Mourvedre

Columella 2009

IMG_2328


Årets sista grillkväll? Kanske! Vi lassade på en 600g+
UDE (Urban Deli Entrecôte) på Webern och ackompanjerade med knasfet gratin dauphinois samt något onödigt grönt blad för hälsans skull. Vad till detta? Givetvis ett elitvin i gränslandet mellan nya & gamla världen, en vässad sak med ena foten i traditionell mylla och andra med polerad hypermodernistisk fernissa. Eben Sadie har jobbat länge med Columella, kanske Sydafrikas allra bästa röda vin i dagsläget. Om det någonsin når upp till ’storhet’ får vi se, det har hitintills inte haft riktigt med krut för det sista steget men fan vet om inte potentialen finns inbakad där någonstans. Time will tell, Punkarn har 35 år på sig att hitta fram till slutresultatet innan ridån går ned.

Columella 2009
The Sadie Family, Swartland, Sydafrika
Förvånande sval och lättsamt fruktig doft med cassis, björnbär, slånbär, kaffe och hyacint, lite karamell och porrig parfym (Opium månne?) & kanel, den har en härlig definition med ännu oförlösta drag, det är seriöst och lovande men har ännu inte hittat hem riktigt. I munnen är den ganska sval märkligt nog, ren och exakt med skärpt syra, röd frukt och dämpad eldighet (trots 14%), den är dominerad av animalisk kraft, blommor och blodstänk, under kvällen blir den galet lik en fransk nordrhônsk sak ett varmt år, men i doften drar den samtidigt åt söder med lite hallon och kirsch. Den är absolut den mest återhållna tolkningen från Eben Sadie hitintills, den stramhet man hittar i munnen kontras av yppigheten i doften. Det är vansinnigt seriöst, exakt, lent och vässat. Absolut den bästa Columella jag provat. (Syrah, Mourvèdre, Grenache)
Betyg:+++

Jag kan inte annat än gilla detta, jämfört ett år som 2007 är detta en elegant, fokuserad helt utan klibbighet och klantiga felsteg. Det är seriöst, stramt, med druvan i centrum och utan alltför mycket smink och plastik. Faktiskt lysande i sin alldeles egen stil. Skall man vara kritisk är den lite utan terroir,
’C’ satte den först i norra Rhône, sedan i Victoria innan Swartland föll henne in. Naturliga gissningar, det är absolut skitbra men saknar hemvist (vilket kanske är en bra egenskap när det gäller Sydafrika). Med tiden kommer detta att hävda sig i den absoluta elitserien, men inte ännu…

-- Winepunker

Comments

Las Flors de la Pèira 2009

IMG_2192


Sydfrankrike & grillsäsong är ett givet par, det blir mycket GSM de närmaste månaderna i Casa Punk. Ett av de viner som varit mest pålitligt är
Rob Dougans Las Flors, mellanvinet från La Pèira en Damaisèla, en seriös och kraftfull sak som inte ryggar för den fetaste kolgrillade entrecôte man kan hitta. Både 2007 & 2008 höll hög klass, 2009 snabbprovad hos importören lovade gott för ett år sedan.

Las Flors de la Pèira 2009
La Pèira en Damaisèla, Terrasses du Larzac, Coteaux du Languedoc, Frankrike
Tät doft, packad av svarta körsbär, rosmarin och hallon, tokkoncentrerad med lakrits & piptobak, fatig men på avväpnande & dansant sätt, kirsch och kåda, mineral & salmiak i intensiv stil. Den är maffig och läcker men inget för den hjärtsvage, det finns till & med drag av torkade nejlikor och rosor, en parfymerad överton gör den enormt charmig & inbjudande trots kraften. I munnen är den svårt läcker, bred och stinn av körsbär, macchia och lakrits med en ton av bitter choklad. Tanninerna är prominenta, sandiga och kakaolika, den känns vuxen trots all frukt och vinmakarglädje. Svansen är lång och snyggt bitter, massor av kryddor och med seriös framtoning. Mycket lyckad, bättre än ’07, renare och med vässad skärpa, förvånande nog. (Grenache 40%, Syrah 40%, Mourvedre 20%)
Betyg:+++

Jag har svårt att motstå detta, det är bara
primalt med alla sydfranska epoletter på plats. Att inte gilla Las Flors eller kritisera den för sin expressiva & maffiga stil är lite trångsynt, ett slags introvert navelskåderi som undviker det centrala i vinet, det första budet: ”Ett vin skall vara gott”. Detta är snusk-gott, inte mer eller mindre…

-- Winepunker

Comments

Finca Sandoval 2008

IMG_2126


Efter en snabbresa till Valencia & Alicante med en djupdykning i
gastronimiträsket på Riff bestämde C & jag oss för att viner skall hämtas från andra distrikt än just Valencia. Bäst i test under resan var en Toro (Finca Sobreno Reserva Seleccion Especial 2009), vida överlägset allt annat vi hade chansen att testa (fast det var tjugofem rätter och lika många viner, bordellrosa cava & halvtorr sherry med banansmak är inte min grej riktigt). Kort sagt, bra mat, grökiga viner...
Hemma tar vi tag i en
trotjänare som presterat regelbundet under många år, Manchuela är kanske ingen kioskvältare direkt men lyckas ibland få till det.

