa sig lite i alla fall, det är ju trots allt en modern konstruktion.

Ornellaia 2004
Tenuta dell’Ornellaia, Bolgheri, Toscana, Italien
Mjuk och inbjudande doft, fylld av intensiv cassis, exotiska kryddor och förhållandevis dämpade fat, lite trätoner med ceder och antydan till malört (?!). Efterhand tittar både kanel och lakrits fram, tonerna är nyanserade och snygga med liten eterisk rökighet, inte alls så ’in your face’ som man kunde väntat sig, alkoholen finns där (14.5%, puh!) men är otroligt snyggt inbäddad utan att dominera vinet. Smaken är läcker med exakta syror, snygg ganska stram mörk frukt och nyanserad fathanetring, den är dominerad av sura körsbär, söta plommon och perfekta finkorniga sandiga tanniner. Man hittar rosmarin, kåda och lätta toner av lakrits & tjära i svansen, den är lång och förvånande slank & närmast elegant, nästan behagligt feminin. Skitgod, modernt italiensk och redigt personlig.
Betyg:+++

Jag kan inte annat än kapitulera, detta är skitsnyggt och mycket
italienskt trots MTA och Cabernet Sauvignon med en Rollandsk dos av Merlot. Faktum är att detta är den elegantaste Ornellaia jag provat ’post Ludovico’, snuskigt snyggt sammansatt, nästan manipulativ. Den kommer dessutom att utvecklas fint, att man lyckas gömma all alkohol är en bedrift i sig.
Det skall bli kul att prova vinet på vertikalen tidigt nästa år, jag skall själv hålla i spektaklet i slutet av Januari.

Och, ni som inte sett den ännu, 'Mondovino' är skitkul, intressant och lite lagom provocerande. Jag som ende marknadsliberale vingeek på biografen (Zita / Folkets Bio, Birger Jarlsgatan 37) tillammans med en massa radikala antiglobaliseringsmotståndsaktivister skrattade glatt på helt fel ställen och fnös högljutt på andra ännu mer fel ställen under filmen (aktivisterna skrattade och fnös också, men på helt rätt ställen enligt gällande antiglobaliseringsmotståndsaktivistnorm). Jag drog åt mig blickar på vägen ut som om jag hade haft frimärksmustach och snedlugg, jag som har helskägg och flinar glatt nästan jämt…

-- Winepunker

Comments

Gaisböhl 2009

IMG_1138


2009 i Tyskland (tja, hela Europa faktsikt) är en riktig höjdare, Nahe, Mosel-Saar-Ruwer & Pfalz har alla lyckats fenomenalt bra men jag tror Pfalz nog är allra bäst. Nyligen provade jag favvo-producenten Bürklin-Wolfs allra bästa läge (N.B. jag har inte provat Kirchenstück ännu och jag tycker varken Jesuitengarten eller Hohenmorgen riktigt står upp)
Pechstein men snuskigt bra resultat. Bürklin-Wolfs helt egna vingård Gaisböhl har dock sällan imponerat lika mycket, alltför ofta märkt av alkohol och en besynnerlig överambition tycker jag den varit oförlåtande och ofta aningen grov med dissonans och otydligt fokus. Skall den någonsin lyckas riktigt bra är väl 2009 en chans så bra som någon.

Gaisböhl 2009
Dr Bürklin-Wolf, Grosses Gewächs Monopol (butelj 1349), Pfalz, Tyskland
Härligt parfymerad doft med toner av hyacint, rosor och massor av mineral & krossad sten, lätt eldig (13,5%), rivet cirusskal och en del passionsfrukt. Det tar en stund för den att visa sig, efter en timme försvinner den inledande knutenhet och en bred rik 2009-frukt hittar fram, gröna äpplen och lite gula plommon. Smaken är ganska stram, bra & höga syror med balanserad exakt gul frukt, massor av citrus och krossad flinta. Rikedomen i doften är inte lika tydlig i smaken, den här är stram och vässad med rakryggade drag snarare än opulens. Det finns en del fruktmognad & honung i kroppen men mineral och rena syror dominerar. Skitgod i mer krävande stil än Pechstein, något sämre men fortfarande 3+. Strålande god.
Betyg:+++

