Baigorri de Garage 2007
”Det Moderna Spanien” är ett lite hånat begrepp i vissa kretsar. Huruvida de är poängplockare som mutat sig fram till Jay Millers rolodex eller objektivt lysande viner i sin egen rätt skall jag låta vara osagt. Men, om man bortser från alla överdrivet höga poäng Wine Advocate delat ut de senaset decenniet är de i Punkarns bok oftast riktigt lyckade, den lite kliniska fasen är borta och det moderna handlaget har flyttat in i vinerna som i många fall blivit närmast personliga.
Bodegas Baigorri är en av alla nykomlingar (grundad 1996, första kommersiella årgång 2002) med mycket kapital ryggen som lyft Rioja in i 2000-talet. I vanlig spansk anda är design och underjordiskt vineri i trendig grå betong lika viktigt som innehålet i flaskan, en attityd jag lätt skulle avfärda med en fnysning om inte vinerna var så in i bängen bra.
Baigorri de Garage 2007
Baigorri, Rioja, Spanien
Intensiv, läcker och rödfruktigt köttig med blodstänk, körsbär, lingon & slånbär, lite mynta dyker upp, rökiga men supersnygga (franska) fat & en hel orientalisk kryddbod. Den känns ännu ung och oförlöst, den växer enormt under kvällen och har så mycket mer att ge, målarlåda och linolja kikar fram, den blir komplex och härligt personlig. I munnen är den tät, rödfruktig i avvägd & och förvånande ofläskig stil. Syror och tanniner sitter perfekt, den är fräsch och balanserad, sprittande & packad av körsbär, hallon och lingon. Faten är snygga, kroppen kryddig och precis lagom fatig, lite mörk choklad och tuggtobak i svansen. Aningen lakrits och kanel i eftersmaken blandas med syrliga stenfrukter. Skitbra, men kommer att bli bättre när de lite ystra tonerna lagt sig.
Betyg:++(+)
Det är seriöst, rent, välgjort och härligt uttrycksfullt - men den behöver lite tid för att komma ihop ordentligt. Skall jag vara kritisk är det att man inte riktigt kan placera detta i sitt (något ålderstigna) mentala register, den är liksom fransk (faten) och fräsch med både Rhônska och svala nya-världen inspirerade drag. Det är så långt från en 1982 La Rioja Alta 890 man kan komma, den passar inte in och Punkarns hjärna har inte lyckats ställa om till de nya parametrarna ännu. Men, det säger mer om mig än om vinerna, det är bara att öva och hoppas att man inte blir avslöjad som den gagghök man är. Gott skit är det i alla fall.
-- Winepunker
El Puntido 2005
”Det Moderna Rioja” har i Punkarns tycke varit ett välkommet inslag i Spaniens vinflora, en revitalisering av det mest klassiska av alla spanska distrikt. Ibland har viljan att gå ifrån den gamla vaniljstinna stilen och få till en ny-internationell produkt tyvärr skalat av alla distriktstypiska attribut och resulterat i, tja, ingenting egentligen. Helt anonyma svartfruktiga saker med för mycket fat har vinvärlden nog av, men kan man hålla lite i hatten och nyansera arbetet låter inte resultatet vänta på sig.
El Puntido 2005
Vieñdos de Paganos, Rioja, Spanien
Doften är mjuk, fylld av nyanserade röda & svarta bär med en del hallon och blå plommon. Den är kryddig & rätt fatig men eken är enormt välintegrerad och så snygg att det inte går att anmärka, rosmarin, kåda och lite kakao förstärker uttrycket fint. Under kvällen växer den i glaset, den blir närmast parfymerad med myrra och kanel. I munnen är den förvånande fruktslank och läckert stram med stenig mineral och lite sotiga toner, syror och tanniner är perfekta med närmast svalt Hermitage-lik struktur. Den är härlig med skogshallon, plommon och krävande kryddig framtoning, detta är riktigt seriöst, trots fat och solmogen frukt bibehåller vinet skärpa och exakt definierade aromer. Svansen är lätt mineraldriven med pikant bitter avslutning. Detta är skitbra, men kommer att bli bättre. Avvakta fem år till nästa flaska.
Betyg:++(+)
Det är rätt kul att jämföra detta med Roda I som provades för någon vecka sedan. Roda är en fatigare, mulligare och mer utvecklat inbjudande jämfört detta, en stram och seriös modern aristokrat med många ärke-franska markörer på plats. El Puntido är på alla sätt skitvass, somliga skulle kanske klaga på ursprungskänsla men det är snarast ett uttryck för gammalmodig traditionsbundenhet. Nej, det finns inte galet med vanilj och urlakade tanniner efter alltför många år på fat. Det är i stället fenomenalt välgjort, exakt med mineral och fruktren stramhet i fokus. Vad finns att anmärka på egentligen?
-- Winepunker
RODA I (och lite annat från PrimeWine)
Moderna byggen i Spanien finns det gott om (byggen som inte påverkas av fastighetskrisen), revolutionen har pågått en tid och det poppar upp välgjorda saker från både klassiska och 'nya' distrikt. Resultatet har varit rätt lyckat men en del berättigad kritik har hörts från olika håll rörande avsaknaden av personlighet och en alltför nedhyvlad profil endast konstruerad för vissa feta amerikanska kritiker (även om Big Jay verkar vara ute ur bilden efter en del skitosande aktiviteter i just Spanien).