Finca Sandoval 2008
Finca Sandoval, Manchuela, Spanien
Lätt rökig och läckert köttig doft med blodstänk, järnig mineral och dämpade charkuterier under en snygg plyschmatta av svart mjuk och perfekt mogen frukt, plommon och lite florala toner, nästan hyacint parad med prominenta men snygga fat. Under kvällen växer tonerna av inälvor och nejlikor fram, intressant men samtidigt väldigt polerat och tillrättalagt. I munnen är den snygg, sval och kryddig med fin svart frukt, lyxiga och avvägda fat och en välmakad och spegelblank yta, lätt eldig och lite inställsam. Den har egentligen allt, elegans och balans, kryddor och lite blod, perfekt klass på faten och en läcker mineralitet. Den är ärlig och god, men tyvärr lite för stylad och polerad. Det finns en underliggande komplexitet som inte hittat fram ännu, kanske kan den växa men jag tvekar. Fast, alla viner kan inte vara stora, det är gott som det är och perfekt bruksvin. (Syrah, Mourvedre, Bobal)
Betyg:++

Vad skall man klaga på? Det är solitt, rent, snyggt och lite polerat inställsamt rejält under 300:-. Köp, tanka och tänk inte för mycket, öppna foderluckorna och fyll på.


-- Winepunker

Comments

Domaine de la Vieille Julienne 2007

IMG_2062


Ch9dP07 har varit en outtömlig källa till nöje. Nu i slutet av maj skall den försiktige skeptikern E.T. hålla en exposé av 2007, visar de sig vara lika lovande eller bra som för tre år sedan? Under de tre senaste har de hos Punkarn inte svackat en centimeter, en del har varit stumma till en början men i princip alla har varit lovande. En av de allra första som provades flera gånger var Vielle Julienne, då en ganska knuten sak med koncentration men samtidigt lite avsaknad av charm - tre år senare kanske den har öppnat sig en aning?

Domaine de la Vieille Julienne 2007
Domaine de la Vieille Julienne, Châteauneuf-du-Pape, Rhône, Frankrike
Tät doft med massor av hallon, jordgubbe & söta fina körsbär, lite lakrits & anis med kådiga drag, en hel bukett av torkad macchia och eldig köttig krydda. Den är intensiv, komplex med exemplarisk fysiologisk mognad, nyhyvlat trä och sotig målarlåda i övertonerna, linolja och teakolja. I munnen är den snyggt kärv & tjockfruktig med massor av kärniga körsbär, tanninerna är prominenta och dominerar strukturen, eldig och fet i opulent och intensiv stil, packad med kryddor, stensöta & lakrits, anis och lite hartsig kåda, bra bredd med expressiv känsla. Svansen har en del salmiak, mineral och köttslamsor, den har hittat ut ur den knutna fasen men inte hittat in i mognaden ännu. Ge den tre år till så är 3+ gjutet.
Betyg:++(+)

Nu har den äntligen lämnat den tidiga knutna fasen men inte börjat mogna riktigt ännu, ett vinmässigt väntrum där man fördriver tiden till dess kronbladen till slut skall öppna sig. På många sätt är detta mycket bättre än den hopknycklade första perioden, men samtidigt känns den lite snopen just nu - den har så mycket mer att ge med ett par år till på rygg. Om kryddorna får chansen att dominera och tanninerna kan dra ihop sig en aning blir det nog alldeles strålande.

-- Winepunker

Comments

Las Flors de la Pèira 2007

IMG_1257


La Pèira var god senast men fysiologisk mognad & vinifiering verkade dränka syrorna i ett hav av massiv frukt och kryddiga fat. Som en referens kanske samma vin av årgång 2007 skulle fungera, en på många sätt mer solbakad och fetmogen årgång med ännu lägre syror och hyfsat hög alkoholhalt (14,5%). Om 2007 funkar borde 2009 ha en framtid, även om jag tycker mig skönja en progressiv polering av La Pèiras viner som inte enbart är av godo. Lite funkyness och dissonans mår solbakade saker med Grenache i botten bra av, blir de för rena tappar de ofta förmågan att dra intresset till sig.


IMG_1258


Las Flors de la Pèira 2007
La Pèira en Damaisèla, Terrasses du Larzac, Coteaux du Languedoc, Frankrike
Doften är tät, kryddig och solvarm med görmogna svarta körsbär, en hel del fat men de är snygga och superbt integrerade, det finns en del sötlakrits, fänkål och dyr mörk choklad dessutom. Vinet är lite kluvet, samtidigt som en del drag av starkvin visar sig hittar man en massa charkuterier, grillat kött och buketter av blommiga toner, fudge & syrén i salig blandning. Smaken är rik, bred, eldig och hyfsat utvecklad, massor av solmogen frukt med litet inslag av kåda, rosmarin och bitter choklad. Syrorna är avvägda men absolut inte för låga, svansen är fylld av sötlakrits, kaffe & lite kakao, snygg bitterhet i avslutningen. Eftersmaken är eldig & kryddig med liten sälta & karamell. Faktiskt skitgod, men den drar lite för mycket åt enbart kraft för 3+, även om det är snubblande nära. Kanske, kanske kan något år till i källaren lyfta den ett snäpp men jag tvekar. Då har nog 2008 mer potential med sin lite stramare framtoning och 2009 mer att ge med sin rättframma stil & vassare frukt.
Betyg:++

Tja, några problem med syrorna hittar jag inte, de är dämpade men vinet är i perfekt balans avseende sin stil. Blandningen (Grenache 40%, Syrah 40%, Mourvedre 20%) i kombination med klimat ger ju precis detta om handlaget är det rätta. Dessutom är det på väg åt rätt håll utvecklingsmässigt.
Jag drar mig till minnes Rob Dougans egen kommentar på min blogg, ”Vänta lite så blir det mer Ecco och mindre Brown i vinet, mer hjärna och mindre hjärta”, mycket riktigt har han rätt, tiden behövs och mina förhoppningar på 2008 & 2009 blir ingalunda mindre.
Dessutom, ’C’ tyckte vinet var ’grisgott’, ett betyg så gott som något.

-- Winepunker

Comments