Det finns fler sidor av 2009, den här har en mer asketisk framtoning med skärpa och ren aristokratisk röst. Under mineralerna hittar man årgångskaraktären men på många sätt är detta en 2004:a för mig, mer syror och mineral än bredd och kraft. Alkoholen är på gränsen men den funkar, skitgod!

Dessutom:

IMG_1139


The Glenrothes ”Robur Reserve”
Speyside Single Malt Scotch Whisky
Lätt rökig doft, elegant parfymerad med massor av hö & örtigt anslag, den är eldig & stramt komplex. Slank och varm smak med skärpa och härligt torviga & rökiga toner, den är lätt bitter och snyggt fatad. Gott, snyggt och slimmat med modern touch men jag tar en gammal (före förfallet) MacAllan alla dagar i veckan.
Betyg:++

Jag föredrar rom & calvados hundra gånger av hundra, men
ibland är det skönt att bryta av med en riktig malt när den är lite lagom eterisk. Inte helt illa även om det inte är min grej riktigt.

-- Winepunker

Comments

Naturligt vin?

IMG_1135


Det snackas
väldigt mycket om naturliga viner på nätet och (lätt yrvaket, M. Jamais kommentar om 'tvåa på bollen' var rätt kul) i pressen nuförtiden, en intressant trend som tillfälligt snubblat över i en fluga månne? Jag har alltid ställt mig tvekande inför att marknadsföra en produkt med epitet som 'naturligt' (hur naturligt är det att tvätta sig med tvål) och 'biodynamiskt', att hantera vingård och vinifiering känsligt är ett krav för att få fram vettiga produkter, att lägga ned tid i vingård och källare går självklart inte att kompensera med mycket bekämpningsmedel.

Det går givetvis heller inte att göra ett undermåligt vin i oxidativ stil helt utan svavel lagrat i gamla muggiga fat och kalla de som tycker resultatet dåligt för idioter som inget begriper. Som alltid när det gäller vin måste balansen vara rätt, annars kör det i diket med ett fasligt slammer. Inte oväntat står många av världens 'stora' viner redan med båda fötterna i det 'naturliga' träsket. Från knasbollarna (e.g. Nicolas Joly, hans viner är 'sanna' enligt egen utsago & Tim Spear) till häxmästarna (e.g. Aubert de Villaine & Hermann Dönnhoff) har de gjort viner enligt konstens alla naturliga regler helt enkelt för att det blir bättre och sedan låtit resultatet tala (eller babbla som i Jolys fall, svåra viner är det). Att fathanteringen dessutom skulle ha med 'naturligheten' att göra är närmast en falsk utsaga, det är en ortogonal vektor i kontroversernas rymd man kan ha olika åsikter om.

Bland alla som tidigt var 'organic' för att sedan motvilligt bli 'biodynamic' utan att vara 'fanatic' men alltid 'optimistic' och lite lagom 'frantic' är Blair Walter & Nigel Greening på Felton Road, kungarna av Pinot Noir i Central Otago, Kiwiland. Under de senaste 20 åren har de stadigt nött fram bättre och djupare pinoter från sina lotter i Bannockburn & Cromwell, experimentlusta och förbättringsiver har vässat vinerna från de tidiga goda men lite inkomplexa årgångarna till storheter. Främst Elms (Block 3, Block 5 & Bannockburn) har tillräcklig ålder på stockarna (planterad 1992) för att nå fram till ett konsistent resultat, men även de andra vingårdarna Calvert (planterad 1999) och experimentverkstaden Cornish Point (planterad 2000-2001) producerar sedan några år förstklassig frukt. Till och med knixiga årgångar som 2008 verkar de lyckas fint, men när allt faller på plats som 2009 eller 2007 är vinerna närmast stora.