Visst, även för Punkarn har en del saker varit för mycket, enbart dyra fat och svartfruktig koncentration är inte på långa vägar samma sak som kvalitet. Priorat senast lyfte inte riktigt och andra djupdykningar på senare år har lämnat mig frågande. Det sagt, mycket är samtidigt för djävla bra med personlighet och egensinnig framtoning (ibland med ansträngande mycket fat, men det kan funka ändå så länge an inte är fatfobiker). Det blir hela tiden bättre, pendeln svänger alltid in till jämviktsläget.
På en sortimentsprovning häromsistens hos PrimeWine ställdes några av Descendientes de José Palacios (alltså Alvaro & Ricardo) viner från Bierzo upp, fatprover med galet koncentrerad Mencia är man inte bortskämd med. Jag förväntade mig mest ett slag i ansiktet och en serie viner som glider ihop i sin närmast extrema koncentration, och fick tre mycket personliga och nyanserade saker placerade i en uppenbar kvalitetsstege. Le Faraona fanns inte på plats tyvärr, det hade varit kul och känna om det går att vässa stilen ytterligare jämfört Moncerbal.
Petalos 2009 [+(+)] har en ganska generös framtoning utan att bli flabbig, röda & svarta bär samsas med kryddor i omedelbar stil, smaken är balanserad med fina syror & behagliga sandiga tanniner, ganska dansant på det hela taget. Villa de Corullón 2010 [++(+)] är ett helt annat djur, ung (givetvis) och intensiv med packad svart & röd frukt uttrycker den närmast Syrah-lika drag, en del fat ligger lite utanpå just nu men materialet är sanslöst högklassigt. Smaken är en explosion av tät solmogen frukt med härliga syror och fräschör trots koncentrationen. Högst upp på stegen den här gången står Moncerbal 2010 [+++], ett djuriskt och skogigt fruktmonster med kryddor, blommor, skit & tjära blandat med floral frukt och besynnerligt charmiga rena drag, den har personlighet och druvskärpa. Smaken är tät och ännu oförlöst men klart mer komplex än lillebröderna, här har vi något som kan växa till sig enormt. Bierzo kräver mer forskning, detta var mer intressant än jag upplevde det senast vi provade på bredden.
Bredvid stod Les Terrases 2010 [+] & Finca Dofì 2010 [+(+)] från Priorat (samma Alvaro Palacios) som enbart uttryckte frukt & kraft, lite av de karikatyrer på Spanien kritikerna ojar sig över. Visst, det är gott & balanserat men ganska anonymt i tät, strömlinjeformad och polerat plastikopererad stil med en rejäl dos dyra fat (och inte heller så snyggt integrerat som i vinerna ovan). Faktum är att jag börjar känna en gnagande tveksamhet till Priorat, de är goda (men opersonliga) unga och hitintills har jag inte känt att de lagrar speciellt bra.
Då lyfte Bodegas Roda betydligt högre, en slitvarg bland alla 'nya spanjorer' som håller Riojas fana högt sedan tjugo år. Roda Reserva 2006 [++] & 2007 [++] är båda redan härligt tillgänglig, glada och rödfruktigt rena, inbjudande och svårt läckra med oväntat nyanserade fat. Roda I 2006 [++(+)] är tät & tjock med väldigt dyra fat och en fruktstruktur som står emot bra, lite kul funky & skitiga toner dessutom, riktigt lovande men bör flyttas ned i källaren ett par år minst för att få sin tredje +. Så, för att se vad lite tid kan göra, bara som jämförelse, plockade jag fram en butelj från ett av '00-talets allra bästa årgångar.
RODA I Reserva 2004
Bodegas Roda, Rioja, Spanien
Först tänker jag ’kork’, men nej, det vädrar ur på några minuter. Istället tittar en ganska kryddigt djurisk sak fram, kanel, våt päls, skog, undervegetation och massor av solmogen röd frukt parad med lite pyrande ved och en hel del (ganska snygga) fat. Det fins en del Bordeaux-lika drag med ceder och våt mylla. Under kvällen växer den i glaset, lite vanilj dyker upp och frukten drar ganska tvärt åt söta körsbär & grillat kött, den är klart eldig men alkoholen stör inte alls. I munnen är den eldig och bred, tanninerna är tydliga och sandiga, läckra, lite mocha och knäckiga toner blandar sig med högklassig röd körsbärsfrukt. Svansen är lång, lite bitter och kakaostinn men samtidigt skärpt, syror och frukt är på plats. Eftersmaken är fylld av kakao och torkade örter, den har mer att ge, det är bara början på resan.
Betyg:++(+)
Jag har svårt att inte gilla detta, det är seriöst, mycket välgjort och så där lagom spanskt i stilen. Tanniner & syror är på plats, alkoholen kontrollerad och bra balanserad, på det hela taget ett snyggt bygge. Skitgott, men jag tror toppen är några år bort, återbesök 2015.
-- Winepunker