Château Pichon Lalande med AuZone

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_8ab0


Av alla viner jag skolades in med är det nog bara
Château Gruaud-Larose som kan matcha Château Pichon Lalande i ”snuttefiltsfaktor”, comfort drinking om man villl vältra sig i nostalgi. Över trettio årgångar provade har det blivit, de flesta många gånger men tyvärr mer och mer sällan numera när priserna på bättre Bordeaux lagt käppar i hjulet för missbruket - oftast klassisk, ibland stor, sällan flopp och alltid trogen sitt ursprung blev den snabbt en fixpunkt att hänga upp andra vinupplevelser på.
Kvällens samling stod
Dr.Dr. för, hyfsad nykomling i föreningen med faiblesse för klassiker från moderlandet - det utan att på något sätt bli dogmatisk.

Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande
2ème Cru Classé, Pauillac, Haut-Medoc, Bordeaux, Frankrike

1998: Mjukt mörkfruktig doft, lite ceder & cassis, inte så djup men snyggt parfymerad och sötfruktig i ganska solvarm och aningen eldig stil. Lätt gräsig i munnen, stram med anständiga syror och lite dämpad framtoning, sandiga tanniner och ganska inbjudande men samtidigt lite trivial, eftersmaken är väl stum. Årgången är ingen riktig höjdare.
Betyg:++

’98:orna är inte riktigt min grej, speciellt inte från västra sidan. Det finns en inbyggd kantig dissonans och en allmänt mumlande karaktär jag inte kommer överens med - visst finns undantag, men de är alltför långt mellan fyrverkerierna och normalt pålitliga saker som
Latour och Mouton underpresterar.

1985: Doft av källare & besynnerlig rotfrukt, nästan malört & slipdamm, lutar åt TCA men i lite udda tappning. Stram och vresig i munnen med röd frukt under en matta av bitterhet och kantighet, typisk TCA i svansen med brännande eftersmak och känsla av mögel. Märkligt att förra buteljen var likadan...
Betyg:-

Man blir misstänksam, även förra gången (tio år sedan nu) var ’85:an korkad - dålig karma eller något inbyggt?

1989: Kryddig doft med fin mineralitet, stenkross och stram mörk frukt, cassis och lätta kaffetoner, en del stendamm och torkade örter. Sträv i munnen, prominenta tanniner, höga syror med ren & tät röd frukt, kryddig med lakrits & kaffe i svansen, vuxet kärv avslutning. God, men lite stum - har gillat den bättre förut.
Betyg:++

Senaste försöket för två år sedan var jag ganska imponerad av den här, jag har upplevt den som väldigt ’89:ig liksom. Redan första gången 2003 kändes den solid och hade rent klassiskt uttryck, utvecklingskurvan har sedan dess gått åt rätt håll dessutom - så här stum och anonym vill jag inte riktigt tro är normalt, en lite off butelj? Eller bara en besvärligt fas?

1986: Återhållen doft med lättsam frukt, ceder, cassis och röda bär, lite stenkross & terpentin, lätt djuriska övertoner av våt päls i ganska dämpad stil. Sträv & kärv i munnen, rakryggad med slånbär och röda vinbär, kryddig & kärv avslutning med sotiga drag, lite väl vresig men ändå rätt god.
Betyg:++

Samma känsla
som senast, de lite djuriska tonerna och den vresiga kostymen går igen.

2004: Väldigt ungdomlig doft, sprittands blåfruktig, cassis & björnbär, fruktig & ännu ointegrerad med babyfett och lite vingummi. Tät svart frukt i munnen, massor av lakrits, bläck och tjära, sträv & oförlöst med lovande koncentration och fin underliggande struktur, behöver rejält med tid.
Betyg:++(+)

Jag var inne på betydligt yngre vin, funderade på 2010 eller 2012, att den var mer än 12 år gammal kändes väldigt avlägset - den har ju för tusan ett rejält lager babyspäck kvar!? Lovande är den i alla fall, skall bli kul att se hur den utvecklas de närmaste decenniet.

2000: Tät doft, strålande klassisk med ceder & stall, njurtalg och massor av solvarm cassis, en del stenkross, kaffe & torkade örter, stilfull & perfekt uttryck, den gör Pauillac rättvisa på alla sätt. Tät och superbt strukturerad i munnen, läckert sammetslena prominenta tanniner, höga fina syror och perfekt mogen cassis & massor av blå plommon, kaffe och lite söt tuggtobak, sotig svans med kakaolik strävhet, lång & strålande med framtida potential. Ett ess.
Betyg:+++

’00 börjar verkligen visa framfötterna, en underbar årgång på alla sätt - ren och snygg med alla klassiska markörerna och dessutom en underbart inbjudande rikedom som inte en sekund snubblar över i fläsk eller överstyrda drag. Kort sagt, skitgod!

1996: Utvecklad doft, torkade örter & en nypa fudge, solvarm röd frukt & en del stenkross, fin ceder & cassis i klassisk stil, liten gräsig överton. Rätt utvecklad i munnen, bra strukturerad med solmogen harmonisk frukt & sandiga tanniner, liten ton av kaffe och ganska kritig & tuggbar svans, alldeles strålande. Förvånande mogen.
Betyg:+++

Den här överpresterar rejält, ’96 har inte varit så här kul tidigare - från alltför tannindriven utan charm till en härligt harmonisk & lagom solbakad med matvänlig struktur på bara fyra år, riktigt, riktigt imponerande.

1982: Mogen på näsan, bra kryddigt djup, kaffe & grafit, torkande örter, rosor och stenig stramhet, en del hyvlat trä, cassis och nypon, nyanserad och lätt djurisk med fint ackord av stall och undervegetation. Tyvärr finns en liten, liten puff av tomat - den kommer och går, men pekar på en inte helt perfekt butelj. Strålande läcker i munnen, exakt och kryddig med djuriska övertoner, den känns helt färdig med sina silkesmjuka tanniner, kryddighet och solvarma mjuka frukt, cassis, plommon & grillat kött, lång och len i förförisk stil, perfekt avvägd - ett absolut ess, även om tidigare buteljer (fyra gånger sedan 2010) varit ännu bättre.
Betyg:+++

Visst är den bra, kvällens absoluta vinnare (även om jag efter några timmar undrar om inte ’00 nog är bättre när ’82-flaskan inte är den allra bästa), men bättre buteljer av samma vin har korkats upp flera gånger de senaste fem åren. Den här var mer mogen & utvecklad än någonsin tidigare - flaskvariationens förbannelse.

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_8ab2


Man tackar
Dr.Dr., skönt med en genomkörare av sanna klassiker under säsongens startvarv.

-- Winepunker

blog comments powered by Disqus