Felton Road Calvert Vineyard Pinot Noir 2008
Felton Road Wines, Bannockburn, Central Otago, Nya Zeeland
Rik doft, massor av pinosity, skogshallon & jordgubbe, läckra skogiga toner och en del krossad sten, efter någon timme kikar dyr parfym fram, syrén och sommarblomster, faten är dämpade & nyanserade. Den känns väldigt ung ännu, de lite örtigt gröna aromerna med antydan till ost & svett som är så typiska för 2008 går fortfarande att hitta, doften behöver minst två år till. Smaken är stramt finlemmad & dansant med körsbär, hallon och väl definierade syror, strukturellt är den väldigt burgundisk med rökiga & lätt köttiga toner, fylld av höga rena smaker med underbar röd pigg frukt. Tanninerna är exemplariska, silkiga men tydliga och bygger fint svansen, den är lång och läcker i sin ungdom. Under kvällen vidgar den sig, det är ett lagringsvin med framtiden för sig.
Betyg:++(+)

Jag hade väntat mig mer fläsk och mindre stram röd frukt, trots årgången så att säga. Detta är rätt annorlunda gentemot basvinet (all frukt från Elms som inte hamnar i Block 3/5), Calvert är seriösare och mer krävande med en mindre fruktdriven struktur. Här har vi terroir och komplexitet snarare än pinosity och inbjudande solmogen frukt. Det blir kul att jämföra den här med 2009 och 2010.

Naturligt så det förslår.

Dessutom:

IMG_1136


Dillon Très Vieux Rhum Martinique, Reserve du Comte Arthur Dillon
Dillon, Martinique, Frankrike
Eldig & lite rökig doft i ganska stram stil, lite bränt socker och antydan till kokos, fatig med en hel del blommiga och kryddiga toner. Den är vinös och närmast torvig i anslaget, intressant. Smaken är eldig (43%) & örtig, stram och exakt med lätta toner av kaffe och trä, den är torr och krävande i klassisk fransk stil. God, men inget för nybörjaren.
Betyg:++

Det är rätt intressant, jag trodde jag gillade den här typen av rom (Vieux Agricole) men det visade sig att jag egentligen föredrog lite sötare & rikare saker. Typisk fransk rom är lite väl stram efter en redig middag, man behöver något som talar mer till reptilhjärnan och mindre till intellektet. Dillon är inte illa, men en Diplomatico slår den sju dagar i veckan.

-- Winepunker

Comments

Fetlördag med gubbarna (och LT)

ET, MW, AK, JT, LT & jag gör ett nytt försök att ’äta anständig mat och dricka stora viner’ som vårt motto i kretsen lyder. Menyn var enklast tänkbara, löjrom och svampkrustader inledde före halstrade & rökta pilgrimsmusslor; varmrätten var anka med kardemumma och potatispuré med parmesan, lite hallonsås därtill. Till efterrätt valde vi en tarte tatin och givetvis avrundades allt med ost före kaffet. Avslappat som förra gången utan tokiga ambitioner.

Vinerna valde vi för att imponera, förundra, chockera eller bara skrämmas lite (noteringarna är av det mindre analytiska slaget, det är en mycket avslappad tillställning).

IMG_1114IMG_1115

Felseneck Riesling Spätlese (Goldkapsel) 2009
Bockenauer Felseneck, Schäfer-Fröhlich, QmP Spätlese, Nahe, Tyskland
Strålande intensiv och exakt, galet vässade syror i ett hav av mineral och balanserad sötma. Alldeles utmärkt.
Betyg:++(+)

Pol Roger Cuvée Sir Winston Churchill 1995
Épernay, Champagne, Frankrike
Lite off tyvärr, bra bredd och intensiva mineraltoner uppblandad med äpplen och lite skogig känsla, tyvärr med en liten dos TCA. Satan!
Betyg: Egentligen 3+, men bara - den här gången

Helvete för TCA!

IMG_1116IMG_1117

Dom Perignon 2002
Moët & Chandon, Champagne, Frankrike
Vässad, återhållen doft, stram med snygga fat och mineral. När temperaturen kryper upp känns den som en tokigt lyxig Chablis. Syrorna är på plats men inte dominerande, känns som en rundare & lite bredare variant av ’96.
Betyg: ++(+)

Puligny-Montrachet, 1er Cru ”Champ-Gains” 2007
Oliver Bernstein, Puligny-Montrachet, Bourgogne, Frankrike
Fatig doft, lite torv och en del eldiga toner, efterhand tittar smör och hyacint fram, äpplen och citrus i oförlöst komplex stil. Smaken är vässad med exakta syror, tät citrus och lite exotiska toner, uttrycksfull med kraft. Oerhört egen och mycket intressant.
Betyg: ++(+)

IMG_1118IMG_1119

Château-Chalon 1996
Berthet-Bondet, Vin Jeaune, Château-Chalon, Jura, Frankrike
Oxidativ med massor av nötter, fina flortoner och vax. Smaken är definierad med höga syror, äpplig med bra bredd, väldigt personlig. Det är inget jag skulle köpa, men den funkar fint och är bra på intellektuellt plan.
Betyg: ++

Till de rökta musslorna funkade detta hur bra som helst, enristonerna gifte sig perfekt med floraromerna. Lite svårt på egen hand men till maten åker betyget upp!

Ciabot Mentin Ginestra 1986
Domenico Clerico, Barolo, Piemonte, Italien
Skitig doft, undervegetation, kaffe & målarlåda (terpentin & linolja), en del svamp och skog och mogen röd frukt. Fantastiska fina tanniner i smaken, syrlig med ren frukt & bra täthet, viss mineralitet. Härligt mogen med stall och torkad frukt i svansen, lång eftersmak. Skitbra!
Betyg: +++

IMG_1120IMG_1121

Grands Echézeaux 1995
DRC, Bourgogne Grand Cru, Frankrike
Härligt mogen med bra pinosity, klassisk med lätta blodtoner & en skopa skit, expressiv i klassisk stil. Smaken är fint skogig med fina syror, kött & hallon blandad med lite fudge, lång med superfina tanniner. Mognaden är perfekt, på absolut topp, den kommer att hålla länge än. Jag tvekar på betyget, vill verkligen ge den 4+, den får det framåt natten.
Betyg: ++++

Fan, DRC levererar
igen. Detta är bara hur bra som helst, en perfekt mogen välgjord Bourgogne går helt enkelt inte att klå.

Chambertin 1983
Rousseau, Chambertin, Bourgogne Grand Cru, Bourgogne, Frankrike
Skitig doft med massor av röd frukt, skog & läder, läcker pinot med täthet, tyvärr antydan till TCA. I munnen känns korken tydligare, charmant & elegant med klass & härlig röd frukt, egentligen strålande men TCAn förstör upplevelsen helt. Troligen 3+ men, men...
Betyg: Egentligen 3+, men bara - den här gången

Men djävlar! Nu får det vara nog med kork! Så trist, detta hade matchat DRCn, lika bra troligen men i en helt annan mycket mer dansant & elegant stil.

IMG_1122

Clarendon Hills Astralis 2005
Clarendon Hills, McLaren Vale, South Australia, Australien
Tät svart frukt i doften, rökig med charkuterier & blod, lite tjära & en del viol, efter någon timme dyker det upp bacon. Tanninerna är underbara, silkiga och tydliga, fruktsöt med kaffe och liten mineralitet. En del charkuterier och fläsk i svansen, ungdomlig med fin framtid. Den är lång och kraftfull, ren och packad med frukt, men den behöver tid, mycket tid. Vänta i fem, minst.
Betyg: +++(+)

Jag verkligen gillar detta, men jag upplevde den som
betydligt mer kraftfull och knuten jämfört senast. Det finns en hel del i den, en underliggande struktur jag hoppas skall visa sig bli ett stort vin när den fått tillräckligt med tid.

IMG_1123IMG_1124

Poggio delle Rose 1997
Castell'in Villa, VDT, Toscana, Italien
Solbakad doft, tät med vax och harts, solbakad och eldig med kaffe, bitter choklad och torkade örter, lite övertoner av vanilj och ost. Tät smak, eldig med fina tanniner & bra syror, varm, sträv och lätt bitter eftersmak.
Betyg: ++

Monzinger Frühlingsplätzchen 2005
Emrich-Schönleber, QmP Beerenauslese, Nahe, Tyskland
Fantastisk solmogen frukt i doften, citrus & grapeskal, lätt örtig med rabarber och härlig mineral. Intensivt syrlig smak, exakt och mineralstinn med citrus och finess, känns mer som ett eiswein. Skitgod i alla fall.
Betyg: +++

IMG_1125IMG_1126

Tokaji Aszu Essencia 1967
Berry Bros./Monimpex, Ungern
Doft av dillfrön, knäck och bränt socker, en del mandel, nötter och harts och brynt smör. Enormt mogen med höga syror, knäckig med torkad aprikos och bra syror. Rätt god trots sin närmast provocerande mognad.
Betyg: ++

Det här var en surrealistisk upplevelse, fällningen i flaskan såg närmast ut som det lagrats råolja i den de senaste 44 åren och inte ädelrötat vin. Bara titta på flaskan ovan, den är egentligen helt klar i ofärgat glas. Är den för gammal? Njae, man kan nog hävda att ett vin av den här typen aldrig blir för gammalt. Tack MW för ett vin från mitt födelseår, det är inte ofta en ’67:a sitter så bra.

Efter detta linkade vi hem, bra kväll på det hela taget.

-- Winepunker

Comments

Priorat med AuZone

IMG_1103


Det är alltid kul när nykomlingar i AuZone håller provning för första gången, det blir en slags inskolning i föreningens ingrodda vanor och rutiner. Nils valde Priorat, ett personligt intresse som växt fram under de senaste åren. Inledningsvis fick vi prova ”something completely different”, en rysk äppelmjöd av tvivelaktig kvalitet, en chockstart som var svår att förlåta.

GR 174 - 2009
Casa Gran del Siurana, DO Priorat, Spanien
Mulligt rödfruktig, körsbär och lite lakrits & en hel del fat, antydan till mynta & soya. Smaken är tät, tjock av svart frukt, syrlig med sura körsbär och lite espresso, en del lakrits och en liten sälta i svansen. Rätt god i okomplicerad stil, känns aningen enkel i eftersmaken. (35% Grenache, 35% Cabernet Sauvignon, 30% Carignan)
Betyg:+

Mas Igneus FA112 - 2005
Albert i Noya, DO Priorat, Spanien
Tät doft, massor av körsbär och cassis, vinbärsblad i solbakad & fruktsyrlig stil. Efterhand kikar lite muggiga toner av svartvinbärsdrav fram (det som blev över efter farsans saftkok), inte kul. Tät smak, solbakad med rejäl strävhet och koncentration, lite störande örtiga drag, lakrits och beska i svansen, den känns besynnerligt kokt, närmast för gammal. (60% Grenache, 10% Cabernet Sauvignon, 30% Carignan)
Betyg:0

Finca el Puig 2004
Celler Fuentes, DO Priorat, Spanien
Djup svart frukt i doften, massor av körsbär, lakrits, anis & en del solmogna hallon, viss mineralitet & mynta. Bra tät smak, fin frukt med körsbär och lakrits, lite stramare struktur med fina syror och sandiga tanniner, lätt mineralitet i svansen. Lite dominant syra, men rätt OK. (45% Grenache, 20% Cabernet Sauvignon, 23% Carignan, 10% Merlot, 2% Syrah)
Betyg:+

IMG_1104IMG_1105IMG_1106

Clos Mogador 2006
René Barbier, Clos Mogador, DO Priorat, Spanien
Mjuk svartfruktig doft, lyxigt fatad med toner av mynta och fint nymalt kaffe, biggaråer, lite sötlakrits och fin mörk choklad. Smaken är mjuk, tät frukt med superläckra sandiga tanniner, lite kakao och lakrits, moccha. Svansen är aningen sötfruktig, god och ganska komplex. Den växer under kvällen, den första känslan av galen & väl massiv frukt nyanseras till en läcker och inbjudande pudding, inte helt utan stramhet i svansen heller, riktigt, riktigt god. (Grenache, Cabernet Sauvignon Syrah, Carignan)
Betyg:+++

Scala Dei Prior 2007
Scala Dei, DO Priorat, Spanien
Mjuk och läckert pepprig doft, massor av hallon och röda körsbär, en hel del fat dominerar men den är ändå ganska snygg, liten skogig ton, efterhand tar faten över helt. Den är fint sammansatt strukturellt, nästan Rhône-lik med sandiga tanniner och ganska sval (?!) frukt, lakrits, mineralitet och sura körsbär i svansen. Tyvärr har den för mycket fat, de dominerar helt efter en stund och kväver kvaliteterna. (50% Grenache, 27% Cabernet Sauvignon, 23% Syrah)
Betyg:+

Costers de l’Ermita 2006
Mas Igneus, DO Priorat, Spanien
Tät doft, massiv med tjära & asfalt, toksvart frukt, packad med körsbär, fat & söta biggaråer, helt massiv med en cigarrlåda islängd för säkerhets skull. Smaken är galet tät, tjock & viskös med körsbär, kaffe, tjära och salmiak, i övertonerna hittar men mineralitet och en lite grön känsla av fänkål. Kärv och lite bitter svans, lite väl bufflig & aggro för högre betyg. Ambitionen finns där men den skulle vunnit på lite mer charm. (80% Grenache, 20% Carignan)
Betyg:++

IMG_1107IMG_1108IMG_1109IMG_1110

Les Terrasses 2008
Alvaro Palacios, DO Priorat, Spanien
Härlig doft av sprittande Grenache, ung och yster med hallon & jordgubbe i närmast burgundisk stil. Faten är snyggt hanterade, tydliga men de funkar fint med all den röda frukten , lite feta och eldiga toner tittar fram med en hel del garrigue. Den doftar som en Ch9dP-07 närmast. Smaken är tät, läcker Grenache dominerar, fet med kaffe och eldig kropp, snygga tanniner, rejält fatad men den funkar. Syrorna är lite låga, men de är ändå bra balanserad, den smakar som en Ch9dP-07 också, god! (Grenache, Carignan, Cabernet Sauvignon)
Betyg:++

Clos Mogdor är riktigt bra & Palacios Les Terrasses är härligt omedelbar, men de övriga har svårt att kittla mitt intresse. Det saknas något, skärpa eller fokus, fan vet men vinerna
talar inte till mig, de står där och mumlar mest lite tveksamt.

-- Winepunker

Comments

…Länge leve Winepunk!

Av olika skäl (djävla Apple) måste Winepunk.net stöpas om, hela den använda teknikplattformen skrotas av Steves underhuggare nu på försommaren så Punkarn har i panik tvingats att hitta en ersättning. Ersättningen blir (givetvis, vad kan vara roligare än sätta upp och mecka sig gul med Apache) att härbärga hela härket själv hemma i ladan, då har man kontroll över allt och halkar inte ned i smeten när onda företag bestämmer sig för att stänga tiotusentals bloggar och andra websidor.

Alltså, ha lite tålamod om saker inte ser så snyggt ut eller funkar som vanligt, är något helknarkat kan ni gärna höra av er till klagomuren eller slänga upp en kommentar. Kommentarerna är för övrigt nya (jag inte använt
Disqus förut men det verkar solitt) för mig men ser ut att bete sig anständigt.

Alla gamla inlägg hittar ni
här (’Gamla Winepunk’ till höger bland länkarna), tyvärr lyckades jag inte rädda alla kommentarer, något jag skall ta upp med Apple (läs: skicka bomber).

För att fira att jag inte totalt blåste en säkring (och lugna nerverna på C efter allt svärande) när ACLerna ställde till det på min urgamla sura MacMini drack jag & C en bättre sak till kossan från Urban Deli.

Comfort Drinking™ a’La Punk, Glaetzers i särklass bästa Syrah/Shiraz från det riktigt stora året 2005 fick bli kvällens belöning.

IMG_1111


Amon-Ra Barossa Valley Shiraz 2005
Glaetzer Wines, Barossa Valley, South Australia, Australien
Läcker och tät doft med massor av perfekt mogen svart och röd frukt, en härlig kompott med röda körsbär, hallon och bitter choklad, lite tobak & kaffe tittar fram under mattan av frukt. Faten är tydliga, drivande men samtidigt snygga, efter hand utvecklas lite charkuterier & undervegetation, antydan till mynta finns där också. En liten grön ton visar sig under kvällen, något jag inte känt vid tidigare tillfällen.
Smaken är rik och silkig, tanninerna är i absolut världsklass och frukten exemplarisk, de gröna tonerna går inte att hitta i smaken. Den är packad med hallon, surkörsbär och lakrits, bitter djävligt dyr choklad och en hel del pepprighet. Balansen är oklanderlig, perfekta tanniner i svansen och exemplarisk längd. Uttrycket är maxat, rent & läckert. Snygg, dyr & snuskigt sexig med fin framtid men den lite gröna tonen i doften drar ned betyget, den här gången blir det bara 3+.
Betyg:+++

Det är fenomenalt gott men saknar spetsen från senast (
för ett år sedan blev det 4+), initialt var den ganska stum med en tvekande framtoning och de gröna aromerna som tittade fram ställde till det. Smaken däremot håller måttet, kalla det flodhästar i balettkjol eller lättfotade elefanter, brutal kraft & finess i perfekt harmoni. Det är djävligt gott och djävligt snyggt, inte ens alkoholen på 14,5% stör det minsta.

IMG_1112IMG_1113


Dessutom, en av de roligare spriterna från
Populaset på Kalaset (se gamla bloggen) får ett alldeles eget omnämnande.

Lustau Brandy de Jerez Solera Gran Reserva
Lustau, Jerez e la Frontera, Finest Selection
Rik och kryddigt rökig doft med melass och äpplen, apelsinskal och crème brûlée, enormt komplex och intressant på närmast provocerande sätt. Den är eldig & häftig, maffig och lättbegriplig trots alla lager på lager av kanel och kardemuma. Smaken är rik eldig (40%) och bred men med en underliggande stramhet, den är kryddig och stinn av kaffe, peppar (?!) och bränt socker i enormt inbjudande stil. Detta är en riktigt kul sak både för nybörjare och gamla veteraner. Fan, det känns som storebror från 1977 måste beställas.
Betyg:+++

Jag hade inte en aning att
Lustau gjorde sprit (Sherryn känner jag givetvis till även om Sherry dricks lika ofta hemma hos Punkarn som det dansas naken Flamenco i grupp), att den dessutom håller världsklass var en mycket positiv överraskning. En sak kan man säga om Populaset i alla fall, de upphör inte att förvåna en stackars Punkare.

-- Winepunker

Comments